Jag önskar jag vore en c-kändis

Min snart 13-åriga systerdotter lät nyligen helt opåkallat meddela att jag är en d-kändis. Jag förstår att hon har nått den åldern där kändisskap är något eftersträvansvärt och att hon sett sig omkring och kommit på att hennes morbror brukar dyka upp i rutan titt som tätt.

Jag tyckte det var både kul och smickrande att jag uppenbarligen finns med på hennes kändislista. Eftersom jag knappt varit i Sverige de senaste fyra åren har jag ingen vidare koll. Det var ju roligt att jag kan vara till någon nytta för henne, tänkte jag.

Hot om terror gör människor till ryktesspridare

Jag har levt med min familj i en stad där inte bara hot om terror fanns utan där också stora attacker inträffade. Köpcentrumet Westgate i Nairobi var ett ställe vi brukade gå till med barnen. Min fru var och fikade där dagen innan al Shabab slog till. Under själva attentatet var jag inne i samma kafé där hon suttit och såg de döda människorna ligga på golvet.

Efter Westgate blev många väldigt rädda. Särskilt västerlänningar som arbetade i Kenya kände stor oro och många lämnade landet kort efter.

Hot om terrorattentat syns och känns. Utanför våra barns skola stod plötsligt poliser beväpnade med automatvapen och säkerhetskontrollerna ökade överallt. I synnerhet vid andra köpcentrum givetvis.

Men framförallt kändes terrorhotet. Alla som bodde i Nairobi var tvungna att göra egna bedömningar och fatta egna beslut kring sina familjers säkerhet. Och det är svårt.

Under en period efter Westgate ville inte jag att min fru skulle vara ensam med barnen i köpcentrumet i närheten av där vi bodde. Inte för att jag var orolig för attentat där, det var i själva verket mycket osannolikt. Men därför att folk var så på helspänn att minsta däckexplosion utanför skulle kunna orsaka panik inne i centrumet. Och när människor springer trampas ett litet barn lätt ner.

I övrigt fattade vi beslutet i familjen att leva på det sätt vi kände var säkert och försökte aktivt att inte oroa oss. I det läget vi skulle känna att vårt liv blev för kringskuret hade vi möjligheten att flytta. Detta inträffade inte, att vi flyttade till Johannesburg drygt ett år senare var av rent yrkesmässiga skäl.

Många av mina bekanta kände stor oro, men gjorde inget åt det. Fast de också hade möjlighet. De besökte platser där de var ytterst obekväma och de rörde sig i sammanhang där de fruktade att en attack skulle kunna inträffa. Och det påverkade dem väldigt negativt.

I kölvattnet av den oro som fanns började ryktena sprida sig. Via sms, mejl och i sociala medier spreds specifika varningar om olika platser. Ofta väldigt detaljrika och gärna med en icke namngiven auktoritet som källa – en ”säkerhetsexpert” som jag känner har hört, eller en ”vän inom militären” säger att…

Nu är ju det en ganska stor skillnad på läget i Kenya och i Sverige. Men jag tror att det finns risk för samma mekanismer. Det skulle inte förvåna mig om det snart börjar spridas rykten om specifika platser i Sverige där terrorn väntas slå till. Varningar som säger att ”myndigheterna känner till detta men vill inte orsaka panik.”

Problemen med de här ryktena är att de är väldigt svåra att stå emot. Människor delar dem trots att de säger att de inte tror på dem. För att det är lite exklusivt att få komma med nyheter. Och man vet ju aldrig…

Men det är i själva verket ytterst oansvarigt att sprida overifierad information eftersom många människor i nästa led sprider den vidare i helt andra tonarter. Och plötsligt når de en mamma eller pappa som har sitt barn på just den aktuella platsen. Och det är då samhället börjar påverkas negativt av ryktena och de eventuella terroristerna har redan vunnit till hälften.

Men vad ska man göra då? undrar många. Det vet jag lika lite som någon annan. Om jag själv bodde hemma i Stockholm med familjen just nu skulle jag nog inte göra någonting. Inte läsa alltför mycket skräp som riskerar att sätta griller i huvudet, men samtidigt ta åt mig det som sägs från trovärdiga kanaler. Och framför allt inte sprida rykten.

Vi behöver imamerna vid terrordåd i islams namn

De vidriga terrorattackerna i Paris har verkligen skakat om. Mycket mer än Charlie Hebdo. De senaste attentaten var riktade mot vanliga människor – vem som helst, så länge som många som möjligt dog. Skräck och död var den enda planen IS hade.

Vem som helst kunde bli offer och det är lätt att identifiera sig själv med. Många känner att attacken var var riktad mot ”oss” den här gången och inte mot några som ritar Muhammedkarikatyrer. Det kunde har varit jag, eller någon jag känner.

Därför är det kanske inte så konstigt att människors reaktioner är väldigt starka. Frankrikes färger delas överallt i social media och debattörer, experter, makthavare och journalister sluter upp i en enad front mot det sinnessjuka våldet från en av vår tids vidrigaste företeelser  – IS.

Men när nu den inledande chocken har lagt sig är det viktigt att ta ett litet steg tillbaka och fundera över fanatismens mekanismer.

De kallblodiga mördarna hämtade sitt rättfärdigande från sin version av islam. Så är det. Detta är givetvis inte samma sak som att muslimer i stort sympatiserar med vansinnesdåden i Paris, Maiduguri, Nairobi, Bombay eller någon annanstans. Självklart, men kanske lika bra att säga.

Jag läser gång på gång inägg av muslimer som känner sig utpekade som ”nästangärningsmän” och avkrävs avståndstagande fast de inte har något som helst med terrorism att göra. Det finns en utbredd irritation över att imamer bara får medverka i media när det skett vansinnesdåd i islams namn. Det är ju verkligen lätt att förstå känslan av stigmatisering här. Men jag tror att vi behöver hjälp från kunniga imamer, inte minst från utsatta områden. Inte för att de på något sätt står närmare fanatismen, utan för att de besitter insikter som kan förklara, tydliggöra och inte minst särskilja.

I länder med större muslimsk andel finns inte detta behov i lika hög grad, men i Sverige finns det ju faktiskt rätt många som inte har pratat med en muslim i hela sitt liv. Många drar dessutom slutsatsen – ju mer troende en muslim är desto mer potentiell terrorist. Om man vill ge terrordåden enbart sociologiska förklaringar som utanförskap och segregering, behövs inga imamer i tv. Men om man ser att religionen är del i förklaringen, hur skevt den än är tolkad, då är erfarna imamers insikter absolut nödvändiga för oss. Oavsett vad man har för religiös åskådning, eller ingen alls.

Jag är övertygad om att det i längden gynnar de svenska muslimerna att massmedia låter imamer kommentera och analysera dessa händelser. Det ger en mycket djupare förståelse än de fåtaliga svenska terrorexperter som alltid konsulteras – men som i sanning inte alltid skänker särskilt mycket insikt.

Jag har pratat med en del som både stödjer och kan tänka sig att själva genomföra terrorattacker som den i Paris. Det är verkligen inte ondska som driver dem, utan en bergfast tro på att de är offren och att de har rätt att försvara sig. Just de jag tänker på nu är charmiga unga män, men fullständigt indoktrinerade och helt i avsaknad av helikopterperspektiv. I deras avskurna salafistiska tillvaro förvrängs verkligheten in absurdum.

”De är inte de som skjuter som dödar människor. Om Gud vill låter han inte kulan träffa.” sa en till mig.

Sekteristiskt vansinne förstås. Typiskt för de unga män som genomför terrorattacker med skjutvapen är att de går in och ut i vansinnet under dåden. En bekant till mig talade öga mot öga med en av angriparna under Westgateattacken. Ena sekunden dödade han urskiljningslöst, men plötsligt kunde han låta kvinnor och barn passera. Och så plötsligt börja skrika ”Allahu akbar!” och skjuta mot allt som rörde sig. Nästan alltid har angriparna telefonkontakt med någon som driver dem, som ska hålla dem kvar i det sekteristiska vansinnet. Så var det i Bombay och så var det i Westgate.

Det här säger mig att det inte är försent att påverka en blivande terrorist ända fram tills han eller hon kramar avtryckaren eller utlöser självmordsvästen. Långt innan specialstyrkor är det enda alternativet finns en rad förlorade möjligheter att förhindra vansinnesdåden. Det handlar främst om civilsamhället som kan så tvivel i en fanatiker, men även om underrättelsen som kan agera på information som tvivlaren ofta släpper ifrån sig.

Frankrike kommer nu hämnas våldsamt på IS. Det talas till och med om kärnvapen. Massiva oprecisa militära insatser lär inte förhindra ytterligare terrorattacker i Europa. IS ska naturligtvis bekämpas, men jag är rädd att vi nu har alla chanser att begå de historiska misstag som organisationer som IS vill att ”Väst” ska begå. Att vi ska sätta fart på en virvelvind av hat, misstänksamhet och ogenomtänkt konfrontation.

Och samtidigt på den yttersta högerkanten ler en annan typ av extremister i smyg.

Sydafrika efter Bashir

Jag har uppenbarligen inte bott tillräckligt länge i Sydafrika för att reagera som domarna i förhandlingarna om gripandet av den misstänkte massmördaren Omar al-Bashir. De skrattade uppgivet när statens juridiska ombud sa att regeringen inte visste var Bashir var.

– Han kanske är och shoppar, sa William Mokhari som representerade den sydafrikanska staten i processen.

Själv kände jag främst besvikelse, ilska och avsmak över hur landets regering flinande ljög rättssystemet rakt upp i ansiktet.

Ofattbara övergrepp

För er som inte har hängt med i historien kring Bashirs besök i Sydafrika. Här är en kort bakgrund. Sudans president Omar al-Bashir är efterlyst av Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i samband med konflikten i Darfur. Uppemot fyrahundra tusen människor tros ha dödats och över två miljoner människor har drivits på flykt. Det lidande och de fruktansvärda övergrepp som han ska stå till svars för är närmast ofattbara.

Den sydafrikanska regeringen är skyldig att gripa Bashir om han kommer till landet. Det har man frivilligt skrivit under på genom att bli medlemstat i ICC.

I helgen som gick hade Afrikanska Unionen möte här i Johannesburg. Vid tidigare tillfällen då afrikanska ledare har kommit till Sydafrika har regeringen här avrått Bashir från att komma med argumentet att man då är ålagd att gripa honom.

Men den här gången agerade regeringen Zuma annorlunda. Bashir bjöds in och garanterades immunitet av regeringen. Enligt uppgift av Jacob Zuma personligen. Vid en snabbinkallad förhandling i söndags beslutade en domare att alla gränsövergångar skulle instrueras att Omar al-Bashir inte skulle få lämna landet. Detta i väntan på en förhandling i rätten under måndagen om Bashir skulle gripas eller inte.

Alla visste var Bashir var

När förhandlingarna drog igång under måndagen hävdade alltså statens juridiska ombud att man inte visste var Bashir var – ”han var kanske och shoppade”. Det var naturligtvis rent nonsens. Alla visste att Bashirs presidentplan hade flyttats från Johannesburgs internationella flygplats till Waterkloof militärbas som regeringen kontrollerar. Det twittrades i realtid om hur Bashirs konvoj närmade sig Waterkloof. Alla visste att Bashir var på väg att lämna landet. Inte minst den sydafrikanska regeringens säkerhetsfolk som eskorterade den misstänkte massmördaren.

William Mokhari som representerade den sydafrikanska staten i processen bad att förhandlingarna skulle ta paus en timme. Under denna timme lyfte planet märkt ”Sudan 01” från Waterkloof. Bashir passerade praktiskt taget över huvudena på rättens ledamöter.

Precis innan domarna skulle delge sitt beslut som gick ut på att Bashir skulle gripas och överlämnas till ICC studsade William Mokhari upp och ner och räckte upp handen. Han hade något viktigt att meddela. Uppenbarligen ville han hinna säga att Bashir hade lämnat landet för att förhindra rätten från att kunna besluta något i frågan. Om Bashir inte inte är i landet saknar sydafrikansk domstolar beslutanderätt i frågan.

Men domaren hyschade Mokhari och meddelade sitt beslut om Bashirs gripande med ett uppgivet tonfall. Direkt efter fick Mokhari ordet och sa att Bashir hade stuckit.

Varför gör regeringen Zuma så här?

Sydafrika efter apartheid har länge varit en lysande stjärna i Afrika, som stått för skydd av mänskliga rättigheter. Det är landets regering inte längre. Man har sällat sig till den gruppen afrikanska ledare som ofta gnäller över att inte bli respekterade av ”Väst”, samtidigt som man inte ger fem öre för stå upp för värden som gör att man förtjänar respekt.

Så varför gör regeringen Zuma så här? Nyligen fick den sydafrikanska regeringen utstå svidande kritik från många afrikanska länder för sitt hanterande av de främlingsfientliga attackerna i landet. Attackerna riktade sig mot invandrare från andra afrikanska länder, vilket ledde till att Sydafrikas rykte skamfilades över kontinenten. Möjligen ville Zuma bättra på sitt anseende helt enkelt.

Afrikanska Unionen, AU, har beslutat att ge sittande ledare immunitet vid mötena. Men AU är inte undertecknare av ICC:s statuter. Det är Sydafrika däremot. Jacob Zuma fick sannolikt många ryggdunkningar av dubiösa ledare under AU:s möte tack vare att han bjöd in Bashir. Inte minst av ordförande Robert Mugabe.

Det är fullt förståeligt att det finns kritik mot ICC i Afrika. Samtliga pågående processer rör afrikaner (dock är hälften av dem initierade av afrikanska länder). Jag har hört argumentet till leda av afrikanska presidenter att ICC är en imperialistisk institution som är Västs organ att styra över Afrika. Varför åtalas inte Bush och Blair för invasionen av Irak? sägs det ofta. Och visst klingar USA:s kritik mot Sydafrikas agerande i Bashirfalllet falskt när USA inte ens är medlem i ICC.

Själv tycker jag att det är sorgligt att den politiska panafrikanismen ska ta sig uttryck i att man skyddar misstänkta massmördare och därmed diskvalificerar Afrikas gemensamma internationella röst i andra viktiga politiska frågor. Det går att förstå den afrikanska hållningen mot bakgrund av kolonialismen och andra övergrepp på kontinenten, men det är väldigt svårt att försvara den. 

Politiskt har Sydafrika nu visat att man står fri från ”Västs påtryckningar”. Tyvärr har man också visat att man bryr sig väldigt lite om några hundra tusen afrikanska liv går till spillo. Ironiskt nog i sammanhanget vägrade den sydafrikanska regeringen nyligen Dalai Lama visum på grund av påtryckningar från Kina. 

Men viktigare är att Sydafrika efter Bashir är ett land som är farligt nära en konstitutionell kris. Landet har en regering som med all önskvärd tydlighet har visat att man anser sig stå över lag och rätt. Att den sydafrikanska regeringen tar sig friheten att öppet fullständigt negligera rättssystemet skakar landets demokrati i grunden. Om regeringen så uppenbart agerar vid sidan av domstolsväsendet och myglar ut en efterlyst massmördare, vad är då nästa steg?

Början på slutet för Boko Haram?

De senaste månaderna har Nigeria tillsammans med styrkor från Chad, Niger och Kamerun genomfört en framgångsrik offensiv mot Boko Haram som pressat tillbaka extremistgruppen från i stort sett alla områden som gruppen tagit det senaste året. Nu genomförs en omfattande aktion mot Boko Harams sista kända starka fäste i Sambisaskogen i nordöstra Nigeria.

Närmare tusen kvinnor och barn har fritagits de senaste veckorna och berättar om fasansfulla upplevelser. Många är gravida efter tvångsäktenskap och våldtäkter. Men de berättar också om ett allt mer desperat Boko Haram som saknar vapen, ammunition och bränsle till sina fordon.

Avgående president Goodluck Jonathan lovade nyligen att lämna över ett land fritt från terrorism till den nyvalde presidenten Muhammadu Buhari, när han svärs in 29 maj. Onekligen är Boko Haram på flykt, men ligger en total seger så nära som man vill göra gällande in Nigeria?

För det första kan man konstatera att det fruktade Boko Haram inte var oslagbara när väl viljan fanns. I sex år har de terroriserat civilbefolkningen i nordöstra Nigeria. Under 2014 eskalerade deras territoriella anspråk och stad efter stad föll i deras våld medan den nigerianska armén retirerade på alla fronter i delstaten Borno.

Mängder av rapporter kom från deserterade soldater och andra källor om den låga stridsmoralen på grund av uteblivna löner, att armén saknade materiel som ammunition och hur pengar försvann högre upp i befälsleden. Det har också sagts att Nigerias centrala politiska ledning inte velat utrusta militären för mycket på grund av landets historia av militärkupper. Ovanpå detta ska lokala korrupta politiska ledare i nordöstra Nigeria ha stött Boko Haram när det gagnat deras egna politiska syften.

När jag var i norra Nigeria i slutet av 2013 skrevs det väldigt lite om Boko Haram i Nigeria. Den politiska ledningen i landet gjorde vad de kunde för att tona ner hotet från extremistgruppen. När jag bevakade valet i mars handlade plötsligt allt om Boko Haram. Den stora vändningen kom när 276 skolflickor kidnappades i staden Chibok 14 april förra året. Detta ledde till en internationell proteststorm och kampanjen #BringBackOurGirls. Då blev det omöjligt för den politiska makten att låtsas som om Boko Haram inte fanns. Med svansen mellan benen fick man ta hjälp av de betydligt mindre grannländerna som med sina betydligt mer disciplinerade arméer har gjort den stora skillnaden.

Kort sagt, mycket av Boko Harams framgångar kan förklaras med ett totalt misslyckande av den korrupta nigerianska staten.

Vad gäller ett slutgiltigt besegrande av Boko Haram är det naivt att tro att militären genom stora markoffensiver kan slå ut gruppen helt. Det är naturligtvis positivt och otroligt viktigt att man lyckats befria stora områden undan ett obeskrivligt terrorvälde. Men när Boko Haram nu retirerar är det många som ställer sig frågan; vart tar de vägen?

I staden Kano kallades Boko Haram Den osynliga sekten när jag var där 2013. Deras medlemmar troddes gömma sig överallt i staden. När som helst kunde de slå till i blodiga terrorattentat. Det är rimligt att anta att Boko Haram kommer att återgå till en renare terrorverksamhet i takt med att de trängs undan territoriellt. Precis som al Shabab i Somalia har ökat antalet terrorattacker i Kenya när de pressats tillbaka i Somalia kan Boko Haram försvinna undan i mindre terrorceller som kan fortsätta hålla Nigeria i skräck.

För att slutgiltigt besegra Boko Haram och förhindra att liknande terrorgrupper uppstår i norra Nigeria krävs något helt annat än militär kraft. De norra delarna av landet har i årtionden drabbats av sekteristiskt våld i islams namn. Namnen har varierat – Maitatsine, Ansaru, Boko Haram. Men grundkonflikten är densamma då som nu. Drömmen om de förkoloniala muslimska kalifaten är fortfarande levande hos somliga i områdena i norra Nigeria. Det är fattiga områden och har under mycket lång tid få stått vid sidan och se på när Nigerias oljemiljarder stannat i de södra delarna av landet. Allt som oftast har pengarna stannat i fickorna hos korrupta makthavare.

Det är väldigt lätt för extremistiska ledare att peka på detta missförhållande. Den korrupta demokratin (av västerländskt snitt) är vad Boko Haram får sin näring ur. ”Västerländsk utbildning är synd” kan man grovt översätta Boko Haram till. Men det är en dogm som bär mer politisk sprängkraft än religiös kan man argumentera för. Den västerländska demokratin är den som förtrycker människor i norr. Att detta dessutom sammanfaller med att de norra delarna av Nigeria till största delen är muslimska medan de södra är kristna skapar jordmån för sekteristiska ledare i norr.

Muhammadu Buhari kommer inte att ta över ett land fritt från terrorister. Nigeria kommer aldrig att bli fritt från terror så länge korruptionen är så skenande som den är. Nu återstår att se om Buhari gör som han har sagt och bekämpar korruptionen. Det krävs landsomfattande insatser som inte är helt ofarliga för honom. Mycket starka krafter lever på korruptionen i landet.

Muhammadu Buhari är muslim och kommer från staden Daura i norra Nigeria. Att Buhari är muslimsk har framhållits som en fördel i kampen mot extremismen, men det tror jag är av mindre betydelse. Människor från norr till söder, kristna som muslimer, röstade fram en ledare som de tror kan bekämpa korruptionen och bringa rättvisa till landet. Däremot är det symboliskt viktigt att Buhari kommer från de norra delarna. Det i sig skänker hopp till människorna där. Förhoppningsvis kommer han att inkludera norra Nigeria i (förhoppningsvis) kommande reformer.

Buhari är känd för sina hårda nypor. Inte minst från sin korta tid som militärdiktator i början av åttiotalet. Men trots rapporter om människorättsbrott då säger han sig nu vara övertygad demokrat. Däremot behövs nog hans hårda nypor i kampen mot korrupta ledare, såväl lokala som på nationell nivå.

Om Buhari med kraft påbörjar ett arbete som syftar till verklig förändring har han massivt stöd från Nigerias enorma grupp unga människor. Ungdomar som vill leva i ett samhälle med möjligheter. Fattigdomen i norr måste lindras och den gigantiska ungdomsarbetslösheten i hela landet måste bekämpas.

Nigeria har en lång väg att vandra. Men om man åtminstone börjar att lyckas kommer viskningarna från de sekteristiska krafterna långsamt att tystas av tro på framtiden.

Först då är Boko Haram besegrat.

Max moran

Vi gör alla våra val här i livet. Så även Max Röing från Ekerö i Stockholm, som har blivit moran i Kenya. Jag blev tipsad av kollegan Christine Praesttun på NRK om denne man och blev helt enkelt nyfiken på honom. Så jag skickade några frågor via facebook. 

Grattis Max Röing från Ekerö i Stockholm, som blivit moran. Vad är en moran?

Tack Johan, det stämmer att jag är en moran eller ”Ilmurrani” som vi kallar det på Ilchamus. Jag är 25 år och kommer från Ekerö i Stockholm. Jag tillhör även stammen Ilchamus via familjen Kachuma ifrån klanen ”iltoimal” I Baringo, Kenya.

Jag har gått igenom något vi kallar ”right of passage”, genom en kulturell omskärelse har jag blivit del av en åldersgrupp vid namn ”ilmeng’ati”. Oss Ilmeng’ati är moraner tills vi lämnar över det ansvaret till nästa åldersgrupp och vi i stället blir ”junior elders”. Vilket väntas hända 5-10 år fram. Vår åldersgrupp har ansvar att skydda det lokala samhället och under perioden går vi igenom riter, klär oss specifikt för morans, har speciell kost och står för underhållning (dans och sång). I dag finns två grupper av oss, de riktiga och de ”digitala” moranerna. De riktiga lever livet utifrån kulturen, håller ofta till i skogen äter och dricker bara kött, blod, mjölk, naturmedicin och vilda frukter. De digitala är i skolan och är med i kulturella sammanhang delar av året då de har skollov. Jag är en blandning och kommer vara med riktiga morans delar av året (3-6mån). Jag kommer leva med riktiga moraner från min stam och andra nära besläktade: Samburu och Maasai. Där finns tillfälle för mig att lära mig massor av kulturen, bygga upp min hälsa och fysik, lära mig hur jag tillverkar och använder de traditionella vapen, alla typer av naturmediciner, traditionella danser och sånger osv.

Något jag ej kommer vara del av är lokala konflikter, jag kommer i stället använda mina erfarenheter för att skydda samhället inom andra områden som jag idag ser som större problem. Moderna problem som kommit till denna stam från inflytande från den västerländska kulturen. Problem så som fattigdom, miljöförstöring, alkoholism, kulturell rasism(många ser på den traditionella kulturen som primitiv vilket idag smittat av sig till även dem själva, framför allt de som är högutbildade från stammen) och i de flesta områden håller kulturen på att försvinna i rask takt. Allt detta kommer jag jobba för att bidra positivt och jag kommer göra det via Permakultur och visdom från deras egna kultur och tradition. Framför allt är jag intresserad av att bevara många delar av kulturen då jag inte alls ser dem som primitiva utan välutvecklade och avancerade. Jag kommer jobba för att bevara det bästa från kulturen och det genom att ta den till mig och leva utefter den.

Jag ser mig själv som en lyckligare, sundare och visare människa som kommer leva längre än jag skulle via enbart västerländsk kultur. Tex. är jag nu för tiden sällan sjuk i Kenya sedan jag börjat använda de traditionella medicinerna, 2 år tillbaka. Tidigare hade jag konstant problem med lokala sjukdomar så som Malaria, amoeba och typhoid. (I dag sover jag utan myggnät och dricker och äter alltid det samma som lokalbefolkningen även när hygienen kan ifrågasättas…) sällan leder det till problem och då det gör det kan jag snabbt bota det på egen hand.

Hur kommer det sig att du valt att bli moran?

Jag är utbildad energi tekniker och innan jag kom till Kenya jobbade jag på Norrenergi i Solna med bra lön, trygghet och säker karriär. Stimulansen från hjärnan var mättad men inte mitt hjärta och 2011 mådde jag väldigt dåligt, jag gjorde valet att jag ville förändra mitt liv och leva det jag drömde om, vilket ledde mig till Kenya. I Kenya jobbade jag som voluntär i 3 månader, jag blev störtförälskad i landet och blev väldigt nära den familj som tog hand om mig under denna tid. Projektet var i ett Maasai område i Kajiado och jag bodde hos en familj från Ilchamus. Jag skapade mig ett större intresse för kulturen och åkte tillbaka för att se mer av Kenya och sen des har jag kommit närmre och närmre kulturen och familjen. Tills jag nu är en del av den familjen. Passionen för kulturen är enorm och när jag blev inbjuden att ta del av den djupare var jag väldigt intresserad. Det jag gjort är något jag inte trodde var möjligt. Och det är häftigt att se att mer och mer av det jag drömt och drömmer om går i uppfyllelse.

Har du blivit accepterad av stammen Ilchamus?

Till en början möttes jag av en viss skeptis från flera individer. Ju mer jag visat att jag haft genuint intresse och inte är en vit infiltratör med dålda agendan, som många tyvärr har, så har jag snabbt fått respekt. Jag har byggt respekt genom att lära mig språket och visa den talang jag har i traditionell dans och sång, vilket starkt uppskattas. I dag  är de otroligt stolta och glada över att för första gången ha en från den europeiska etniciteten med gänget  Det är som om de väntat länge på att det skulle ske… Alla ”maa pratande” grupperna Ilchamus, Samburu och Maasai är faktiskt otroligt välkomnande och villiga att acceptera personer från andra etniska grupper att ”konvertera” och leva som del av dem och traditionellt har många andra från grannområden gjort det jag gjort så det är inget nytt. Det är bara det att ingen annan vit har gjort det valet.

Hur gick ceremonin till?

I kulturen är jag inte tillåten att säga till andra att jag genomgått omskärelse men väljer att göra det för att andra i Sverige lättare kan förstå.

Den kulturella omskärelsen sedde i ett koschul med en traditionel omskärare med medicinsk utbildning. Ingreppet var smartsamt och som moran får jag inte visa den minsta smärta. Hela poängen är att visa att jag klarar fysisk smärta… En person håller min rygg och en annan mina ben och dessa två blir de två viktigaste personerna kulturelt sett utefter min far och jag kallar dem apaiyaa, (i gämförelse med Sverige skulle jag kalla dem gudfar). Dessa kommer guida mig i livet och finnas där för mig när svårigheter dyker upp. Under en period då jag läker, (7 veckor). Kallas jag för ”ilbartani” och jag klär mig i svarta shukas, äter mycket mat och ”uji” kenyansk gröt/välling, vilar, samt får ej dricka vatten, blir jag serverad kött måste jag äta med hjälp av en pinne gjord från ett secifikt träd vid namn ”Sokotei”.

De första veckorna får jag inte se skymten av kvinnor och tjejer men efter ett tag går jag i stället runt med pilbåge och pilar med en koda fäst vid spetsen. Ser jag tjejer jagar jag dem och får jag fatt på dem ber jag om en ring. Har de ej en ring kan de lova mig att göra en eller få fatt på en inom några dagar. De lovar en tidpunkt då de kommer ge dem under hot om att jag kommer skjuta dem på fotleden om de inte gör det och det är precis vad jag gjorde. Under denna tid jagar jag även fåglar och för min familj är det en specifik fågel som jag skall skjuta med mina pilar. Får tag på fågeln genom att en vän skjuter den och jag rensar ut inälvorna och hänger den på huvet. När jag läkt uppgraderas jag och håller en ”graduation cermony” vid namn ”the throwing of the birds”. Under morgonen slänger jag, genom min dörr, ut mina pilar jag använt, pilbågen, mina skor, min ngudi(fimbo) och pojkarna i familjen har tävling om att fånga dem och de blir deras. Och fågeln samt de svarta ”shukasen” som jag använt ger jag till min mor i familjen. Efter det klär jag mig i mörkrosa shokas som endast är tillåtet för morans och tar på mig smycken runt halsen och armar och vi firar genom att slakta ett får som vi bjuder våra gäster.

Hur ser din framtid ut i Sverige?

Jag kommer till störst del av året vara i Kenya (6-9mån) och jag kommer vara i Sverige och arbeta med Permakultur (3-6mån). Även när jag är i Sverige kommer jag leva utifrån ilchamus kultur och klä mig i shukas(kulturella kläder) och enbart äta mjölk, naturmedicin och frukter. Äter sällan kött i Sverige pga. västerländsk kött både saknar kvalitet och respekt för djuret. Dock om jag får tag på vilt eller välskött (permakultur) kommer jag även äta kött och blod  och därmed upprätthålla kosten för oss moraner.

Här kan du se fler av Max bilder:
https://www.facebook.com/max.roing/photos

Några tankar om extremistiskt tänkande

Jag har länge funderat på vad en extremist är och vad som gör att en människa blir en extremist. Ofta talar man om en radikaliseringsprocess där individen faller djupare in i ett snävt tankemönster, som i en virvel, där omvärldens rika flora av argument stängs ute. Den här processen kan ske inom organisationer och sammanslutningar eller i den isolerade individens alltmer desorienterade huvud.

Det är erkänt svårt att nå människor som är fullt ut radikaliserade. Inte bara för att de är indoktrinerade av vad det nu är de tror på. Men också för att de redan har investerat hela sin personlighet i sin övertygelse. Att ta in argument från omvärlden är som att sticka hål på sin egen ballong. En extremistisk position är absolut och klarar inte några om och men.

Jag tror att det förrädiska med radikalisering är den trygghet som tycks finnas i virvelns kärna för den som har börjat svepas in. Det är där de tydliga svaren finns. Skiljelinjer dras upp där rätt och fel framstår som oerhört lättförståeliga och tydliga. Jag kan bara föreställa mig att det faktiskt är ganska behagligt att radikaliseras för en sökande individ. I processen kan man äntligen förstå världen och lägga pusselbitarna på plats.

Intressant med religiös extremism är att det långt ifrån alltid är de mest hard core troende som blir terrorister. Istället verkar det ofta handla om känsliga misslyckade individer som drivs av utanförskap och upplevda orättvisor i världen. Inte sällan finns konflikter som det finns all anledning att ifrågasätta i botten. Som invasionen av Irak och konflikten i Somalia.

I drönarattackerna i Somalia omkommer sällan, eller kanske aldrig, endast det tilltänkta målet för attacken. Västs underrättelse agerar ofta på i stort sett realtidsinformation när man ska slå ut ett så kallat High Value Target. Man snappar upp något från en satellittelefon eller eller annan info som säger att just nu, just där befinner sig den vi ska slå ut. Därifrån tills man trycker på knappen kan det gå väldigt fort och måste göra det om man ska lyckas. Så kallad actionable intel är färskvara med ibland minuters hållbarhet.

Hur många befinner sig i bilen, i huset, i tältet. Under tio? Kör.

Det säger sig självt att även andra kommer att stryka med. Jag har fått beskrivet för mig av en som jobbar inom fältet att argumentet ofta är att de som rör sig kring en eftersökt person vet att det kan smälla. Vill de inte drabbas själva, ska de hålla sig undan.

Viktigt i bekämpningen av extremismen är därför att vi ska ha uppfattningen att aktionerna utförs med stor precision. Ord som kirurgiska ingrepp används ofta för att skapa den bilden. Många attacker är säkerligen väldigt precisa, eventuellt är mordet på al Shababledaren Godane ett exempel på ett ”kirurgiskt ingrepp”.

Men konflikten i Somalia har i stort sannerligen inte präglats av kirurgi. Istället är det stort lidande för alla. Det har varit ett skitigt krig där alla sidor utsatts för övergrepp. Och det sträcker sig långt utanför Somalias gränser. Ta bara USA-allierade Etiopiens övergrepp mot de somalisktalande i Ogadenregionen. Jag har mött de våldtagna kvinnorna och de torterade männen som gömmer sig i Nairobi. Den unga kvinnan som lyfte på sin slöja och visade mig de stora kala fläckarna som hon fått när hon släpats i håret kommer aldrig att lämna mig.

Färden ner i den radikaliserade virveln är kantat av oskyldiga offer. Man ser också sig själv som offer och som martyrer. Som de som slåss för den goda sidan, de som angripits. När man nått virvelns mitt och plockat upp ett vapen för att slå tillbaka kan man inte diskutera längre. Då blir det helt enkelt för svårt att hålla i vapnet och rikta det mot oskyldiga människor. En stor del av förberedelserna för inför ett terrorattentat går såvitt jag förstår ut på att tränga bort skuldkänslorna inför att döda oskyldiga. Att trycka av en AK4 mot en gravid kvinna i ett köpcentrum är mycket svårt även för den mest fanatiske extremisten. Ofta har terroristerna telefonkontakt med någon på utsidan som ger dem moraliskt stöd i form av bön eller rättfärdigande argumentation.

Därför är det typiskt med irrationellt beteende hos terrorister vid utdragna attentat. Ena sekunden kan terroristen stå och argumentera för sin sak och skona människor för att i nästa sekund skrikande börja skjuta blint igen. Jag känner flera som bevittnade just detta i under attacken mot köpcentrumet Westgate i Nairobi.

En fullt ut radikaliserad människa finner bara liv och mening i sin kamp. Uppbär man dessutom en tro om ett välsignat liv efter detta som en följd av sina handlingar, då är man ytterst svårstoppad. Tyvärr tycks det alltid finnas villiga sponsorer som på tryggt avstånd och i skymundan finansierar dessa miljöer. Lägg därtill de sociala orättvisorna tunga lock som ligger över många miljöer där radikalisering sker. I det verkliga livet finns ingenting som tyder på att ditt liv kommer skänka dig den stolthet och mening som den extremistmiljö du nu lever i.

Jag har själv alltid tyckt att det är intressant med människor som på olika sätt har gått över gränsen. Kanske för att jag själv är uppväxt i en däst socialdemokratisk förortsmiljö där allt utanför villa, Volvo och vovve betraktats som suspekta excesser som inte behövde skänkas någon närmare eftertanke. Kanske är det samma utgångspunkt som fått mig att söka mig till journalistiken och mina resor till världens hörn för att öga mot öga träffa människor som är så långt ifrån mig själv som det bara går.

Det är faktiskt genom dessa hundratals, kanske tusentals möten som mitt intresse och eventuella förståelse för världspolitiken formats. Inte tvärtom som jag ofta ser hos andra. Alltså människor som genom ohyggligt kvantitativ läsning av böcker, artiklar och essäer formar sin världsbild. Jag läser också väldigt mycket. Men det är först när jag satt foten i miljön som mitt verkliga intresse vaknar. Därför har det också passat mig att resa helt ensam med kameran på ryggen. Med den omedelbara närhet det ger. I de fall där risken har varit hög har ofta nyfikenheten övervunnit rädslan. Men, ta i trä, hittills har förståndet övervunnit dumdristigheten.

Och jag kan känna mig så evinnerligt svensk där jag omedvetet söker konsensus i konflikter. Var kan vi hitta den mjuka lösningen som gör att livet kan puttra vidare i lugn och ro för människor? Men genom mitt intresse för människor i demokratins utkanter och en bit utanför tycker jag mig ha skaffat en ganska bra extremistradar. Och då menar jag en känsla för vilka människor som rör sig i extremisternas tankevärld, men aldrig någonsin kommer att plocka upp ett vapen. Kanske är lätt fanatiska människor en bättre beskrivning. Människor som har ett svartvitt tänkande som påminner om de fundamentalistiska miljöer som jag har besökt.

Människor med drag av extremistiskt tänkande och blind övertygelse tycker jag mig ibland se befolka svensk debatt också. Med lite olika politisk färg. Och jag känner ett visst obehag när jag möter dem i social media. För man känner direkt när de dyker upp upp med sitt pricksäkra käbbel och totala dövhet inför argument. Och gemensamt har de att de aldrig tycks sova. Telefonen blinkar dag som natt när de sätter igång.

Det ingår i mitt jobb och även som sagt i mitt intresse att lyssna på dessa människor. Men jag tror inte att de främjar debatten i Sverige i något ämne faktiskt. För jag ser också hur många tystnar när de kommer.

Och det är här det blir en aning allvarligt. För dessa människor lyckas stänga ner fält i debatten genom sitt halsstarriga 24/7-engagemang. Och likt extremisterna tycks de sakna varje form av förlåtande sinnelag och vilja att hitta en gemensam lösning. De är konspiratoriska och aggressivt lagda mot alla som inte företräder Sanningen. Det handlar om människor som inte tycker sig behöva mer än 140 tecken på Twitter för att punktera en människa som har en annan ståndpunkt. Etiketterandet av motståndaren och själva konflikten är det centrala. Det viktiga är att vinna genom att misstänkliggöra och tysta sin motståndare. Det handlar om människor som dras som magneter till enkla infekterade konfliktlinjer, men som sällan eller aldrig hörs i nyanserade resonemang. Människor som är experter på att skicka ut giftpilar, men så fort de får ett angrepp emot sig faller de tillbaka som försvarslösa offer. Människor som likt amerikanska advokater försöker hitta minsta jädra kommatecken som sitter fel för att slå undan benen på sin motståndare. För att hävda sin position, för att ta en skalp. Det är människor som känner sig relevanta och viktiga om de lyckas fälla någon. Människor som i grunden inte vill ha ett nyanserat samtalsklimat därför att de själva inte räcker till i en sådan miljö.

Målet är att vinna, tysta och bekräfta sig själv, inget annat. Det är också en form av extremism.

Och ytterst kvävande.

Om Mandela och extremister

Idag är det ett år sedan Nelson Mandela dog.

Jag minns hur jag fick beskedet på ett hotellrum i staden Kano i norra Nigeria. Det var SVT:s nyhetsavdelning som ringde.

”Du måste åka till Sydafrika. Vi vill ha dig live nu på telefon också.”

Jag satte mig ner på sängen i tystnad. Det märkliga med beskedet var att det tog, trots att hela världen var så förberedd. Jag hade själv varit nere i Sydafrika något halvår tidigare och stått utanför sjukhuset där Mandela låg och rapporterat i svensk tv. Nelson Mandela dog inte plötsligt, han tonade ut som en solnedgång.

Men där i hotellrummet i norra Nigeria stannade tiden till en stund. Jag hade just träffat offer för mördarsekten Boko Haram. Hela huvudet var fullt av tankar om extremister eftersom jag också hade intensiv kontakt med Al Shababanhängare i Kenya. En tid senare satt jag framför Sheikh Makaburi, en av Östafrikas värsta hetsare för terror. Han mördades ett kort tag efter min intervju av kenyansk polis på öppen gata.

Jag var mycket trött eftersom jag hade fått jobba om alla mina planer på grund av att Boko Haram hade slagit till våldsamt mot flygplatsen i Maiduguri, dit jag var på väg. Alla flyg hade ställts in och utegångsförbud införts. Istället fick jag flyga till Kano, där jag inte hade samma förberedda resplaner. Mycket fick ske på instinkt och magkänsla i ett område som är extremt farligt att röra sig för en västerlänning. Det gällde att befinna sig under radarn, inte ha förutsägbara rörelsemönster och göra korta strandhugg för inspelning. Taxichauffören fick aldrig i förväg veta vart och när vi skulle åka.

Jag var på helspänn eftersom jag vet att journalister ofta går åt när de slappnar av och tror att de är säkra och har koll. Istället föreställde jag mig hela tiden att någon såg mig.

”Boko Haram are everywhere. They are invisible.” sa Aminu som tog mig runt till några av offren för det meningslösa våldet.

Mitt i denna kompakta sörja av mord, intolerans, hämnd, fanatism, konfrontation och terror som snurrade i mitt huvud så drog Nelson Mandela stillsamt sitt sista andetag.

Jag satt där på sängen och fylldes av den tanke om försoning som var Mandelas signum. Det slog mig så uppenbart att det är enda sättet att långsiktigt hitta en lösning på allt detta vidriga som omgav mig. Det går inte att besegra de krafter som ligger bakom terrorn hos Boko Haram och Al Shabab, eftersom de krafterna skapas just i konfrontationen.

Jag har hittills inte träffat en enda extremist som inte anser att han eller hon sysslar med hämnd och försvar.

”They are killing our women and children i Somalia. We must fight back.” förklarade en ung man i försvar av terrorattackerna i Kenya.

De nigerianska myndigheternas mord på Boko Harams ledare Mohammed Yusuf 2009 blev startskottet för den våg av terror som bara ser ut att eskalera.

Det galna ledarskikt som när sig på våldet är det kanske lönlöst, eller ens moraliskt riktigt, att förhandla med. De kanske ska bekämpas stenhårt militärt.

Problemet är att man använder samma aggressiva metoder mot hela den svans som följer galningarna på grund av de övergrepp de ser drabbar deras egna. Dessa stora grupper går inte att utplåna även om man försöker. För varje desorienterad ung man som dödas i Mombasa eller Maiduguri vänder två nya blicken mot det galna ledarskapet i terrorsekterna.

Försoning, tänkte jag när jag satt på planet över den väldiga kontinenten Afrika på väg till Nelson Mandelas begravning. Det är det enda som inte provats i Nigeria, Kenya och Somalia. Det är så politiskt inkorrekt att ingen ledare vågar sig på det. Med någon typ av amnestiprogram för unga extremister som ännu inte har blod på händerna skulle man kunna vinna tillbaka många, som vi kanske annars tvingas läsa om i media efter ännu en självmordsbombning eller attack mot något köpcentrum.

Sverige är ett land utan motsättningar i den extrema form vi ser i andra områden i världen. Vi är lyckligt lottade. Men vi kanske kan lära oss något ändå. För första gången sedan 1958 går vi till nyval på grund av ett fryst parlamentariskt läge. Två block som traditionellt löser kniviga lägen har låst sig på grund av en tredje parts agerande.

Idag är det ett år sedan världen förlorade Nelson Mandela. Han var under min uppväxt världens främste frihetskämpe och under mitt vuxna liv den jag beundrade mest som statsman. Inte utan fel och brister. Problemen kvarstår här i Sydafrika. Men hans grundinställning, hans orubbliga tro på försoning är nog det enda som kan föra denna värld i rätt riktning.

Den fantastiske Malik

Föreställ er en vacker stig högt uppe på en bergskam i gränslandet mellan Schweiz och Österrike. Tänk er sedan att ni ska gestalta den här stigen med den otroliga utsikten i en text. Genom en människa som går där.

Många skulle nog spontant beskriva sceneriet, solnedgången, bergsmassiven och dalgångarna. Naturens oslagbara skönhet. Evigheten kanske.

Om Malik skulle tagit sig an uppgiften skulle han förmodligen vävt ett fantastiskt och häpnadsväckande porträtt av människan där på stigen istället. Och skala bort allt det där andra som många andra valt att fokusera på.

Samma gäller för Maliks dokumentära berättande.

Inte sällan ser journalister och filmare ner på det fantastiska. Kallar det fånigt och grunt, vill ha fakta och relevans. Annars är historien inte värd att berätta. Men i de otroliga ödena, de och de fantastiska historierna gömmer sig långt viktigare och djupare berättelser om människan. Det ena är rapporterande för ögat och hjärnan, det andra är berättande för själen.

Malik använde ofta ordet fantastiskt.

Jag var pappaledig en tid då Malik satt i sin lilla lägenhet på Kungsholmen och klippte Searching f0r Sugarman. Han hade problem med en producent som ville lägga till saker i filmen för formens skull. För att öka relevansen. Producenten såg med sitt tränade öga att komponenter fattades. Rodriguez var ju knappt med i filmen!

Vilket är alldeles sant och det var det som gjorde filmen magisk. Istället ägnade sig Malik åt att lära sig teckna för att bygga gestalten Rodriguez.

Några gånger var jag där och fick tycka och föreslå saker. Malik hade en liten bok där han noterade med stjärnor. De vars kommentarer han värdesatte fick två stjärnor. En gång i veckan fick någon se filmen och kritisera och berömma. Fick se ett mästerverk växa fram.

Malik var en mycket skicklig berättare. Men han var framförallt en person som såg de fantastiska historierna. Och fångade dem, när de gick andra förbi. För Malik var historierna viktiga och heliga och därför blev de magiska när han berättade dem.

Inte en enda gång träffade jag Malik utan att vi skrattade tillsammans. Oftast kring frön till just dessa fantastiska historier. Vi var en liten klick som umgicks mycket ett tag. Vi käkade middagar och vi åkte utomlands tillsammans. Vi var i Frankrike och Kroatien. Sedan försvann jag till Afrika och Malik till Hollywood. Men vi lovade att ses.

Johan Ripås
Hela den här sagan är ett enda segertåg för den goda kreativiteten. Heja!
Malik Bendjelloul
Heja! Haha! När kommer du hem????? Vi måste ses!!!!!
Johan Ripås
Verkligen! Är hemma en sväng juli o några veckor i augusti.

Något gjorde att du föll igenom. Stor saknad och stor respekt. Malik.

Bild från mitt och Rebeccahs bröllop:

Boko Haram och flickorna

Jag var i norra Nigeria i december och gjorde ett reportage om Boko Haram för SVT-programmet Korrespondenterna. Dagen före jag skulle stiga på ett inrikesflyg från huvudstaden Abuja till Maiduguri, hjärtat av Boko Harams områden, då attackerar gruppen flygplatsen.

Alla flyg ställdes in och totalt utegångsförbud infördes. I sista stund fick jag styra om min resa till staden Kano, även den hårt drabbad av Boko Harams attacker. Där träffade jag flera av offren för Boko Harams attacker, både kristna och muslimer.

Den osynliga sekten

Skräcken för Boko Haram ligger som en mörk skugga över norra Nigeria. Människor är väldigt rädda för att prata om gruppen. Boko Haram kallas för den osynliga sekten, därför att dess medlemmar kan finnas överallt.

Avskyn mot Boko Haram är stor. Den perverterade form av islam som gruppen förespråkar tilltalar inte vanliga muslimer. På många platser har medborgarna beväpnat sig och jagat ut dem ur städerna. Svaret har blivit att Boko Haram har attackerat ännu fler civila.

Det är ett typiskt agerande av en terrorgrupp som känner sig pressad. Kan man inte få människorna med sig, då skrämmer man dem till tystnad genom mord och våldtäkter.

Har en plan för flickorna

Men kidnappningen av de över 200 flickorna tycks följa ett annat mönster. Det verkar inte handla om att sätta skräck i befolkningen. Boko Haram har en genomtänkt plan med dessa flickor. Det faktum att de inte hotar att döda dem stärker den tesen.

Nu säger de att de planerar att sälja dem istället. Detta kan signalera att de är intresserade av en lösensumma. Det kan också vara ett tecken på att Boko Haram vill använda dem i någon form av byteshandel.

Vid tidigare kidnappningar har man använt sin gisslan till att försöka få gripna medlemmar ur Boko Haram frisläppta från fängelser. Kanske kommer liknande krav att resas även den här gången.

Korrespondenterna om Boko Haram sänds nu på tisdag 13 maj, kl 20.00. I programmet träffar jag även al Shababsympasiörer och den mördade Sheikh Makaburi i Mombasa.