Ibland tänker jag på det där skottet

Det var tidig morgon söndagen 22 september. Dagen efter att terrordramat inletts på köpcentrumet Westgate här i Nairobi. Jag var den enda journalisten på den plats vid Lower Kabete road där man kunde se Westgate. Kollegorna från all annan media hade inte hittat dit än.

Jag och taxichauffören Ken hade suttit där i bilen hela natten. SVT ville ha mig där eftersom vi då trodde att det skulle få ett snart slut. Några människor har samlats.

Plötsligt bryter skottlossning ut i och utanför Westgate. Jag korsar vägen med kameran på. Det är då den kommer. Precis efter att den vita bilen åkt förbi. Kulan som passerar strax ovanför mitt huvud. Först det vinande ljudet, och sedan klicket när den slår i något bakom mig, cirka femtio meter bort. Jag säger åt människorna att ducka.

Jag tänker på det där skottet ibland. Funderar på om det kanske var en gummikula, Jag vet att polisen sköt sådana vid senare tillfällen. Men jag såg inga poliser runt där och då. Kanske någon expert kan avgöra av ljudet.

Troligen var det en förlupen kula från eldstriden, tänker jag. Hur nära kan det ha varit? Någon meter, två, kanske tre.

Dagen före följde jag med militären in i Westgate. Där låg döda människor. Jag kom inte längre än till kaféet innan någon ur säkerhetsstyrkan med sinnesnärvaro kastade ut mig.

Döda människor har jag sett förut. Det händer tyvärr i trafiken då och då här att man passerar en dödsolycka. Härom dagen såg jag faktiskt en som jag glömde berätta om när jag kom hem. Man vänjer sig antar jag.

Många människor har varit med om någon händelse där några sekunder, eller meter varit skillnaden mellan liv och död. Och det är en sådan liten skillnad mellan liv och död. När den inträffar händer egentligen ingenting. Det är just bara att Ingenting byter plats med livet. För några år sedan dog min mor när jag höll henne i handen. Odramatiskt, nästan bagatellartat. Men alldeles oerhört avgörande.

Den där kulan. Den var inte på väg till mig. Inte till någon annan där heller. Utan till ett träd, eller hus bakom mig. Det var ju tur det.