Hårt pottränad reporter på besök i Lagos

Igår väntade jag tre och en halv timme. Idag har jag väntat en timme.

Under mina fyra år i Afrika har jag varit försenad en handfull gånger till möten. Ungefär lika många gånger har den jag ska träffa varit i tid – lite tillspetsat.

Jag minns mitt första reportage som jag skulle göra i Kenya i början av 2012. Första intervjun hade jag bokat till klockan nio, den andra klockan ett och den tredje hade jag tänkt jag pressa in vid fyra.

När den första intervjupersonen (klockan nio-mötet) inte hade dykt upp vid klockan två insåg jag att jag var tvungen att byta strategi. Och det gjorde jag snabbt och inslagen har blivit klara i tid. Ta i trä, jag har inte missat en enda dead line under mina fyra år som Afrikakorre. Det brukar alltid lösa sig till slut.

Ändå sitter jag här nu, jag kom till och med en halvtimme före utsatt tid, och väntar. Jag är inte sur och fäller tysta omdömen, tvärtom känner jag mig lite fånig innerst inne. Jag vet ju att jag kommer att få vänta. Särskilt idag då jag ska träffa en kändiskock och en skådis, som båda var ute och svirade i natt.

IMG_5931

Men man måste också får vara den man är, tänker jag. Även om man är en hårt pottränad punktlig figur. Jag känner ändå ingen ro av att ligga och titta på någon usel film på hotellrummet. Jag blir bara stressad av det, utan sitter hellre nykammad, färdigpackad och förberedd… och väntar.

Som en präktig skolpojke ungefär.

Johan Ripås, Afrikakorrespondent i Lagos, Nigeria.
Instagram: johanripas
‪#‎svtnyheter‬

PS. Lagos är en helt fantastiskt spännande stad och Nigeria ett lika spännande land. Men vi återkommer till det.


Några rader om döden

Alldeles nyss fick vi höra att en släkting till min fru varit med om en bilolycka där hon förlorade sina tre barn. Hon överlevde själv.

Det är inte första gången något sådant händer. Inte ens första gången i år. Min fru räknade till fem incidenter där släktingar eller bekanta omkommit i alltför tidig ålder sedan årskiftet.

För inte så länge sedan nåddes vi av beskedet att en vän plötsligt avlidit utanför en restaurang. Ett astmaanfall var det visst. Mumbi, som hon hette, var och hälsade på oss förra året här i Sydafrika med sin dotter. Dottern gick i samma klass som min lilla tjej i Kenya.

Jag vet inte hur många döda människor jag sett sedan jag flyttade till Afrika. Bara att det är många. Ofta är det trafiken, men också sjukdomar. Några bekanta har blivit skjutna eller dödade på annat sätt.

Två människor har dött i mina händer. En äldre man i Soweto för ett par år sedan. Jag försökte rädda hans liv, men misslyckades. Redan när jag såg motorcykeln köra in i honom i hög fart insåg jag nog att hans liv inte skulle gå att rädda.

Den andra som dog i min famn var min egen mor. Hennes liv kunde jag inte rädda. Hon hade ALS och ni som vet vad den sjukdomen innebär förstår också vad jag menar. Men det var länge sedan. Det är hon som är på bilden. Den andra är min pappa, som tyvärr också är död.

IMG_5044

Vissa säger att man vänjer sig vid döden ju mer man ser den. Andra säger att döden gör så att vi inte tar livet för givet. Vad säger ni?

Själv tar jag livet för givet. Jag tar för givet att jag som gammal ska sitta och ljuga friskt för barnbarnen. Det ser jag verkligen fram emot! Och om det inte blir så har jag i alla fall haft glädjen av att föreställa mig det nu.
Instagram: johanripas
Twitter: JohanRipas


Undernäringens obehagliga sanning

Pojkarna

 

Pojkarna på bilden heter Sitraka och Miranto. De föddes på samma dag för fem år sedan i Madagaskars huvudstad Antananarivo. Men medan Miranto har växt upp under goda förhållanden var Sitraka svårt undernärd de första två åren av sitt liv. Medan Miranto ser fram emot att börja skolan kämpar Sitraka med att lära sig prata.

Så slår undernäringen mot barnen i spåren av den stora torkan som drabbat södra och östra Afrika. De undernärda barnen växer inte som de ska och riskerar att få skador på hjärnan som de tvingas leva med resten av livet.

Följ vår bevakning av torkan och effekterna av El Niño:

http://www.svt.se/…/tvingas-ata-kaktus-i-extrema-torkan-pa-…

http://www.svt.se/…/vetenskap/vaderfenomenet-som-paverkar-h…

http://www.svt.se/vader/fragor_och_svar/det-har-ar-el-ni-o

Sitraka och Miranto träffar ni i ett inslag i Rapport i kväll.

Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Twitter: JohanRipas
Instagram: johanripas
‪#‎svtnyheter‬


Jag önskar jag vore en c-kändis

Kalahari

 

Min snart 13-åriga systerdotter lät nyligen helt opåkallat meddela att jag är en d-kändis. Jag förstår att hon har nått den åldern där kändisskap är något eftersträvansvärt och att hon sett sig omkring och kommit på att hennes morbror brukar dyka upp i rutan titt som tätt.

Jag tyckte det var både kul och smickrande att jag uppenbarligen finns med på hennes kändislista. Eftersom jag knappt varit i Sverige de senaste fyra åren har jag ingen vidare koll. Det var ju roligt att jag kan vara till någon nytta för henne, tänkte jag.

Ganska snart stod det dock klart för mig att en d-kändis är inget man drar fram på skolgården när det snackas om vilka kändisar man känner. En d-kändis är någon som ingen vet vem det är, förutom om man noggrant specificerar namn och utseende så att de andra på skolgården kan googla fram personen. I mitt fall skulle reaktionen i bästa fall bli:

”Aha, den där tv-gubben i Afrika.”

Inte riktigt PewDiePie alltså. Så nu ska jag kontakta mina vänner som är c-kändisar. Hur ska jag också lyckas nå den eftersträvansvärda sfären? Tänk om jag en vacker dag får höra av min systerdotter att jag är en c-kändis. Det vore något det. Jag postar en bild på mig i ungdomliga solglasögon som jag ska skicka till henne då.

Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Instagram: johanripas
‪#‎svtnyheter‬


Hot om terror gör människor till ryktesspridare

Jag har levt med min familj i en stad där inte bara hot om terror fanns utan där också stora attacker inträffade. Köpcentrumet Westgate i Nairobi var ett ställe vi brukade gå till med barnen. Min fru var och fikade där dagen innan al Shabab slog till. Under själva attentatet var jag inne i samma kafé där hon suttit och såg de döda människorna ligga på golvet.

Efter Westgate blev många väldigt rädda. Särskilt västerlänningar som arbetade i Kenya kände stor oro och många lämnade landet kort efter.

Hot om terrorattentat syns och känns. Utanför våra barns skola stod plötsligt poliser beväpnade med automatvapen och säkerhetskontrollerna ökade överallt. I synnerhet vid andra köpcentrum givetvis.

Men framförallt kändes terrorhotet. Alla som bodde i Nairobi var tvungna att göra egna bedömningar och fatta egna beslut kring sina familjers säkerhet. Och det är svårt.

Under en period efter Westgate ville inte jag att min fru skulle vara ensam med barnen i köpcentrumet i närheten av där vi bodde. Inte för att jag var orolig för attentat där, det var i själva verket mycket osannolikt. Men därför att folk var så på helspänn att minsta däckexplosion utanför skulle kunna orsaka panik inne i centrumet. Och när människor springer trampas ett litet barn lätt ner.

I övrigt fattade vi beslutet i familjen att leva på det sätt vi kände var säkert och försökte aktivt att inte oroa oss. I det läget vi skulle känna att vårt liv blev för kringskuret hade vi möjligheten att flytta. Detta inträffade inte, att vi flyttade till Johannesburg drygt ett år senare var av rent yrkesmässiga skäl.

Många av mina bekanta kände stor oro, men gjorde inget åt det. Fast de också hade möjlighet. De besökte platser där de var ytterst obekväma och de rörde sig i sammanhang där de fruktade att en attack skulle kunna inträffa. Och det påverkade dem väldigt negativt.

I kölvattnet av den oro som fanns började ryktena sprida sig. Via sms, mejl och i sociala medier spreds specifika varningar om olika platser. Ofta väldigt detaljrika och gärna med en icke namngiven auktoritet som källa – en ”säkerhetsexpert” som jag känner har hört, eller en ”vän inom militären” säger att…

Nu är ju det en ganska stor skillnad på läget i Kenya och i Sverige. Men jag tror att det finns risk för samma mekanismer. Det skulle inte förvåna mig om det snart börjar spridas rykten om specifika platser i Sverige där terrorn väntas slå till. Varningar som säger att ”myndigheterna känner till detta men vill inte orsaka panik.”

Problemen med de här ryktena är att de är väldigt svåra att stå emot. Människor delar dem trots att de säger att de inte tror på dem. För att det är lite exklusivt att få komma med nyheter. Och man vet ju aldrig…

Men det är i själva verket ytterst oansvarigt att sprida overifierad information eftersom många människor i nästa led sprider den vidare i helt andra tonarter. Och plötsligt når de en mamma eller pappa som har sitt barn på just den aktuella platsen. Och det är då samhället börjar påverkas negativt av ryktena och de eventuella terroristerna har redan vunnit till hälften.

Men vad ska man göra då? undrar många. Det vet jag lika lite som någon annan. Om jag själv bodde hemma i Stockholm med familjen just nu skulle jag nog inte göra någonting. Inte läsa alltför mycket skräp som riskerar att sätta griller i huvudet, men samtidigt ta åt mig det som sägs från trovärdiga kanaler. Och framför allt inte sprida rykten.


Vi behöver imamerna vid terrordåd i islams namn

De vidriga terrorattackerna i Paris har verkligen skakat om. Mycket mer än Charlie Hebdo. De senaste attentaten var riktade mot vanliga människor – vem som helst, så länge som många som möjligt dog. Skräck och död var den enda planen IS hade.

Vem som helst kunde bli offer och det är lätt att identifiera sig själv med. Många känner att attacken var var riktad mot ”oss” den här gången och inte mot några som ritar Muhammedkarikatyrer. Det kunde har varit jag, eller någon jag känner.

Därför är det kanske inte så konstigt att människors reaktioner är väldigt starka. Frankrikes färger delas överallt i social media och debattörer, experter, makthavare och journalister sluter upp i en enad front mot det sinnessjuka våldet från en av vår tids vidrigaste företeelser  – IS.

Men när nu den inledande chocken har lagt sig är det viktigt att ta ett litet steg tillbaka och fundera över fanatismens mekanismer.

De kallblodiga mördarna hämtade sitt rättfärdigande från sin version av islam. Så är det. Detta är givetvis inte samma sak som att muslimer i stort sympatiserar med vansinnesdåden i Paris, Maiduguri, Nairobi, Bombay eller någon annanstans. Självklart, men kanske lika bra att säga.

Jag läser gång på gång inägg av muslimer som känner sig utpekade som ”nästangärningsmän” och avkrävs avståndstagande fast de inte har något som helst med terrorism att göra. Det finns en utbredd irritation över att imamer bara får medverka i media när det skett vansinnesdåd i islams namn. Det är ju verkligen lätt att förstå känslan av stigmatisering här. Men jag tror att vi behöver hjälp från kunniga imamer, inte minst från utsatta områden. Inte för att de på något sätt står närmare fanatismen, utan för att de besitter insikter som kan förklara, tydliggöra och inte minst särskilja.

I länder med större muslimsk andel finns inte detta behov i lika hög grad, men i Sverige finns det ju faktiskt rätt många som inte har pratat med en muslim i hela sitt liv. Många drar dessutom slutsatsen – ju mer troende en muslim är desto mer potentiell terrorist. Om man vill ge terrordåden enbart sociologiska förklaringar som utanförskap och segregering, behövs inga imamer i tv. Men om man ser att religionen är del i förklaringen, hur skevt den än är tolkad, då är erfarna imamers insikter absolut nödvändiga för oss. Oavsett vad man har för religiös åskådning, eller ingen alls.

Jag är övertygad om att det i längden gynnar de svenska muslimerna att massmedia låter imamer kommentera och analysera dessa händelser. Det ger en mycket djupare förståelse än de fåtaliga svenska terrorexperter som alltid konsulteras – men som i sanning inte alltid skänker särskilt mycket insikt.

Jag har pratat med en del som både stödjer och kan tänka sig att själva genomföra terrorattacker som den i Paris. Det är verkligen inte ondska som driver dem, utan en bergfast tro på att de är offren och att de har rätt att försvara sig. Just de jag tänker på nu är charmiga unga män, men fullständigt indoktrinerade och helt i avsaknad av helikopterperspektiv. I deras avskurna salafistiska tillvaro förvrängs verkligheten in absurdum.

”De är inte de som skjuter som dödar människor. Om Gud vill låter han inte kulan träffa.” sa en till mig.

Sekteristiskt vansinne förstås. Typiskt för de unga män som genomför terrorattacker med skjutvapen är att de går in och ut i vansinnet under dåden. En bekant till mig talade öga mot öga med en av angriparna under Westgateattacken. Ena sekunden dödade han urskiljningslöst, men plötsligt kunde han låta kvinnor och barn passera. Och så plötsligt börja skrika ”Allahu akbar!” och skjuta mot allt som rörde sig. Nästan alltid har angriparna telefonkontakt med någon som driver dem, som ska hålla dem kvar i det sekteristiska vansinnet. Så var det i Bombay och så var det i Westgate.

Det här säger mig att det inte är försent att påverka en blivande terrorist ända fram tills han eller hon kramar avtryckaren eller utlöser självmordsvästen. Långt innan specialstyrkor är det enda alternativet finns en rad förlorade möjligheter att förhindra vansinnesdåden. Det handlar främst om civilsamhället som kan så tvivel i en fanatiker, men även om underrättelsen som kan agera på information som tvivlaren ofta släpper ifrån sig.

Frankrike kommer nu hämnas våldsamt på IS. Det talas till och med om kärnvapen. Massiva oprecisa militära insatser lär inte förhindra ytterligare terrorattacker i Europa. IS ska naturligtvis bekämpas, men jag är rädd att vi nu har alla chanser att begå de historiska misstag som organisationer som IS vill att ”Väst” ska begå. Att vi ska sätta fart på en virvelvind av hat, misstänksamhet och ogenomtänkt konfrontation.

Och samtidigt på den yttersta högerkanten ler en annan typ av extremister i smyg.


Sydafrika efter Bashir

Jag har uppenbarligen inte bott tillräckligt länge i Sydafrika för att reagera som domarna i förhandlingarna om gripandet av den misstänkte massmördaren Omar al-Bashir. De skrattade uppgivet när statens juridiska ombud sa att regeringen inte visste var Bashir var.

– Han kanske är och shoppar, sa William Mokhari som representerade den sydafrikanska staten i processen.

Själv kände jag främst besvikelse, ilska och avsmak över hur landets regering flinande ljög rättssystemet rakt upp i ansiktet.

Ofattbara övergrepp

För er som inte har hängt med i historien kring Bashirs besök i Sydafrika. Här är en kort bakgrund. Sudans president Omar al-Bashir är efterlyst av Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i samband med konflikten i Darfur. Uppemot fyrahundra tusen människor tros ha dödats och över två miljoner människor har drivits på flykt. Det lidande och de fruktansvärda övergrepp som han ska stå till svars för är närmast ofattbara.

Den sydafrikanska regeringen är skyldig att gripa Bashir om han kommer till landet. Det har man frivilligt skrivit under på genom att bli medlemstat i ICC.

I helgen som gick hade Afrikanska Unionen möte här i Johannesburg. Vid tidigare tillfällen då afrikanska ledare har kommit till Sydafrika har regeringen här avrått Bashir från att komma med argumentet att man då är ålagd att gripa honom.

Men den här gången agerade regeringen Zuma annorlunda. Bashir bjöds in och garanterades immunitet av regeringen. Enligt uppgift av Jacob Zuma personligen. Vid en snabbinkallad förhandling i söndags beslutade en domare att alla gränsövergångar skulle instrueras att Omar al-Bashir inte skulle få lämna landet. Detta i väntan på en förhandling i rätten under måndagen om Bashir skulle gripas eller inte.

Alla visste var Bashir var

När förhandlingarna drog igång under måndagen hävdade alltså statens juridiska ombud att man inte visste var Bashir var – ”han var kanske och shoppade”. Det var naturligtvis rent nonsens. Alla visste att Bashirs presidentplan hade flyttats från Johannesburgs internationella flygplats till Waterkloof militärbas som regeringen kontrollerar. Det twittrades i realtid om hur Bashirs konvoj närmade sig Waterkloof. Alla visste att Bashir var på väg att lämna landet. Inte minst den sydafrikanska regeringens säkerhetsfolk som eskorterade den misstänkte massmördaren.

William Mokhari som representerade den sydafrikanska staten i processen bad att förhandlingarna skulle ta paus en timme. Under denna timme lyfte planet märkt ”Sudan 01” från Waterkloof. Bashir passerade praktiskt taget över huvudena på rättens ledamöter.

Precis innan domarna skulle delge sitt beslut som gick ut på att Bashir skulle gripas och överlämnas till ICC studsade William Mokhari upp och ner och räckte upp handen. Han hade något viktigt att meddela. Uppenbarligen ville han hinna säga att Bashir hade lämnat landet för att förhindra rätten från att kunna besluta något i frågan. Om Bashir inte inte är i landet saknar sydafrikansk domstolar beslutanderätt i frågan.

Men domaren hyschade Mokhari och meddelade sitt beslut om Bashirs gripande med ett uppgivet tonfall. Direkt efter fick Mokhari ordet och sa att Bashir hade stuckit.

Varför gör regeringen Zuma så här?

Sydafrika efter apartheid har länge varit en lysande stjärna i Afrika, som stått för skydd av mänskliga rättigheter. Det är landets regering inte längre. Man har sällat sig till den gruppen afrikanska ledare som ofta gnäller över att inte bli respekterade av ”Väst”, samtidigt som man inte ger fem öre för stå upp för värden som gör att man förtjänar respekt.

Så varför gör regeringen Zuma så här? Nyligen fick den sydafrikanska regeringen utstå svidande kritik från många afrikanska länder för sitt hanterande av de främlingsfientliga attackerna i landet. Attackerna riktade sig mot invandrare från andra afrikanska länder, vilket ledde till att Sydafrikas rykte skamfilades över kontinenten. Möjligen ville Zuma bättra på sitt anseende helt enkelt.

Afrikanska Unionen, AU, har beslutat att ge sittande ledare immunitet vid mötena. Men AU är inte undertecknare av ICC:s statuter. Det är Sydafrika däremot. Jacob Zuma fick sannolikt många ryggdunkningar av dubiösa ledare under AU:s möte tack vare att han bjöd in Bashir. Inte minst av ordförande Robert Mugabe.

Det är fullt förståeligt att det finns kritik mot ICC i Afrika. Samtliga pågående processer rör afrikaner (dock är hälften av dem initierade av afrikanska länder). Jag har hört argumentet till leda av afrikanska presidenter att ICC är en imperialistisk institution som är Västs organ att styra över Afrika. Varför åtalas inte Bush och Blair för invasionen av Irak? sägs det ofta. Och visst klingar USA:s kritik mot Sydafrikas agerande i Bashirfalllet falskt när USA inte ens är medlem i ICC.

Själv tycker jag att det är sorgligt att den politiska panafrikanismen ska ta sig uttryck i att man skyddar misstänkta massmördare och därmed diskvalificerar Afrikas gemensamma internationella röst i andra viktiga politiska frågor. Det går att förstå den afrikanska hållningen mot bakgrund av kolonialismen och andra övergrepp på kontinenten, men det är väldigt svårt att försvara den. 

Politiskt har Sydafrika nu visat att man står fri från ”Västs påtryckningar”. Tyvärr har man också visat att man bryr sig väldigt lite om några hundra tusen afrikanska liv går till spillo. Ironiskt nog i sammanhanget vägrade den sydafrikanska regeringen nyligen Dalai Lama visum på grund av påtryckningar från Kina. 

Men viktigare är att Sydafrika efter Bashir är ett land som är farligt nära en konstitutionell kris. Landet har en regering som med all önskvärd tydlighet har visat att man anser sig stå över lag och rätt. Att den sydafrikanska regeringen tar sig friheten att öppet fullständigt negligera rättssystemet skakar landets demokrati i grunden. Om regeringen så uppenbart agerar vid sidan av domstolsväsendet och myglar ut en efterlyst massmördare, vad är då nästa steg?