Några tankar om extremistiskt tänkande

Jag har länge funderat på vad en extremist är och vad som gör att en människa blir en extremist. Ofta talar man om en radikaliseringsprocess där individen faller djupare in i ett snävt tankemönster, som i en virvel, där omvärldens rika flora av argument stängs ute. Den här processen kan ske inom organisationer och sammanslutningar eller i den isolerade individens alltmer desorienterade huvud.

Det är erkänt svårt att nå människor som är fullt ut radikaliserade. Inte bara för att de är indoktrinerade av vad det nu är de tror på. Men också för att de redan har investerat hela sin personlighet i sin övertygelse. Att ta in argument från omvärlden är som att sticka hål på sin egen ballong. En extremistisk position är absolut och klarar inte några om och men.

Jag tror att det förrädiska med radikalisering är den trygghet som tycks finnas i virvelns kärna för den som har börjat svepas in. Det är där de tydliga svaren finns. Skiljelinjer dras upp där rätt och fel framstår som oerhört lättförståeliga och tydliga. Jag kan bara föreställa mig att det faktiskt är ganska behagligt att radikaliseras för en sökande individ. I processen kan man äntligen förstå världen och lägga pusselbitarna på plats.

Intressant med religiös extremism är att det långt ifrån alltid är de mest hard core troende som blir terrorister. Istället verkar det ofta handla om känsliga misslyckade individer som drivs av utanförskap och upplevda orättvisor i världen. Inte sällan finns konflikter som det finns all anledning att ifrågasätta i botten. Som invasionen av Irak och konflikten i Somalia.

I drönarattackerna i Somalia omkommer sällan, eller kanske aldrig, endast det tilltänkta målet för attacken. Västs underrättelse agerar ofta på i stort sett realtidsinformation när man ska slå ut ett så kallat High Value Target. Man snappar upp något från en satellittelefon eller eller annan info som säger att just nu, just där befinner sig den vi ska slå ut. Därifrån tills man trycker på knappen kan det gå väldigt fort och måste göra det om man ska lyckas. Så kallad actionable intel är färskvara med ibland minuters hållbarhet.

Hur många befinner sig i bilen, i huset, i tältet. Under tio? Kör.

Det säger sig självt att även andra kommer att stryka med. Jag har fått beskrivet för mig av en som jobbar inom fältet att argumentet ofta är att de som rör sig kring en eftersökt person vet att det kan smälla. Vill de inte drabbas själva, ska de hålla sig undan.

Viktigt i bekämpningen av extremismen är därför att vi ska ha uppfattningen att aktionerna utförs med stor precision. Ord som kirurgiska ingrepp används ofta för att skapa den bilden. Många attacker är säkerligen väldigt precisa, eventuellt är mordet på al Shababledaren Godane ett exempel på ett ”kirurgiskt ingrepp”.

Men konflikten i Somalia har i stort sannerligen inte präglats av kirurgi. Istället är det stort lidande för alla. Det har varit ett skitigt krig där alla sidor utsatts för övergrepp. Och det sträcker sig långt utanför Somalias gränser. Ta bara USA-allierade Etiopiens övergrepp mot de somalisktalande i Ogadenregionen. Jag har mött de våldtagna kvinnorna och de torterade männen som gömmer sig i Nairobi. Den unga kvinnan som lyfte på sin slöja och visade mig de stora kala fläckarna som hon fått när hon släpats i håret kommer aldrig att lämna mig.

Färden ner i den radikaliserade virveln är kantat av oskyldiga offer. Man ser också sig själv som offer och som martyrer. Som de som slåss för den goda sidan, de som angripits. När man nått virvelns mitt och plockat upp ett vapen för att slå tillbaka kan man inte diskutera längre. Då blir det helt enkelt för svårt att hålla i vapnet och rikta det mot oskyldiga människor. En stor del av förberedelserna för inför ett terrorattentat går såvitt jag förstår ut på att tränga bort skuldkänslorna inför att döda oskyldiga. Att trycka av en AK4 mot en gravid kvinna i ett köpcentrum är mycket svårt även för den mest fanatiske extremisten. Ofta har terroristerna telefonkontakt med någon på utsidan som ger dem moraliskt stöd i form av bön eller rättfärdigande argumentation.

Därför är det typiskt med irrationellt beteende hos terrorister vid utdragna attentat. Ena sekunden kan terroristen stå och argumentera för sin sak och skona människor för att i nästa sekund skrikande börja skjuta blint igen. Jag känner flera som bevittnade just detta i under attacken mot köpcentrumet Westgate i Nairobi.

En fullt ut radikaliserad människa finner bara liv och mening i sin kamp. Uppbär man dessutom en tro om ett välsignat liv efter detta som en följd av sina handlingar, då är man ytterst svårstoppad. Tyvärr tycks det alltid finnas villiga sponsorer som på tryggt avstånd och i skymundan finansierar dessa miljöer. Lägg därtill de sociala orättvisorna tunga lock som ligger över många miljöer där radikalisering sker. I det verkliga livet finns ingenting som tyder på att ditt liv kommer skänka dig den stolthet och mening som den extremistmiljö du nu lever i.

Jag har själv alltid tyckt att det är intressant med människor som på olika sätt har gått över gränsen. Kanske för att jag själv är uppväxt i en däst socialdemokratisk förortsmiljö där allt utanför villa, Volvo och vovve betraktats som suspekta excesser som inte behövde skänkas någon närmare eftertanke. Kanske är det samma utgångspunkt som fått mig att söka mig till journalistiken och mina resor till världens hörn för att öga mot öga träffa människor som är så långt ifrån mig själv som det bara går.

Det är faktiskt genom dessa hundratals, kanske tusentals möten som mitt intresse och eventuella förståelse för världspolitiken formats. Inte tvärtom som jag ofta ser hos andra. Alltså människor som genom ohyggligt kvantitativ läsning av böcker, artiklar och essäer formar sin världsbild. Jag läser också väldigt mycket. Men det är först när jag satt foten i miljön som mitt verkliga intresse vaknar. Därför har det också passat mig att resa helt ensam med kameran på ryggen. Med den omedelbara närhet det ger. I de fall där risken har varit hög har ofta nyfikenheten övervunnit rädslan. Men, ta i trä, hittills har förståndet övervunnit dumdristigheten.

Och jag kan känna mig så evinnerligt svensk där jag omedvetet söker konsensus i konflikter. Var kan vi hitta den mjuka lösningen som gör att livet kan puttra vidare i lugn och ro för människor? Men genom mitt intresse för människor i demokratins utkanter och en bit utanför tycker jag mig ha skaffat en ganska bra extremistradar. Och då menar jag en känsla för vilka människor som rör sig i extremisternas tankevärld, men aldrig någonsin kommer att plocka upp ett vapen. Kanske är lätt fanatiska människor en bättre beskrivning. Människor som har ett svartvitt tänkande som påminner om de fundamentalistiska miljöer som jag har besökt.

Människor med drag av extremistiskt tänkande och blind övertygelse tycker jag mig ibland se befolka svensk debatt också. Med lite olika politisk färg. Och jag känner ett visst obehag när jag möter dem i social media. För man känner direkt när de dyker upp upp med sitt pricksäkra käbbel och totala dövhet inför argument. Och gemensamt har de att de aldrig tycks sova. Telefonen blinkar dag som natt när de sätter igång.

Det ingår i mitt jobb och även som sagt i mitt intresse att lyssna på dessa människor. Men jag tror inte att de främjar debatten i Sverige i något ämne faktiskt. För jag ser också hur många tystnar när de kommer.

Och det är här det blir en aning allvarligt. För dessa människor lyckas stänga ner fält i debatten genom sitt halsstarriga 24/7-engagemang. Och likt extremisterna tycks de sakna varje form av förlåtande sinnelag och vilja att hitta en gemensam lösning. De är konspiratoriska och aggressivt lagda mot alla som inte företräder Sanningen. Det handlar om människor som inte tycker sig behöva mer än 140 tecken på Twitter för att punktera en människa som har en annan ståndpunkt. Etiketterandet av motståndaren och själva konflikten är det centrala. Det viktiga är att vinna genom att misstänkliggöra och tysta sin motståndare. Det handlar om människor som dras som magneter till enkla infekterade konfliktlinjer, men som sällan eller aldrig hörs i nyanserade resonemang. Människor som är experter på att skicka ut giftpilar, men så fort de får ett angrepp emot sig faller de tillbaka som försvarslösa offer. Människor som likt amerikanska advokater försöker hitta minsta jädra kommatecken som sitter fel för att slå undan benen på sin motståndare. För att hävda sin position, för att ta en skalp. Det är människor som känner sig relevanta och viktiga om de lyckas fälla någon. Människor som i grunden inte vill ha ett nyanserat samtalsklimat därför att de själva inte räcker till i en sådan miljö.

Målet är att vinna, tysta och bekräfta sig själv, inget annat. Det är också en form av extremism.

Och ytterst kvävande.


Om Mandela och extremister

Idag är det ett år sedan Nelson Mandela dog.

Jag minns hur jag fick beskedet på ett hotellrum i staden Kano i norra Nigeria. Det var SVT:s nyhetsavdelning som ringde.

”Du måste åka till Sydafrika. Vi vill ha dig live nu på telefon också.”

Jag satte mig ner på sängen i tystnad. Det märkliga med beskedet var att det tog, trots att hela världen var så förberedd. Jag hade själv varit nere i Sydafrika något halvår tidigare och stått utanför sjukhuset där Mandela låg och rapporterat i svensk tv. Nelson Mandela dog inte plötsligt, han tonade ut som en solnedgång.

mandela

Men där i hotellrummet i norra Nigeria stannade tiden till en stund. Jag hade just träffat offer för mördarsekten Boko Haram. Hela huvudet var fullt av tankar om extremister eftersom jag också hade intensiv kontakt med Al Shababanhängare i Kenya. En tid senare satt jag framför Sheikh Makaburi, en av Östafrikas värsta hetsare för terror. Han mördades ett kort tag efter min intervju av kenyansk polis på öppen gata.

Jag var mycket trött eftersom jag hade fått jobba om alla mina planer på grund av att Boko Haram hade slagit till våldsamt mot flygplatsen i Maiduguri, dit jag var på väg. Alla flyg hade ställts in och utegångsförbud införts. Istället fick jag flyga till Kano, där jag inte hade samma förberedda resplaner. Mycket fick ske på instinkt och magkänsla i ett område som är extremt farligt att röra sig för en västerlänning. Det gällde att befinna sig under radarn, inte ha förutsägbara rörelsemönster och göra korta strandhugg för inspelning. Taxichauffören fick aldrig i förväg veta vart och när vi skulle åka.

Jag var på helspänn eftersom jag vet att journalister ofta går åt när de slappnar av och tror att de är säkra och har koll. Istället föreställde jag mig hela tiden att någon såg mig.

”Boko Haram are everywhere. They are invisible.” sa Aminu som tog mig runt till några av offren för det meningslösa våldet.

Mitt i denna kompakta sörja av mord, intolerans, hämnd, fanatism, konfrontation och terror som snurrade i mitt huvud så drog Nelson Mandela stillsamt sitt sista andetag.

Jag satt där på sängen och fylldes av den tanke om försoning som var Mandelas signum. Det slog mig så uppenbart att det är enda sättet att långsiktigt hitta en lösning på allt detta vidriga som omgav mig. Det går inte att besegra de krafter som ligger bakom terrorn hos Boko Haram och Al Shabab, eftersom de krafterna skapas just i konfrontationen.

Jag har hittills inte träffat en enda extremist som inte anser att han eller hon sysslar med hämnd och försvar.

”They are killing our women and children i Somalia. We must fight back.” förklarade en ung man i försvar av terrorattackerna i Kenya.

De nigerianska myndigheternas mord på Boko Harams ledare Mohammed Yusuf 2009 blev startskottet för den våg av terror som bara ser ut att eskalera.

Det galna ledarskikt som när sig på våldet är det kanske lönlöst, eller ens moraliskt riktigt, att förhandla med. De kanske ska bekämpas stenhårt militärt.

Problemet är att man använder samma aggressiva metoder mot hela den svans som följer galningarna på grund av de övergrepp de ser drabbar deras egna. Dessa stora grupper går inte att utplåna även om man försöker. För varje desorienterad ung man som dödas i Mombasa eller Maiduguri vänder två nya blicken mot det galna ledarskapet i terrorsekterna.

Försoning, tänkte jag när jag satt på planet över den väldiga kontinenten Afrika på väg till Nelson Mandelas begravning. Det är det enda som inte provats i Nigeria, Kenya och Somalia. Det är så politiskt inkorrekt att ingen ledare vågar sig på det. Med någon typ av amnestiprogram för unga extremister som ännu inte har blod på händerna skulle man kunna vinna tillbaka många, som vi kanske annars tvingas läsa om i media efter ännu en självmordsbombning eller attack mot något köpcentrum.

Sverige är ett land utan motsättningar i den extrema form vi ser i andra områden i världen. Vi är lyckligt lottade. Men vi kanske kan lära oss något ändå. För första gången sedan 1958 går vi till nyval på grund av ett fryst parlamentariskt läge. Två block som traditionellt löser kniviga lägen har låst sig på grund av en tredje parts agerande.

Ingen vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är i sig inget märkligt, eftersom alla andra står så långt ifrån dem i synen på asylpolitiken. Men hur är det med svansen, SD:s väljare, som ganska nyligen gått från de andra partierna till att rösta på ett parti som resten av den demokratiska apparaten föraktar och vägrar all typ av kontakt med. Jag har en stark känsla av att de stöts allt längre från sina tidigare politiska hemvisten. Vill de andra partierna ha tillbaka dem måste de nog hitta ett sätt att resonera med dem.

Idag är det ett år sedan världen förlorade Nelson Mandela. Han var under min uppväxt världens främste frihetskämpe och under mitt vuxna liv den jag beundrade mest som statsman. Inte utan fel och brister. Problemen kvarstår här i Sydafrika. Men hans grundinställning, hans orubbliga tro på försoning är nog det enda som kan föra denna värld i rätt riktning.


Den fantastiske Malik

Föreställ er en vacker stig högt uppe på en bergskam i gränslandet mellan Schweiz och Österrike. Tänk er sedan att ni ska gestalta den här stigen med den otroliga utsikten i en text. Genom en människa som går där.

Många skulle nog spontant beskriva sceneriet, solnedgången, bergsmassiven och dalgångarna. Naturens oslagbara skönhet. Evigheten kanske.

Om Malik skulle tagit sig an uppgiften skulle han förmodligen vävt ett fantastiskt och häpnadsväckande porträtt av människan där på stigen istället. Och skala bort allt det där andra som många andra valt att fokusera på.

Samma gäller för Maliks dokumentära berättande.

Inte sällan ser journalister och filmare ner på det fantastiska. Kallar det fånigt och grunt, vill ha fakta och relevans. Annars är historien inte värd att berätta. Men i de otroliga ödena, de och de fantastiska historierna gömmer sig långt viktigare och djupare berättelser om människan. Det ena är rapporterande för ögat och hjärnan, det andra är berättande för själen.

Malik använde ofta ordet fantastiskt.

Jag var pappaledig en tid då Malik satt i sin lilla lägenhet på Kungsholmen och klippte Searching f0r Sugarman. Han hade problem med en producent som ville lägga till saker i filmen för formens skull. För att öka relevansen. Producenten såg med sitt tränade öga att komponenter fattades. Rodriguez var ju knappt med i filmen!

Vilket är alldeles sant och det var det som gjorde filmen magisk. Istället ägnade sig Malik åt att lära sig teckna för att bygga gestalten Rodriguez.

Några gånger var jag där och fick tycka och föreslå saker. Malik hade en liten bok där han noterade med stjärnor. De vars kommentarer han värdesatte fick två stjärnor. En gång i veckan fick någon se filmen och kritisera och berömma. Fick se ett mästerverk växa fram.

Malik var en mycket skicklig berättare. Men han var framförallt en person som såg de fantastiska historierna. Och fångade dem, när de gick andra förbi. För Malik var historierna viktiga och heliga och därför blev de magiska när han berättade dem.

Inte en enda gång träffade jag Malik utan att vi skrattade tillsammans. Oftast kring frön till just dessa fantastiska historier. Vi var en liten klick som umgicks mycket ett tag. Vi käkade middagar och vi åkte utomlands tillsammans. Vi var i Frankrike och Kroatien. Sedan försvann jag till Afrika och Malik till Hollywood. Men vi lovade att ses.

Johan Ripås
Hela den här sagan är ett enda segertåg för den goda kreativiteten. Heja!
Malik Bendjelloul
Heja! Haha! När kommer du hem????? Vi måste ses!!!!!
Johan Ripås
Verkligen! Är hemma en sväng juli o några veckor i augusti.

 

Något gjorde att du föll igenom. Stor saknad och stor respekt. Malik.

 

Bild från mitt och Rebeccahs bröllop:

Bild


Boko Haram och flickorna

Jag var i norra Nigeria i december och gjorde ett reportage om Boko Haram för SVT-programmet Korrespondenterna. Dagen före jag skulle stiga på ett inrikesflyg från huvudstaden Abuja till Maiduguri, hjärtat av Boko Harams områden, då attackerar gruppen flygplatsen.

Alla flyg ställdes in och totalt utegångsförbud infördes. I sista stund fick jag styra om min resa till staden Kano, även den hårt drabbad av Boko Harams attacker. Där träffade jag flera av offren för Boko Harams attacker, både kristna och muslimer.

Den osynliga sekten

Skräcken för Boko Haram ligger som en mörk skugga över norra Nigeria. Människor är väldigt rädda för att prata om gruppen. Boko Haram kallas för den osynliga sekten, därför att dess medlemmar kan finnas överallt.

Avskyn mot Boko Haram är stor. Den perverterade form av islam som gruppen förespråkar tilltalar inte vanliga muslimer. På många platser har medborgarna beväpnat sig och jagat ut dem ur städerna. Svaret har blivit att Boko Haram har attackerat ännu fler civila.

Det är ett typiskt agerande av en terrorgrupp som känner sig pressad. Kan man inte få människorna med sig, då skrämmer man dem till tystnad genom mord och våldtäkter.

Har en plan för flickorna

Men kidnappningen av de över 200 flickorna tycks följa ett annat mönster. Det verkar inte handla om att sätta skräck i befolkningen. Boko Haram har en genomtänkt plan med dessa flickor. Det faktum att de inte hotar att döda dem stärker den tesen.

Nu säger de att de planerar att sälja dem istället. Detta kan signalera att de är intresserade av en lösensumma. Det kan också vara ett tecken på att Boko Haram vill använda dem i någon form av byteshandel.

Vid tidigare kidnappningar har man använt sin gisslan till att försöka få gripna medlemmar ur Boko Haram frisläppta från fängelser. Kanske kommer liknande krav att resas även den här gången.

Korrespondenterna om Boko Haram sänds nu på tisdag 13 maj, kl 20.00. I programmet träffar jag även al Shababsympasiörer och den mördade Sheikh Makaburi i Mombasa.


Svenskar är dåliga på engelska

Vi svenskar har ju en uppfattning om att vi är väldigt bra på att prata engelska. Och får ofta höra det när vi är utomlands. Men jag tror det där är lite av en myt.

Det är nog ingen tvekan om att svenskar är goda konversatörer på krogar, i taxibilar och i receptioner på hotell. Vi anammar antingen en amerikansk eller brittisk accent och vi gör det i allmänhet ganska bra. I sociala sammanhang kan vi svänga oss rätt snyggt och får därför höra att vi låter som vilken anglosax som helst.

”You have subtiltles in the movies in Sweden. So you are used to hear English.” får vi bekräftat.

Men efter att ha jobbat i Afrika i drygt två år och sett allt från politiker till diplomater och turister röra sig i många olika sammanhang har det slagit mig hur ordfattiga svenskar ofta är när det kommer till engelskan. Människor från andra icke engelsktalande länder bär ofta en tydligare klang av sitt eget språk i engelskan, men de kan ofta argumentera och förklara med en betydligt större ordrikedom än vi svenskar.

Jag har sett ledande svenska befattningshavare tappa all sin pondus och trovärdighet när de är i engelskspråkiga sammanhang och jag har sett träffsäkra kvicktänkta diplomater krympa ihop till försiktiga smilande typer när de skiftar över till engelska.

Det kan vara så att vi är lite förförda av vår självbild, som tyvärr verkar bygga på att vi kan sladda runt lite snyggt i luftiga sociala sammanhang på engelska. Där det inte krävs mycket mer än att locka fram ett skratt. Men när det kommer till att resonera, stå för vår ståndpunkt och exemplifiera och övertyga. Då är vi lite…lost.

Och det är förstås ganska allvarligt. I alla fall när det kommer till människor som i yrket ska representera Sverige. Diplomater blir utestängda från viktiga nätverk om de uppfattas som en aning tappade. Politiker kan inte framföra en svensk linje med trovärdighet om de inte har ett fullgott ordbatteri. Och en profilerad företagare som skriver mängder av mejl på stapplig engelska i affärssammanhang lär nog inte hamna först i investeringskön.

Carl Bildt låter precis likadan på svenska som på engelska. På gott och ont kanske. Men faktum är att han är konsekvent i alla fall. Det är inte så att han framstår som någon annan när han talar engelska. Det är inte hans uttal utan hans ordförråd som ger honom självförtroende.

Jag är helt övertygad om att vokabulär och formuleringskutym är långt viktigare än att glassa med en accent. Och jag tycker att vår uttalsfixering går att spåra även i Sverige. Vissa dialekter, sociolekter och personer med utländska språk i botten blir diskvalificerade på grundval av deras språkmelodi. Inte på grund av innehållet i vad de säger. En avskyvärt ytlig urvalsprocess i grund och botten.

För trots allt är språk i grunden bara ett verktyg att uppnå ett syfte i ett givet sammanhang. Stil och ton är givetvis viktigt, men tvingas man reducera sitt intellekt eller begåvning på grund av språkbytet lär ju folk ändå inte lyssna särskilt länge ändå.


Fängelseväntan, söndag morgon.

Vi sitter ett gäng utanför ett av Nairobis största fängelser i väntan på att våra namn ska bli uppropade. Jag har angivit namnet på den 18-årige svensk som gripits misstänkt för samröre med al Shabab.

”Anders! Ripas! Jeewhon!” hojtar vakten och menar mig.

 

Fängelse

 

Jag går in til besöksrummet. Det är nedgånget och genom ett antar tjocka dimmiga plexiglas stirrar skrämda blickar ut. Jag ropar ut namnet på den gripne svensken, Men ingen svarar.

Efter ett tag dyker det upp en man bakom plexiglaset som säger att han kan hitta den jag söker om han får pengar till ett glas mjölk. Det får han.

Men istället för att komma med den gripne svensken, dyker han så småningom upp med en tysk fängelsepräst vid namn Karl.

”Det finns 3000 fångar här inne. Det kan vara svårt.” säger prästen och klottrar ner namnet på en papperslapp ovanpå Bibeln.

Just när jag är på väg att ge upp kommer en ung svensksomalisk kille fram till luckan.

”Tjena!” säger han glatt. Han är klädd i gul/blå träningsjacka och ser ut att må bra.

Enligt den unge mannen är gripandet av honom ett misstag. Han förstår inte varför, men utredarna har sagt till honom att han inte är misstänkt längre.

”Hälsa min tränare att jag mår bra.” säger han.

I morgon tas hans fall upp i rätten och han är övertygad om att han släpps.

I Kenya genomförs just nu massgripanden mot somalier i jakt på illegala invandrare. I den gruppen tror polisen att många terrorister finns. Det kan vara så att den unge mannen svepts med av denna arresteringsvåg.

”Jag fattar ingenting. Jag vill bara åka tillbaka och träna igen.” säger han innan vi skiljs åt.

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent i Nairobi

 

 


Sheikh Makaburi, clip from Swedish TV. ”I am on their list to be killed”

From my interview with Makaburi recently. Tonight he got killed.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 45 andra följare