Om Mandela och extremister

Idag är det ett år sedan Nelson Mandela dog.

Jag minns hur jag fick beskedet på ett hotellrum i staden Kano i norra Nigeria. Det var SVT:s nyhetsavdelning som ringde.

”Du måste åka till Sydafrika. Vi vill ha dig live nu på telefon också.”

Jag satte mig ner på sängen i tystnad. Det märkliga med beskedet var att det tog, trots att hela världen var så förberedd. Jag hade själv varit nere i Sydafrika något halvår tidigare och stått utanför sjukhuset där Mandela låg och rapporterat i svensk tv. Nelson Mandela dog inte plötsligt, han tonade ut som en solnedgång.

mandela

Men där i hotellrummet i norra Nigeria stannade tiden till en stund. Jag hade just träffat offer för mördarsekten Boko Haram. Hela huvudet var fullt av tankar om extremister eftersom jag också hade intensiv kontakt med Al Shababanhängare i Kenya. En tid senare satt jag framför Sheikh Makaburi, en av Östafrikas värsta hetsare för terror. Han mördades ett kort tag efter min intervju av kenyansk polis på öppen gata.

Jag var mycket trött eftersom jag hade fått jobba om alla mina planer på grund av att Boko Haram hade slagit till våldsamt mot flygplatsen i Maiduguri, dit jag var på väg. Alla flyg hade ställts in och utegångsförbud införts. Istället fick jag flyga till Kano, där jag inte hade samma förberedda resplaner. Mycket fick ske på instinkt och magkänsla i ett område som är extremt farligt att röra sig för en västerlänning. Det gällde att befinna sig under radarn, inte ha förutsägbara rörelsemönster och göra korta strandhugg för inspelning. Taxichauffören fick aldrig i förväg veta vart och när vi skulle åka.

Jag var på helspänn eftersom jag vet att journalister ofta går åt när de slappnar av och tror att de är säkra och har koll. Istället föreställde jag mig hela tiden att någon såg mig.

”Boko Haram are everywhere. They are invisible.” sa Aminu som tog mig runt till några av offren för det meningslösa våldet.

Mitt i denna kompakta sörja av mord, intolerans, hämnd, fanatism, konfrontation och terror som snurrade i mitt huvud så drog Nelson Mandela stillsamt sitt sista andetag.

Jag satt där på sängen och fylldes av den tanke om försoning som var Mandelas signum. Det slog mig så uppenbart att det är enda sättet att långsiktigt hitta en lösning på allt detta vidriga som omgav mig. Det går inte att besegra de krafter som ligger bakom terrorn hos Boko Haram och Al Shabab, eftersom de krafterna skapas just i konfrontationen.

Jag har hittills inte träffat en enda extremist som inte anser att han eller hon sysslar med hämnd och försvar.

”They are killing our women and children i Somalia. We must fight back.” förklarade en ung man i försvar av terrorattackerna i Kenya.

De nigerianska myndigheternas mord på Boko Harams ledare Mohammed Yusuf 2009 blev startskottet för den våg av terror som bara ser ut att eskalera.

Det galna ledarskikt som när sig på våldet är det kanske lönlöst, eller ens moraliskt riktigt, att förhandla med. De kanske ska bekämpas stenhårt militärt.

Problemet är att man använder samma aggressiva metoder mot hela den svans som följer galningarna på grund av de övergrepp de ser drabbar deras egna. Dessa stora grupper går inte att utplåna även om man försöker. För varje desorienterad ung man som dödas i Mombasa eller Maiduguri vänder två nya blicken mot det galna ledarskapet i terrorsekterna.

Försoning, tänkte jag när jag satt på planet över den väldiga kontinenten Afrika på väg till Nelson Mandelas begravning. Det är det enda som inte provats i Nigeria, Kenya och Somalia. Det är så politiskt inkorrekt att ingen ledare vågar sig på det. Med någon typ av amnestiprogram för unga extremister som ännu inte har blod på händerna skulle man kunna vinna tillbaka många, som vi kanske annars tvingas läsa om i media efter ännu en självmordsbombning eller attack mot något köpcentrum.

Sverige är ett land utan motsättningar i den extrema form vi ser i andra områden i världen. Vi är lyckligt lottade. Men vi kanske kan lära oss något ändå. För första gången sedan 1958 går vi till nyval på grund av ett fryst parlamentariskt läge. Två block som traditionellt löser kniviga lägen har låst sig på grund av en tredje parts agerande.

Ingen vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är i sig inget märkligt, eftersom alla andra står så långt ifrån dem i synen på asylpolitiken. Men hur är det med svansen, SD:s väljare, som ganska nyligen gått från de andra partierna till att rösta på ett parti som resten av den demokratiska apparaten föraktar och vägrar all typ av kontakt med. Jag har en stark känsla av att de stöts allt längre från sina tidigare politiska hemvisten. Vill de andra partierna ha tillbaka dem måste de nog hitta ett sätt att resonera med dem.

Idag är det ett år sedan världen förlorade Nelson Mandela. Han var under min uppväxt världens främste frihetskämpe och under mitt vuxna liv den jag beundrade mest som statsman. Inte utan fel och brister. Problemen kvarstår här i Sydafrika. Men hans grundinställning, hans orubbliga tro på försoning är nog det enda som kan föra denna värld i rätt riktning.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s