Hot om terror gör människor till ryktesspridare

Jag har levt med min familj i en stad där inte bara hot om terror fanns utan där också stora attacker inträffade. Köpcentrumet Westgate i Nairobi var ett ställe vi brukade gå till med barnen. Min fru var och fikade där dagen innan al Shabab slog till. Under själva attentatet var jag inne i samma kafé där hon suttit och såg de döda människorna ligga på golvet.

Efter Westgate blev många väldigt rädda. Särskilt västerlänningar som arbetade i Kenya kände stor oro och många lämnade landet kort efter.

Hot om terrorattentat syns och känns. Utanför våra barns skola stod plötsligt poliser beväpnade med automatvapen och säkerhetskontrollerna ökade överallt. I synnerhet vid andra köpcentrum givetvis.

Men framförallt kändes terrorhotet. Alla som bodde i Nairobi var tvungna att göra egna bedömningar och fatta egna beslut kring sina familjers säkerhet. Och det är svårt.

Under en period efter Westgate ville inte jag att min fru skulle vara ensam med barnen i köpcentrumet i närheten av där vi bodde. Inte för att jag var orolig för attentat där, det var i själva verket mycket osannolikt. Men därför att folk var så på helspänn att minsta däckexplosion utanför skulle kunna orsaka panik inne i centrumet. Och när människor springer trampas ett litet barn lätt ner.

I övrigt fattade vi beslutet i familjen att leva på det sätt vi kände var säkert och försökte aktivt att inte oroa oss. I det läget vi skulle känna att vårt liv blev för kringskuret hade vi möjligheten att flytta. Detta inträffade inte, att vi flyttade till Johannesburg drygt ett år senare var av rent yrkesmässiga skäl.

Många av mina bekanta kände stor oro, men gjorde inget åt det. Fast de också hade möjlighet. De besökte platser där de var ytterst obekväma och de rörde sig i sammanhang där de fruktade att en attack skulle kunna inträffa. Och det påverkade dem väldigt negativt.

I kölvattnet av den oro som fanns började ryktena sprida sig. Via sms, mejl och i sociala medier spreds specifika varningar om olika platser. Ofta väldigt detaljrika och gärna med en icke namngiven auktoritet som källa – en ”säkerhetsexpert” som jag känner har hört, eller en ”vän inom militären” säger att…

Nu är ju det en ganska stor skillnad på läget i Kenya och i Sverige. Men jag tror att det finns risk för samma mekanismer. Det skulle inte förvåna mig om det snart börjar spridas rykten om specifika platser i Sverige där terrorn väntas slå till. Varningar som säger att ”myndigheterna känner till detta men vill inte orsaka panik.”

Problemen med de här ryktena är att de är väldigt svåra att stå emot. Människor delar dem trots att de säger att de inte tror på dem. För att det är lite exklusivt att få komma med nyheter. Och man vet ju aldrig…

Men det är i själva verket ytterst oansvarigt att sprida overifierad information eftersom många människor i nästa led sprider den vidare i helt andra tonarter. Och plötsligt når de en mamma eller pappa som har sitt barn på just den aktuella platsen. Och det är då samhället börjar påverkas negativt av ryktena och de eventuella terroristerna har redan vunnit till hälften.

Men vad ska man göra då? undrar många. Det vet jag lika lite som någon annan. Om jag själv bodde hemma i Stockholm med familjen just nu skulle jag nog inte göra någonting. Inte läsa alltför mycket skräp som riskerar att sätta griller i huvudet, men samtidigt ta åt mig det som sägs från trovärdiga kanaler. Och framför allt inte sprida rykten.

Annonser

Vi behöver imamerna vid terrordåd i islams namn

De vidriga terrorattackerna i Paris har verkligen skakat om. Mycket mer än Charlie Hebdo. De senaste attentaten var riktade mot vanliga människor – vem som helst, så länge som många som möjligt dog. Skräck och död var den enda planen IS hade.

Vem som helst kunde bli offer och det är lätt att identifiera sig själv med. Många känner att attacken var var riktad mot ”oss” den här gången och inte mot några som ritar Muhammedkarikatyrer. Det kunde har varit jag, eller någon jag känner.

Därför är det kanske inte så konstigt att människors reaktioner är väldigt starka. Frankrikes färger delas överallt i social media och debattörer, experter, makthavare och journalister sluter upp i en enad front mot det sinnessjuka våldet från en av vår tids vidrigaste företeelser  – IS.

Men när nu den inledande chocken har lagt sig är det viktigt att ta ett litet steg tillbaka och fundera över fanatismens mekanismer.

De kallblodiga mördarna hämtade sitt rättfärdigande från sin version av islam. Så är det. Detta är givetvis inte samma sak som att muslimer i stort sympatiserar med vansinnesdåden i Paris, Maiduguri, Nairobi, Bombay eller någon annanstans. Självklart, men kanske lika bra att säga.

Jag läser gång på gång inägg av muslimer som känner sig utpekade som ”nästangärningsmän” och avkrävs avståndstagande fast de inte har något som helst med terrorism att göra. Det finns en utbredd irritation över att imamer bara får medverka i media när det skett vansinnesdåd i islams namn. Det är ju verkligen lätt att förstå känslan av stigmatisering här. Men jag tror att vi behöver hjälp från kunniga imamer, inte minst från utsatta områden. Inte för att de på något sätt står närmare fanatismen, utan för att de besitter insikter som kan förklara, tydliggöra och inte minst särskilja.

I länder med större muslimsk andel finns inte detta behov i lika hög grad, men i Sverige finns det ju faktiskt rätt många som inte har pratat med en muslim i hela sitt liv. Många drar dessutom slutsatsen – ju mer troende en muslim är desto mer potentiell terrorist. Om man vill ge terrordåden enbart sociologiska förklaringar som utanförskap och segregering, behövs inga imamer i tv. Men om man ser att religionen är del i förklaringen, hur skevt den än är tolkad, då är erfarna imamers insikter absolut nödvändiga för oss. Oavsett vad man har för religiös åskådning, eller ingen alls.

Jag är övertygad om att det i längden gynnar de svenska muslimerna att massmedia låter imamer kommentera och analysera dessa händelser. Det ger en mycket djupare förståelse än de fåtaliga svenska terrorexperter som alltid konsulteras – men som i sanning inte alltid skänker särskilt mycket insikt.

Jag har pratat med en del som både stödjer och kan tänka sig att själva genomföra terrorattacker som den i Paris. Det är verkligen inte ondska som driver dem, utan en bergfast tro på att de är offren och att de har rätt att försvara sig. Just de jag tänker på nu är charmiga unga män, men fullständigt indoktrinerade och helt i avsaknad av helikopterperspektiv. I deras avskurna salafistiska tillvaro förvrängs verkligheten in absurdum.

”De är inte de som skjuter som dödar människor. Om Gud vill låter han inte kulan träffa.” sa en till mig.

Sekteristiskt vansinne förstås. Typiskt för de unga män som genomför terrorattacker med skjutvapen är att de går in och ut i vansinnet under dåden. En bekant till mig talade öga mot öga med en av angriparna under Westgateattacken. Ena sekunden dödade han urskiljningslöst, men plötsligt kunde han låta kvinnor och barn passera. Och så plötsligt börja skrika ”Allahu akbar!” och skjuta mot allt som rörde sig. Nästan alltid har angriparna telefonkontakt med någon som driver dem, som ska hålla dem kvar i det sekteristiska vansinnet. Så var det i Bombay och så var det i Westgate.

Det här säger mig att det inte är försent att påverka en blivande terrorist ända fram tills han eller hon kramar avtryckaren eller utlöser självmordsvästen. Långt innan specialstyrkor är det enda alternativet finns en rad förlorade möjligheter att förhindra vansinnesdåden. Det handlar främst om civilsamhället som kan så tvivel i en fanatiker, men även om underrättelsen som kan agera på information som tvivlaren ofta släpper ifrån sig.

Frankrike kommer nu hämnas våldsamt på IS. Det talas till och med om kärnvapen. Massiva oprecisa militära insatser lär inte förhindra ytterligare terrorattacker i Europa. IS ska naturligtvis bekämpas, men jag är rädd att vi nu har alla chanser att begå de historiska misstag som organisationer som IS vill att ”Väst” ska begå. Att vi ska sätta fart på en virvelvind av hat, misstänksamhet och ogenomtänkt konfrontation.

Och samtidigt på den yttersta högerkanten ler en annan typ av extremister i smyg.