Tankar om föräldraskap, klockan 4 på morgonen

Myggnätet kliar på benen och regnet prasslar på taket. Jag ligger vaken och tittar ut över Nairobis spretiga skyline. Den som inte sover då timmen växlar från sen till tidig brukar ju hemsökas av sällsamma tankar. Jag ligger och tänker på min far som dog för några år sen.

När jag var elva år fick jag ett hagelgevär av pappa. Det var visserligen plomberat, men det var ett äkta tungt gammalt rostigt hagelgevär. Nästan lika långt som jag själv var. Jag minns att mamma tyckte att det var en aning ogenomtänkt idé att ge en elvaåring ett sånt vapen. Det kan ha hängt ihop med att vi hade dagbarn på den tiden och mamma kanske var lite rädd att någon förälder skulle finna sitt barn i vår trädgård med en dubbelpipig hagelbrakare riktat mot huvudet. I en lek förstås, men ändå… det hade ju kunnat landa snett hos föräldern.

Nu ska jag inte förtala min bortgångne far. Allt för mycket. Men jag tänker på ett annat tillfälle då jag stod och trängdes på busshållsplatsen vid Sågtorpskolan några år innan hagelgeväret. Plötsligt dånade en enorm motorcykel in på busshållplatsen. Alla barn gapade, allra mest jag när min pappas glada nuna tittade fram under hjälmen. Pappa slängde upp mig på motorcykeln och vräkte iväg oss i en hastighet som skulle ha fått honom att förlora vårdnaden på plats och ställe i en polisspärr. Om han nu haft någon.

Pappa hade ärvt sin karaktär från farfar. De led av samma livslånga juvenala fas. Pappa berättade att farfar ibland okynnestryckte på larmknappen vid badkaret för att hemtjänstens unga damer skulle komma. När farfar fyllde nittio år åkte pappa upp till Gävle för att gratta honom. När han kommer in i lägenheten finner han farfar i en fåtölj smilande med korpsvart hår och lika svärtade ögonbryn. Farfar hade varit hos frisören. Det kröp fram att han hade träffat en tant längre ner på gatan som gav honom både mat och en sup om han lade orden rätt. Det kunde ju inte vara fel att komma nylackad också, tyckte farfar, som uppenbarligen levde i en pilsnerfilm.

I nattens bleka sken under myggnätet tittar jag på min son som sover tryggt och stilla med fötterna på min haka. Jag tänker att jag kanske skulle försöka hålla mig något sånär normal för hans skull. Inga hagelgevär och inga konstigheter med hemtjänsten på gamla dagar.

Men lika säkert som att näsan och öronen växer hela livet på gubbar, lika säkert är det att vi tappar våra sociala filter ju äldre vi blir. Och börjar bete oss konstigt. Kanske är alla människor excentriker innerst inne, det är bara de sociala filtren som tämjer ytan. Och när filtren rasar kommer excentrikern i dagen.

Här i Afrika är det lätt att uppfattas som konstig. Exempelvis är det många på gatan som drar på munnen om jag tar en promenad. En vit man förväntas åka bil.

”You are footing. Hahaha!” sa vårt områdes vänlige vakt Silos härom dagen när min fru hade bilen.

Det är också väldigt konstigt att jag bär mina barn, att jag inte tror på Gud och att jag dyker upp exakt på den tid som avtalats.

”Tänk om det redan har börjat” tänker jag. Den oundvikliga förändringen till att bli en särling. Jag kanske är dömd av genetiken att göra konstiga saker på äldre dagar. Våra förfäder lastar sannerligen på oss anlag och drag, som vi inte har bett om.

Farfar hette Johan Alfred på körkortet och John Alfred på legitimationen. Min pappa hette John, min farfars far Alfred Johan. Min son heter Alfred John. Själv heter jag konstigt nog Johan Anders. Tror det var min mamma som subtilt försökte bryta ättelinjen av märkligheter

Annonser

Sekunder kvar till dead line, då kom kineserna

De flesta taxibilar i Addis Abeba är av märket Lada. De är runt trettio år gamla och är ungefär i samma skick som välanvända folkracebilar. De är också så små att man som passagerare tvingas sitta diagonalt i bilens färdriktning.

Under mycket hysch-pysch har jag anlänt till Etiopien. Den som gillar att läsa dagstidningar vet att de brukar stoppa svenska journalister i fängelse här. Vad jag vet är att Carl Bildt också sitter på ett plan med riktning mot Etiopien. Och nu snurrar rykten om att de två fängslade svenska journalisterna ska släppas fria.

Bildt har använt World Economic Forum som svepskäl för att komma och prata med den etiopiske premiärministern Meles Zenawi om journalisterna. Någon gång under Forumets gång ska Bildt och Zenawi träffas inofficiellt och prata.

Den etiopiske frilansfotografen Kumerra hälsar skuldra mot skuldra och säger ”cool” när vi träffas. Hans ögon snurrar som karuseller, letande efter kända ansikten bland delegaterna. Kumerra hade tagit på sig för mycket jobb. Samtidigt som han hade lovat att hjälpa mig skulle han löpande leverera nyhetsbilder till Reuters. Det hela skulle nog ha kunnat ha gå ihop tidsmässigt om han inte försökt slå tre flugor i en smäll genom att samtidigt även jobba för den kinesiska statstelevisionen CCTV. Det mesta gick åt fanders på grund av kineserna faktiskt.

När jag ville filma Carl Bildt, ville kineserna göra en ståuppa. Alltså filma en reporter som drar en sammanfattning. Och när jag ville göra min ståuppa ville kineserna låna kameran. Och när vi satt och redigerade med Rapportredaktören frustande i telefonen ville kineserna kopiera en portabel hårddisk. Kumerra ville göra alla nöjda. Jag såg att han i smyg laddade upp bilder till Reuters, samtidigt som han klippte med mig och kopierade till kineserna.

”Cool” sa han när jag frågade om vi skulle hinna på de tjugo minuter vi hade till dead line.

En dryg timme senare började Kumerra svettas. Ju mer vi närmade oss sändning, desto mindre hittade han i datorn.

”Var ska vi spela in mina spekartexter” undrade jag.

”Cool” svarade Kumerra igen. Han var nu nere på ett fungerande ord.

Det bar sig inte bättre att vi tvingades vräka oss in i ett konferensrum där det satt ett gäng östafrikanska delegater, som under avslappnade former diskuterade handelspolitiska möjligheter och hinder. De accepterade att ge mig tre minuter att läsa in min text.

”Can I say hello to my mother” skojade en delegat precis när jag började läsa.

”Cool” sa Kumerra. Och så började vi om.

Tillbaka i pressrummet får jag höra från Stockholm att vår tid är ute. Nu måste vi skicka inslaget. Vi slänger ihop det sista och ska precis börja exportera. Då kommer kineserna.

De är många och de är arga. Kopieringen till hårddisken har misslyckats. Kumerra tänker faktiskt börja hjälpa dem, men jag förbjuder honom bokstavligen. Jag säger åt honom att exportera så ska  jag tala med den kinesiska statstelevisionen. De behöver lugnas. Jag försöker chocka dem med att rabbla det enda jag kan på kinsesiska. Jag börjar räkna till tio, vilket jag lärt mig på kampsportsträning som ung. De tittar förvånat på mig. Kumerra exporterar.

När jag kommit till tio är inslaget exporterat och på väg till Stockholm. Kineserna har glömt att de är arga och de får sitt material kopierat på nytt.

Kumerra vilar en sekund mellan elva jobb

Det inslag vi skickade iväg till Sverige nådde snudd på upp till samma kvalitet som mitt allra första jobb på journalisthögskolan. Men jobbet var i alla fall gjort.

Sent på kvällen efter att ha ätit middag med SR:s trevliga Afrikakorre Maria Sjöqvist knallar jag ut för att fånga mig en Lada. I entrén möter jag Carl Bildt som varit ute och köpt etiopiskt kaffe. Han undrar hur det har gått med jobbet. Jag sa att Stockholm tyckt att ljudnivåerna varit åt helvete. Vilket faktiskt var en liten del av sanningen. Carl och Säpo skrattar och jag kliver in i en lada och skumpar dödstrött hem till Hotel Dimitri.

Kumerra hade några jobb kvar att göra.


Nattligt loungeliv på Sheraton i Kampala

Det börjar skymma när vi åker längs Lira road i norra Uganda. Då och då korsar människor vägen, utan att se sig för. Men Ricky som kör säger att han inte tänker stanna om han råkar köra på någon.

”No you can’t stop. They would beat us to death. Starting with me, the driver”

Ricky säger att invånarna tröttnat på fartdårar. Så de slår helt enkelt ihjäl en om man kör på någon. Jag tänker att det vore skönt om vi inte körde på någon.

Bak i bilen tjattrar de sju hönorna som Ricky envisades med att köpa av en pojke som kom cyklande med dem hängande upp och ner från styret. När vi passerar bron över Nilen möter vi två snabbkörande splitter nya bilar utan nummerplåtar. En ganska vanlig syn i trakterna. Bilarna körs över gränsen till Kongo och importeras sedan tillbaka igen. Av skatteskäl.

Ricky är före detta barnsoldat i Joseph Konys LRA, Herrens befrielsearme. Som barn tvingades han se på när hans föräldrar och syskon fördes in i en hydda och brändes levande.

”First there was a lot of screeming. Then silence. Then there was these mute bangs. I believe it was there heads or bellies that exploded. ”

Det är med de minnena och samvetskvalen över morden som han själv har utfört som barnsoldat som Ricky nu lever sitt liv, dag för dag.

Vi anländer till Kampala, strax över fyra timmar försenade. Mest på grund av att Ricky nästan alltid är hungrig. Vi har stannat vid varje by och köpt grillade majskolvar, kassava och lamm på pinne.

                                                    Ett av hotellen jag valde bort till förmån för Sheraton

Mitt reportage om LRA och Joseph Kony ska sändas dagen efter. Jag måste klippa och skicka det under natten. Så mina alternativ på hotell med solid internetuppkoppling är nere på två – det dyra Sheraton och det svindyra Serena Hotel.

När jag kliver in i receptionen på Sheraton är jag oduschad, orakad och luktar höna. De säger direkt att hotellet är fullbokat. Men efter mycket trugande fanns det visst ett rum. Det är inte billigt, men det är också just nu mitt enda alternativ. När jag får nyckeln är jag så där trött så att det känns som att jag är i drogat tillstånd. Men jag måste jobba.

Upp snabbt på rummet, in med materialet i datorn, duscha, konstatera att Internetuppkopplingen är obefintlig, kolla på klockan som visar halv elva, känna desperation, ner i lobbyloungen, finna att de har bättre lina, upp med datorn.

I loungen sitter det bara ett fåtal människor. En chilensk mager sångerska släpar sig blasé igenom evergreens med hjälp av sin laptop och en förstärkare. Hon klickar slött på datorn samtidigt som hon sjunger samtliga sånger liggande en halvton fel. Jag sätter på mig lurarna och höjer volymen.

Fram emot halv ett på natten har jag klippt ett jobb som jag tycker ser bra ut.  Jag går upp på rummet och spelar in mina spikertexter. Sedan ner igen och försöker sända iväg det färdiga inslaget.

Nu däremot, är Internet på någon helt annan plats. Uppkopplingen är stendöd. Jag inser att min natt kommer bestå av att sitta vid datorn och ständigt uppdatera för att försöka få iväg jobbet. På rummet skulle jag somna på två röda. Därför blir jag kvar.

Efter ett tag kommer den chilenska sångerskans italienskaustraliske pojkvän in i loungen. Klädd i vit kavaj och högerhanden i bandage. Han slår sig ner i en fåtölj vid mitt bord, utan att bekymra sig nämnvärt över vad jag tycker. Lika självsvåldigt beställer han in en öl till mig och en läsk till sig.

”I’m not allowed to drink bear.” säger han och skålar med vänsterhanden. Varje gång han dricker öl tvingas han linda en ny del av kroppen morgonen efter.

Han visar sig vara en glad och sorglös pajsare. Den senaste fem åren har han luffat runt i världen. Den chilenska ”sångerskan” träffade han på Zanzibar. Då var hon ”dykinstruktör”. Själv är han ”restauratör”. För tillfället driver han Sheratons turkiska buffé.

Flickvännen tröttnar snart på att sjunga för oss och kommer istället till bordet. Det är bara vi tre i loungen. De är ett vinddrivet par. Ingen av dem kan på ett förståeligt sätt förklara hur de hamnade i Uganda. ”It´s just happened” är det tydligaste svaret jag får.

Efter att hans flickvän i snabb takt vält i sig fem Martini rosso beställer han in två öl. En till sig och en till mig. Flickvännen byter snabbt språk till spanska och börjar skälla ut honom. Hon pekar på hans lindade hand. Stämningen vid bordet blir tryckt. Jag koncentrerar mig på att uppdatera för att försöka få iväg inslaget.

Vi sitter tysta tio, femton minuter. Hon med benen och armarna i kors. Han fingrande på den orörda ölen med sin friska hand. Jag uppdaterande på datorn. Stämningen lättar först när han skickar tillbaka ölen. Det verkar ha skänkt henne sinnesfrid, för hon stegar upp till laptopen och river av ”Me and Bobby McGee” och träffar ton förvånansvärt bra.

Strax efter tre seglar hotellets Grand Madame in i en tajt aprikosfärgad klänning beströdd med paljetter. Hon är lika enorm framtill som baktill. Frisyren är enorm den också. Båda mina bordsgäster hälsar vant på henne. Hon heter Mildred och är ute på jobb. Mildred tar en lov förbi vårt bord och klipper med ögonen mot mig. Hon landar mjukt en fåtölj och får in ett glas rödvin utan att behöva beställa.

”Don´t worry, you are safe. She is like a vampire. She can´t come here without an invitation.” säger min italienskaustraliske bordsvän och flinar brett. Det visar sig att han är en man som gillar att använda liknelser. Jag frågar honom hur länge de tänker stanna i Uganda och Afrika.

”Africa is like an infection…that you cure with more Africa.”

Vid fyrasnåret på morgonen öppnas plötsligt en smal springa i Internet över Uganda och mitt inslag slinker iväg till Sverige. Jag tackar tackar mitt sällskap och nickar åt Mildred, som knappt bemödar mig med ett lillfinger nu när jag utgår som potentiell kund.

Apropå liknelser tänker jag på vad Rickys sa om krig med tanke på några vänner som dog precis när kriget i norra Uganda hade upphört.

”Krig är som regn. Det droppar alltid lite till just när man tror att det har slutat.”