Hårt pottränad reporter på besök i Lagos

Igår väntade jag tre och en halv timme. Idag har jag väntat en timme.

Under mina fyra år i Afrika har jag varit försenad en handfull gånger till möten. Ungefär lika många gånger har den jag ska träffa varit i tid – lite tillspetsat.

Jag minns mitt första reportage som jag skulle göra i Kenya i början av 2012. Första intervjun hade jag bokat till klockan nio, den andra klockan ett och den tredje hade jag tänkt jag pressa in vid fyra.

När den första intervjupersonen (klockan nio-mötet) inte hade dykt upp vid klockan två insåg jag att jag var tvungen att byta strategi. Och det gjorde jag snabbt och inslagen har blivit klara i tid. Ta i trä, jag har inte missat en enda dead line under mina fyra år som Afrikakorre. Det brukar alltid lösa sig till slut.

Ändå sitter jag här nu, jag kom till och med en halvtimme före utsatt tid, och väntar. Jag är inte sur och fäller tysta omdömen, tvärtom känner jag mig lite fånig innerst inne. Jag vet ju att jag kommer att få vänta. Särskilt idag då jag ska träffa en kändiskock och en skådis, som båda var ute och svirade i natt.

IMG_5931

Men man måste också får vara den man är, tänker jag. Även om man är en hårt pottränad punktlig figur. Jag känner ändå ingen ro av att ligga och titta på någon usel film på hotellrummet. Jag blir bara stressad av det, utan sitter hellre nykammad, färdigpackad och förberedd… och väntar.

Som en präktig skolpojke ungefär.

Johan Ripås, Afrikakorrespondent i Lagos, Nigeria.
Instagram: johanripas
‪#‎svtnyheter‬

PS. Lagos är en helt fantastiskt spännande stad och Nigeria ett lika spännande land. Men vi återkommer till det.


Några rader om döden

Alldeles nyss fick vi höra att en släkting till min fru varit med om en bilolycka där hon förlorade sina tre barn. Hon överlevde själv.

Det är inte första gången något sådant händer. Inte ens första gången i år. Min fru räknade till fem incidenter där släktingar eller bekanta omkommit i alltför tidig ålder sedan årskiftet.

För inte så länge sedan nåddes vi av beskedet att en vän plötsligt avlidit utanför en restaurang. Ett astmaanfall var det visst. Mumbi, som hon hette, var och hälsade på oss förra året här i Sydafrika med sin dotter. Dottern gick i samma klass som min lilla tjej i Kenya.

Jag vet inte hur många döda människor jag sett sedan jag flyttade till Afrika. Bara att det är många. Ofta är det trafiken, men också sjukdomar. Några bekanta har blivit skjutna eller dödade på annat sätt.

Två människor har dött i mina händer. En äldre man i Soweto för ett par år sedan. Jag försökte rädda hans liv, men misslyckades. Redan när jag såg motorcykeln köra in i honom i hög fart insåg jag nog att hans liv inte skulle gå att rädda.

Den andra som dog i min famn var min egen mor. Hennes liv kunde jag inte rädda. Hon hade ALS och ni som vet vad den sjukdomen innebär förstår också vad jag menar. Men det var länge sedan. Det är hon som är på bilden. Den andra är min pappa, som tyvärr också är död.

IMG_5044

Vissa säger att man vänjer sig vid döden ju mer man ser den. Andra säger att döden gör så att vi inte tar livet för givet. Vad säger ni?

Själv tar jag livet för givet. Jag tar för givet att jag som gammal ska sitta och ljuga friskt för barnbarnen. Det ser jag verkligen fram emot! Och om det inte blir så har jag i alla fall haft glädjen av att föreställa mig det nu.
Instagram: johanripas
Twitter: JohanRipas


Undernäringens obehagliga sanning

Pojkarna

 

Pojkarna på bilden heter Sitraka och Miranto. De föddes på samma dag för fem år sedan i Madagaskars huvudstad Antananarivo. Men medan Miranto har växt upp under goda förhållanden var Sitraka svårt undernärd de första två åren av sitt liv. Medan Miranto ser fram emot att börja skolan kämpar Sitraka med att lära sig prata.

Så slår undernäringen mot barnen i spåren av den stora torkan som drabbat södra och östra Afrika. De undernärda barnen växer inte som de ska och riskerar att få skador på hjärnan som de tvingas leva med resten av livet.

Följ vår bevakning av torkan och effekterna av El Niño:

http://www.svt.se/…/tvingas-ata-kaktus-i-extrema-torkan-pa-…

http://www.svt.se/…/vetenskap/vaderfenomenet-som-paverkar-h…

http://www.svt.se/vader/fragor_och_svar/det-har-ar-el-ni-o

Sitraka och Miranto träffar ni i ett inslag i Rapport i kväll.

Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Twitter: JohanRipas
Instagram: johanripas
‪#‎svtnyheter‬


Jag önskar jag vore en c-kändis

Kalahari

 

Min snart 13-åriga systerdotter lät nyligen helt opåkallat meddela att jag är en d-kändis. Jag förstår att hon har nått den åldern där kändisskap är något eftersträvansvärt och att hon sett sig omkring och kommit på att hennes morbror brukar dyka upp i rutan titt som tätt.

Jag tyckte det var både kul och smickrande att jag uppenbarligen finns med på hennes kändislista. Eftersom jag knappt varit i Sverige de senaste fyra åren har jag ingen vidare koll. Det var ju roligt att jag kan vara till någon nytta för henne, tänkte jag.

Ganska snart stod det dock klart för mig att en d-kändis är inget man drar fram på skolgården när det snackas om vilka kändisar man känner. En d-kändis är någon som ingen vet vem det är, förutom om man noggrant specificerar namn och utseende så att de andra på skolgården kan googla fram personen. I mitt fall skulle reaktionen i bästa fall bli:

”Aha, den där tv-gubben i Afrika.”

Inte riktigt PewDiePie alltså. Så nu ska jag kontakta mina vänner som är c-kändisar. Hur ska jag också lyckas nå den eftersträvansvärda sfären? Tänk om jag en vacker dag får höra av min systerdotter att jag är en c-kändis. Det vore något det. Jag postar en bild på mig i ungdomliga solglasögon som jag ska skicka till henne då.

Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Instagram: johanripas
‪#‎svtnyheter‬