Vad kan jag göra för Afrika?

Många har skrivit till mig och undrat hur man bäst ska skänka pengar om man vill stödja någon del av den afrikanska kontinenten. Viljan att hjälpa och misstron mot biståndsorganisationerna tycks nästan vara lika stora. Själv har jag ärligt talat ingen större koll på vart man ska skicka sina pengar. Om du känner att du är osäker är mitt förslag faktiskt – behåll pengarna och gör någonting kul för dem. I Afrika.

Om fler människor i väst lärde känna Afrika skulle nog engagemanget i kontinenten öka. Se bara hur semestrandet i Thailand bidrog till det enorma internationella engagemanget efter tsunamin. Om Afrika kunde få uppleva lite sådan kärlek vore mycket vunnet. För stora tragedier finns det ju som bekant tyvärr gott om.

Men också investeringar och kulturellt utbyte skulle kanske öka på sikt om fler hittade hit till söder om Sahara. Det finns mängder av helt fantastiska semesterresmål i Afrika för den som har råd. Och det tycks ju ändå många ha.

Men bomber och malaria då? Äsch. Själv bor jag i Nairobi med min familj och här smäller de en bomb någon gång i veckan känns det som. Men för att vara helt uppriktig så är bomberna riktade mot delar av lokalbefolkningen och de smäller oftast i utsatta områden. Så vitt jag vet har inte en enda turist skadats här i Kenya på senare tid. När jag reser med min familj är jag mycket mer rädd för trafiken. Det är troligen mer rationellt eftersom trafiken skadar och dödar enormt många fler turister än de hemmagjorda bomberna gör runt om i världen. Men att åka taxi utan säkerhetsbälte i den kaotiska trafiken till pyramiderna utanför Kairo tycks konstigt nog vara helt okej för svenska barnfamiljer. Och det är för övrigt långt större risk att bli knivrånad i New York än i Nairobi.

Malariarisken kännst överdriven också. När vi reste till Nairobi första gången var min fru gravid. Sköterskan som vaccinerade oss i Stockholm rådde på fullt allvar oss att stanna hemma. Men då ska jag få be att få meddela att malariarisken är helt obefintlig i svala Nairobi. Och, hör och häpna, kvinnor är gravida även här. Man stendör inte så fort man kliver av planet.

Vid kusten finns det malaria. Men på de hotellen vid det fläktande havet bedömer i alla fall jag att mina barn är säkra. Man brukar säga att malariamyggan biter ”from dusk to dawn”, under mörkrets timmar alltså.  Särskilt under ”cocktail hours”, mellan fem och åtta på kvällen ska man skydda sig. Läkarna här, som i motsatts till svenska läkare, verkligen kan malaria säger att man i princip är helt säker med ordentlig myggsprej och långbyxor på kvällskvisten. Myggnät över sängen är en självklarhet.

Med malaria som med bomberna, den drabbar mest lokalbefolkningen. I fattiga områden vid de stillastående varma sötvattnen sover man tyvärr ändå oftast utan myggnät.

Med andra ord. Kom hit. Istället för att tvångsmässigt beställa en resa till Thailand nästa år föreslår jag en tripp till Östafrika.

Zanzibar, Mombasa, Lamu

Vita stränder, god mat, spännande kultur. Hela swahilikusten ett badmecka med oerhört intressant historia. Det är varmare i vattnet än i Thailand också.

Zanzibar

Gisenyi

Rwanda är överlag sagolikt vackert. Varför inte Gisenyi vid Kivusjöns kant. Härifrån kan man åka och titta på gorillor i norra Rwanda också. Ett bortglömt resmål. Det bör förstås vara någorlunda lugnt i grännstrakterna i grannlandet Kongo-Kinshasa, som ligger bara några kilometer bort.

Gisenyi

Tipsa gärna om resmål i Afrika. Skriv i kommentatorsfältet här under.

Gott nytt 2013!


Det största sveket i människans historia

Visst minns vi 1994. Det svenska herrlandslaget i fotboll kom trea i VM och Sverige var i lyckorus. Det var värmerekord, öltält och kärlek. Det finns en Flashbacktråd om den sagolika sommaren. En person med rötter i ett annat land undrar:

”Jag tillhör den där förargliga gruppen som i folkmun kallas invandrare och flyttade hit först 2003. Något jag som utomstående betraktare lagt märke till är hur folk älskar att tala sig varma om den fantastiska sommaren 94. Så fort sommarhelvetet kommer på tal får alla något nostalgiskt i blicken och börjar desperat gräva i minnesbanken efter en anekdot. Alla försätts i något sorts rofyllt sinnestillstånd. ”

Jag minns själv hur lite jag brydde mig om folkmordet i Rwanda den sommaren. Det pågick som bäst när vi i Sverige jublade över fotbollsframgångarna. Bilderna på människor i massflykt efter folkmordet kommer jag ihåg, men inte mycket mer. Jag var tjugo år och hade annat att tänka på.

Vi kom från en avgrundsdjup lågkonjunktur i början av nittiotalet. 1994 hade det så smått börjat vända. Människor i Sverige anade ett ljus. Mitt i den vändningen kom fotbollssuccén i VM. Kanske var det därför som lyckan exploderade så.

”Ibland undrar jag varför människor här inte lynchar oss från väst så fort de ser oss” säger Maria och tittar ut över dalarna där mördandet pågick den där varma och sköna svenska sommaren.

Vi var på väg från några dagars jobb i konfliktzonen runt staden Goma i östra Kongo Kinshasa. Jag och Maria Sjöqvist från SR delade taxi ner till Kibuye i Rwanda. Vi skulle båda göra reportage om den svenske medborgaren som åtalats för folkmord.

Maria tänkte på det oerhörda sveket från världsamfundet mot den rwandiska befolkningen under folkmordet. Både mot de som mördades och de som tvingades bevittna folkmordet och som inte mäktade med att ingripa av rädsla för sina egna liv.

Omvärlden visste att ett folkmord var nära förestående. FN:s befälhavare i Rwanda, Romeo Dallaire hade skrikit sig hes om truppförstärkningar. När startskottet för folkmordet gick i början av april drog FN tillbaka sina styrkor.

“Cut down the tall tree!” skrek den rwandiska radion. Tutsierna betraktades traditionellt som långa och smala.

Livrädda mödrar med barn i famnen såg hur FN:s militärfordon evakuerade vita människor. Till och med de vita människornas husdjur plockades med framför ögonen på de som snart skulle mördas av mobbarna beväpnade med macheter. När det internationella samfundet lämnat Rwanda kunde det extatiska mördandet välla fritt över landet.

Det här får mig inte bara att tvivla på FN, utan att nästan hata varenda karriärist inom denna byråkratiska klump. De som nu sitter med analyser, utvärderingar och rapporter i sina händer på de bättre hotellen runt om i världen. De som efteråt har mage att komma till Rwanda och berätta hur det kunde gå så snett.

Romeo Dallaire, han som varnade för folkmordet, tog på sig en fullständigt orimlig skuld och begick flera självmordsförsök innan han avskedades från den kanadensiska armén. Han drog den fulla mänskliga konsekvensen av omvärldens svek. Fler borde ha mått mycket sämre.

“Det är fruktlöst att fokusera på misslyckandet. Vi måste gå vidare och se till att något sånt här aldrig händer igen” säger någon.

Nej, låt oss fokusera på “misslyckandet”. Låt oss fokusera på skulden. Låt oss fokusera på det oerhörda i att vi lät nästan en miljon människor mördas, våldtas, skändas. Det är i den nonchalansen vi kan förstå meningslösheten i stora delar av det internationella engagemanget. En av FN:s grundpelare var ju att förhindra den typ av massutrotning  som drabbade Europas judar under andra världskriget. Det skulle aldrig mer få hända igen. Vi lät det hända igen och därmed faller FN:s grundläggande mandat. Så kan man se det.

Det är faktiskt stötande hur lite ansvar som utkrävts av karriäristerna inom FN. Den som var chef över de fredsbevarande styrkorna 1994, hur gick det för honom? Nog måste han ha fått sparken och aldrig någonsin fått sätta sin fot på en internationell ansvarsposition igen? Nja, FN löste det hela på ett annat sätt. Den ansvarige, Kofi Annan, blev så småningom FN:s generalsekreterare. En fin gest mot de överlevande i Rwanda.

På ett sätt vore det renhårigare att avväpna FN och säga att mandatet sträcker sig till registrera flyktingar och leverera mat och tvål. Den finns en avskyvärd grymhet i att placera ut tungt beväpnade styrkor, som aldrig har för avsikt att skydda civilbefolkningen med vapenkraft. Nästan på alla platser jag besökt i Afrika är avskyn mot FN både djup och innerlig bland befolkningen. Med det inte sagt att FN misskött sig överallt, men det är helt klart att det begåtts ett gigantiskt pedagogiskt misstag.

Det är i sanning märkligt att människor i Rwanda inte lynchar oss från väst när vi kommer. Jag träffar Nikuze Ephrasie hemma hos Jean Baptiste, en av de soldater som ingick i Kagames armé. Det var den armén som på egen hand fick slut på mördandet. Han säger diplomatiskt att han har lite svårt för FN-insatsen i Rwanda, men inte har några synpunkter i övrigt.

Både Jean Baptiste och Nikuze känner mycket väl till den svenske medborgaren som står åtalad för folkmord, Nikuze blev vittne till en av de massakrer som han misstänks ha deltagit i. Hennes man och två barn hackades ihjäl framför hennes ögon. Nikuze måste vila mellan mina frågor. Att prata om det besinningslösa mördandet gör det svårt att andas för henne.

Nik

Rwanda är ju så litet. Omvärlden hade på en halv dag kunnat besätta hela landet med soldater som hade kunnat förhindra folkmordet. Men vi gjorde inte det. Vi gjorde faktiskt inte ett skit.

Det sägs att Sverige förlorade sin oskuld efter Palmemordet och Lasermannens härjningar i det tidiga nittiotalets ekonomiska kollaps. Men det är inte sant. Sett ur nästan alla internationella perspektiv är Sverige fortfarande ett Fylke. När jag tänker på Sverige ser jag den äppelkindade fryntliga kusinen från landet, med järnkoll på musik och de senaste trenderna.

Vi kom trea i VM.

Livet har aldrig riktigt kommit tillbaka till Nikuze. Någonting gick sönder för alltid inom henne 1994. Tiden läker inte alla sår.


Gjorde just mitt årliga mentala test mot arbetsmarknaden

Trivs du med att ha många bollar i luften?

Svar: Nej, det bör man förstås undvika.

 

Ser du dig själv som spindeln i nätet?

Svar: Inte alls, faktiskt.

 

Vill du bli det här företagets ansikte utåt?

Svar: Absolut inte!

 

Drivs du av en vilja att bli bäst?

Svar: Inte som jag tänker erkänna.

 

Skulle du passa in i vårt sammansvetsade säljteam?

Svar: Tyvärr ogillar jag teamet redan innan jag träffat dem.

 

Slutligen, ser du dig själv som en framtida ledare?

Svar: Jag ser mig själv i en framtida ledighet.

 

God Jul SVT, gamla vän, vi kör ett år till.

 

 


Svart vulkandamm i Kongo

Det är dagen efter att rebellgruppen M23 intaget staden Goma vid gränsen mellan Kongo-Kinshasa och Rwanda. Då och då dånar stora lastbilar fram med jublande rebeller längs de smala vägarna. Antagligen är det en sådan som träffat mannen som ligger på gatan.

Han ligger på rygg ut med kroppen och huvudet ut i gatan. Blicken är tom, men han ser inte ut att lida. Förmodligen har han tappat känseln. Kroppen är gänglig och vikt åt fel håll på flera ställen. Som ett sugrör på golvet efter ett barnkalas. Runt honom står tre, fyra personer och ser hjälplösa ut. Troligen har han blivit påkörd alldeles nyss. Hade det gått en längre tid skulle det vara fullt av folk runt honom.

”He has probably just been crushed by a lorry.” säger Ibrahim från baksätet. Chauffören stannar reflexmässigt på andra sidan gatan. Men jag säger direkt till honom:

”Go, go, go!”

Vi åker därifrån. Det är förstås mycket grymt, förmodligen till och med straffbart i vissa länder att överge en svårt skadad människa på det sättet. Etiskt försvarbart? Knappast.

Men sanningen är den att jag sannolikt skulle ha blivit lynchad om vi hade stannat för att hjälpa mannen. Det är hemskt, men i allra högsta grad en realitet. Så här hade det kunnat gå:

Vi stannar som enda bil och jag springer ut och korsar gatan till mannen. Med mina förstahjälpen-kunskaper börjar jag undersöka honom. Samtidigt strömmar människor till överallt ifrån. Stämningen blir hätsk. Ingen behöver fråga, alla tar för givet att jag har kört över mannen.

Faktum är att det inte spelar någon roll om jag körde eller inte, jag som västerlänning är ansvarig. Som att jag på ett märkligt sätt är kapten över bilen. I upphetsningen är det omöjligt att försöka förklara någonting.

Låt oss säga att mannen avlider medan jag försöker hjälpa honom. Då är det ingen tvekan längre. Jag är en mördare. Någon i mobben ropar:

”La cocaraca!”

Det är jag som är kackerlackan. Jag ska avlivas. Min chaufför och guide har i det här laget smält in i folksamlingen, för att rädda sig själva förstås. Sekunder senare skulle jag kunna ligga under en svärm av sparkar, slag och hugg av macheter. Därefter kanske släpas ner i det svarta vulkandammet i diket bredvid vägen. Några kläder hade jag nog inte haft kvar. I det läget när de börjat kissa och spotta på mig hade jag kanske önskat att jag redan vore död.

Det kan hända och det har hänt. Till och med om man är snabb och tar med sig en skadad i bilen kan man hållas som ansvarig framme vid sjukhuset ifall personen avlidit under färden.

Något som skrämmer mig med många platser i Afrika är de plötsliga eruptionerna av spontant och dödligt våld. Människor som till synes inte känner varandra kan gå ihop och slå ihjäl. För ibland ingenting.

Och det handlar absolut inte om svarta vs vita. Min frus kusin är svart kenyan, gift med en vit skotsk man. En dag promenerade de i Nairobi och en ung spoling nappade åt sig hennes mobil. Hennes man satte hojtande efter tjuven. Vit man jagade svart pojke, alla förstod. Innan någon visste ordet av hade en folksamling inte bara fällt mobiltjuven och inte bara lämnat tillbaka telefonen. De var redan i färd med att slå ihjäl honom.

Det där våldet. Det fysiska våldet.

Inne i Goma är det lugnt. M23-rebellerna dräller runt. Några är fulla, andra står på sin post och sms:ar. Från ett lastbilsflak spanar ett gäng indiska FN-soldater blasé utöver människorna. När jag åker från ett av flyktinglägrena utanför Goma spänner en kvinna ögonen i mig och ropar just ”La cocaraca!”. Aversionen mot FN och till viss del väst är massiv i dessa områden.

Kivu

Kivusjön

I fonden pustar den aktivas vulkanen Nyiragongo. 2002 var det senaste utbrottet. Under den vackra Kivusjön intill Goma finns enorma mängder av metangas. Vid ett vulkanutbrott eller jordbävning riskerar dessa gaserna att frigöras i väldiga exposioner. Två miljoner människor hotas att drabbas omedelbart eller av kvävningsdöden som följer av den förgiftade luften.

Problemet med mannen som låg på gatan är att det också kunde ha gått bra om vi stannat. Jag hade kanske kunnat hjälpa honom initialt och sedan transporterat honom till FN-barackerna. Eller varför inte till några M23-soldater. Det hade kanske gått bra. Det kommer jag aldrig att få veta.