Sydafrika efter Bashir

Jag har uppenbarligen inte bott tillräckligt länge i Sydafrika för att reagera som domarna i förhandlingarna om gripandet av den misstänkte massmördaren Omar al-Bashir. De skrattade uppgivet när statens juridiska ombud sa att regeringen inte visste var Bashir var.

– Han kanske är och shoppar, sa William Mokhari som representerade den sydafrikanska staten i processen.

Själv kände jag främst besvikelse, ilska och avsmak över hur landets regering flinande ljög rättssystemet rakt upp i ansiktet.

Ofattbara övergrepp

För er som inte har hängt med i historien kring Bashirs besök i Sydafrika. Här är en kort bakgrund. Sudans president Omar al-Bashir är efterlyst av Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i samband med konflikten i Darfur. Uppemot fyrahundra tusen människor tros ha dödats och över två miljoner människor har drivits på flykt. Det lidande och de fruktansvärda övergrepp som han ska stå till svars för är närmast ofattbara.

Den sydafrikanska regeringen är skyldig att gripa Bashir om han kommer till landet. Det har man frivilligt skrivit under på genom att bli medlemstat i ICC.

I helgen som gick hade Afrikanska Unionen möte här i Johannesburg. Vid tidigare tillfällen då afrikanska ledare har kommit till Sydafrika har regeringen här avrått Bashir från att komma med argumentet att man då är ålagd att gripa honom.

Men den här gången agerade regeringen Zuma annorlunda. Bashir bjöds in och garanterades immunitet av regeringen. Enligt uppgift av Jacob Zuma personligen. Vid en snabbinkallad förhandling i söndags beslutade en domare att alla gränsövergångar skulle instrueras att Omar al-Bashir inte skulle få lämna landet. Detta i väntan på en förhandling i rätten under måndagen om Bashir skulle gripas eller inte.

Alla visste var Bashir var

När förhandlingarna drog igång under måndagen hävdade alltså statens juridiska ombud att man inte visste var Bashir var – ”han var kanske och shoppade”. Det var naturligtvis rent nonsens. Alla visste att Bashirs presidentplan hade flyttats från Johannesburgs internationella flygplats till Waterkloof militärbas som regeringen kontrollerar. Det twittrades i realtid om hur Bashirs konvoj närmade sig Waterkloof. Alla visste att Bashir var på väg att lämna landet. Inte minst den sydafrikanska regeringens säkerhetsfolk som eskorterade den misstänkte massmördaren.

William Mokhari som representerade den sydafrikanska staten i processen bad att förhandlingarna skulle ta paus en timme. Under denna timme lyfte planet märkt ”Sudan 01” från Waterkloof. Bashir passerade praktiskt taget över huvudena på rättens ledamöter.

Precis innan domarna skulle delge sitt beslut som gick ut på att Bashir skulle gripas och överlämnas till ICC studsade William Mokhari upp och ner och räckte upp handen. Han hade något viktigt att meddela. Uppenbarligen ville han hinna säga att Bashir hade lämnat landet för att förhindra rätten från att kunna besluta något i frågan. Om Bashir inte inte är i landet saknar sydafrikansk domstolar beslutanderätt i frågan.

Men domaren hyschade Mokhari och meddelade sitt beslut om Bashirs gripande med ett uppgivet tonfall. Direkt efter fick Mokhari ordet och sa att Bashir hade stuckit.

Varför gör regeringen Zuma så här?

Sydafrika efter apartheid har länge varit en lysande stjärna i Afrika, som stått för skydd av mänskliga rättigheter. Det är landets regering inte längre. Man har sällat sig till den gruppen afrikanska ledare som ofta gnäller över att inte bli respekterade av ”Väst”, samtidigt som man inte ger fem öre för stå upp för värden som gör att man förtjänar respekt.

Så varför gör regeringen Zuma så här? Nyligen fick den sydafrikanska regeringen utstå svidande kritik från många afrikanska länder för sitt hanterande av de främlingsfientliga attackerna i landet. Attackerna riktade sig mot invandrare från andra afrikanska länder, vilket ledde till att Sydafrikas rykte skamfilades över kontinenten. Möjligen ville Zuma bättra på sitt anseende helt enkelt.

Afrikanska Unionen, AU, har beslutat att ge sittande ledare immunitet vid mötena. Men AU är inte undertecknare av ICC:s statuter. Det är Sydafrika däremot. Jacob Zuma fick sannolikt många ryggdunkningar av dubiösa ledare under AU:s möte tack vare att han bjöd in Bashir. Inte minst av ordförande Robert Mugabe.

Det är fullt förståeligt att det finns kritik mot ICC i Afrika. Samtliga pågående processer rör afrikaner (dock är hälften av dem initierade av afrikanska länder). Jag har hört argumentet till leda av afrikanska presidenter att ICC är en imperialistisk institution som är Västs organ att styra över Afrika. Varför åtalas inte Bush och Blair för invasionen av Irak? sägs det ofta. Och visst klingar USA:s kritik mot Sydafrikas agerande i Bashirfalllet falskt när USA inte ens är medlem i ICC.

Själv tycker jag att det är sorgligt att den politiska panafrikanismen ska ta sig uttryck i att man skyddar misstänkta massmördare och därmed diskvalificerar Afrikas gemensamma internationella röst i andra viktiga politiska frågor. Det går att förstå den afrikanska hållningen mot bakgrund av kolonialismen och andra övergrepp på kontinenten, men det är väldigt svårt att försvara den. 

Politiskt har Sydafrika nu visat att man står fri från ”Västs påtryckningar”. Tyvärr har man också visat att man bryr sig väldigt lite om några hundra tusen afrikanska liv går till spillo. Ironiskt nog i sammanhanget vägrade den sydafrikanska regeringen nyligen Dalai Lama visum på grund av påtryckningar från Kina. 

Men viktigare är att Sydafrika efter Bashir är ett land som är farligt nära en konstitutionell kris. Landet har en regering som med all önskvärd tydlighet har visat att man anser sig stå över lag och rätt. Att den sydafrikanska regeringen tar sig friheten att öppet fullständigt negligera rättssystemet skakar landets demokrati i grunden. Om regeringen så uppenbart agerar vid sidan av domstolsväsendet och myglar ut en efterlyst massmördare, vad är då nästa steg?