Några tankar om extremistiskt tänkande

Jag har länge funderat på vad en extremist är och vad som gör att en människa blir en extremist. Ofta talar man om en radikaliseringsprocess där individen faller djupare in i ett snävt tankemönster, som i en virvel, där omvärldens rika flora av argument stängs ute. Den här processen kan ske inom organisationer och sammanslutningar eller i den isolerade individens alltmer desorienterade huvud.

Det är erkänt svårt att nå människor som är fullt ut radikaliserade. Inte bara för att de är indoktrinerade av vad det nu är de tror på. Men också för att de redan har investerat hela sin personlighet i sin övertygelse. Att ta in argument från omvärlden är som att sticka hål på sin egen ballong. En extremistisk position är absolut och klarar inte några om och men.

Jag tror att det förrädiska med radikalisering är den trygghet som tycks finnas i virvelns kärna för den som har börjat svepas in. Det är där de tydliga svaren finns. Skiljelinjer dras upp där rätt och fel framstår som oerhört lättförståeliga och tydliga. Jag kan bara föreställa mig att det faktiskt är ganska behagligt att radikaliseras för en sökande individ. I processen kan man äntligen förstå världen och lägga pusselbitarna på plats.

Intressant med religiös extremism är att det långt ifrån alltid är de mest hard core troende som blir terrorister. Istället verkar det ofta handla om känsliga misslyckade individer som drivs av utanförskap och upplevda orättvisor i världen. Inte sällan finns konflikter som det finns all anledning att ifrågasätta i botten. Som invasionen av Irak och konflikten i Somalia.

I drönarattackerna i Somalia omkommer sällan, eller kanske aldrig, endast det tilltänkta målet för attacken. Västs underrättelse agerar ofta på i stort sett realtidsinformation när man ska slå ut ett så kallat High Value Target. Man snappar upp något från en satellittelefon eller eller annan info som säger att just nu, just där befinner sig den vi ska slå ut. Därifrån tills man trycker på knappen kan det gå väldigt fort och måste göra det om man ska lyckas. Så kallad actionable intel är färskvara med ibland minuters hållbarhet.

Hur många befinner sig i bilen, i huset, i tältet. Under tio? Kör.

Det säger sig självt att även andra kommer att stryka med. Jag har fått beskrivet för mig av en som jobbar inom fältet att argumentet ofta är att de som rör sig kring en eftersökt person vet att det kan smälla. Vill de inte drabbas själva, ska de hålla sig undan.

Viktigt i bekämpningen av extremismen är därför att vi ska ha uppfattningen att aktionerna utförs med stor precision. Ord som kirurgiska ingrepp används ofta för att skapa den bilden. Många attacker är säkerligen väldigt precisa, eventuellt är mordet på al Shababledaren Godane ett exempel på ett ”kirurgiskt ingrepp”.

Men konflikten i Somalia har i stort sannerligen inte präglats av kirurgi. Istället är det stort lidande för alla. Det har varit ett skitigt krig där alla sidor utsatts för övergrepp. Och det sträcker sig långt utanför Somalias gränser. Ta bara USA-allierade Etiopiens övergrepp mot de somalisktalande i Ogadenregionen. Jag har mött de våldtagna kvinnorna och de torterade männen som gömmer sig i Nairobi. Den unga kvinnan som lyfte på sin slöja och visade mig de stora kala fläckarna som hon fått när hon släpats i håret kommer aldrig att lämna mig.

Färden ner i den radikaliserade virveln är kantat av oskyldiga offer. Man ser också sig själv som offer och som martyrer. Som de som slåss för den goda sidan, de som angripits. När man nått virvelns mitt och plockat upp ett vapen för att slå tillbaka kan man inte diskutera längre. Då blir det helt enkelt för svårt att hålla i vapnet och rikta det mot oskyldiga människor. En stor del av förberedelserna för inför ett terrorattentat går såvitt jag förstår ut på att tränga bort skuldkänslorna inför att döda oskyldiga. Att trycka av en AK4 mot en gravid kvinna i ett köpcentrum är mycket svårt även för den mest fanatiske extremisten. Ofta har terroristerna telefonkontakt med någon på utsidan som ger dem moraliskt stöd i form av bön eller rättfärdigande argumentation.

Därför är det typiskt med irrationellt beteende hos terrorister vid utdragna attentat. Ena sekunden kan terroristen stå och argumentera för sin sak och skona människor för att i nästa sekund skrikande börja skjuta blint igen. Jag känner flera som bevittnade just detta i under attacken mot köpcentrumet Westgate i Nairobi.

En fullt ut radikaliserad människa finner bara liv och mening i sin kamp. Uppbär man dessutom en tro om ett välsignat liv efter detta som en följd av sina handlingar, då är man ytterst svårstoppad. Tyvärr tycks det alltid finnas villiga sponsorer som på tryggt avstånd och i skymundan finansierar dessa miljöer. Lägg därtill de sociala orättvisorna tunga lock som ligger över många miljöer där radikalisering sker. I det verkliga livet finns ingenting som tyder på att ditt liv kommer skänka dig den stolthet och mening som den extremistmiljö du nu lever i.

Jag har själv alltid tyckt att det är intressant med människor som på olika sätt har gått över gränsen. Kanske för att jag själv är uppväxt i en däst socialdemokratisk förortsmiljö där allt utanför villa, Volvo och vovve betraktats som suspekta excesser som inte behövde skänkas någon närmare eftertanke. Kanske är det samma utgångspunkt som fått mig att söka mig till journalistiken och mina resor till världens hörn för att öga mot öga träffa människor som är så långt ifrån mig själv som det bara går.

Det är faktiskt genom dessa hundratals, kanske tusentals möten som mitt intresse och eventuella förståelse för världspolitiken formats. Inte tvärtom som jag ofta ser hos andra. Alltså människor som genom ohyggligt kvantitativ läsning av böcker, artiklar och essäer formar sin världsbild. Jag läser också väldigt mycket. Men det är först när jag satt foten i miljön som mitt verkliga intresse vaknar. Därför har det också passat mig att resa helt ensam med kameran på ryggen. Med den omedelbara närhet det ger. I de fall där risken har varit hög har ofta nyfikenheten övervunnit rädslan. Men, ta i trä, hittills har förståndet övervunnit dumdristigheten.

Och jag kan känna mig så evinnerligt svensk där jag omedvetet söker konsensus i konflikter. Var kan vi hitta den mjuka lösningen som gör att livet kan puttra vidare i lugn och ro för människor? Men genom mitt intresse för människor i demokratins utkanter och en bit utanför tycker jag mig ha skaffat en ganska bra extremistradar. Och då menar jag en känsla för vilka människor som rör sig i extremisternas tankevärld, men aldrig någonsin kommer att plocka upp ett vapen. Kanske är lätt fanatiska människor en bättre beskrivning. Människor som har ett svartvitt tänkande som påminner om de fundamentalistiska miljöer som jag har besökt.

Människor med drag av extremistiskt tänkande och blind övertygelse tycker jag mig ibland se befolka svensk debatt också. Med lite olika politisk färg. Och jag känner ett visst obehag när jag möter dem i social media. För man känner direkt när de dyker upp upp med sitt pricksäkra käbbel och totala dövhet inför argument. Och gemensamt har de att de aldrig tycks sova. Telefonen blinkar dag som natt när de sätter igång.

Det ingår i mitt jobb och även som sagt i mitt intresse att lyssna på dessa människor. Men jag tror inte att de främjar debatten i Sverige i något ämne faktiskt. För jag ser också hur många tystnar när de kommer.

Och det är här det blir en aning allvarligt. För dessa människor lyckas stänga ner fält i debatten genom sitt halsstarriga 24/7-engagemang. Och likt extremisterna tycks de sakna varje form av förlåtande sinnelag och vilja att hitta en gemensam lösning. De är konspiratoriska och aggressivt lagda mot alla som inte företräder Sanningen. Det handlar om människor som inte tycker sig behöva mer än 140 tecken på Twitter för att punktera en människa som har en annan ståndpunkt. Etiketterandet av motståndaren och själva konflikten är det centrala. Det viktiga är att vinna genom att misstänkliggöra och tysta sin motståndare. Det handlar om människor som dras som magneter till enkla infekterade konfliktlinjer, men som sällan eller aldrig hörs i nyanserade resonemang. Människor som är experter på att skicka ut giftpilar, men så fort de får ett angrepp emot sig faller de tillbaka som försvarslösa offer. Människor som likt amerikanska advokater försöker hitta minsta jädra kommatecken som sitter fel för att slå undan benen på sin motståndare. För att hävda sin position, för att ta en skalp. Det är människor som känner sig relevanta och viktiga om de lyckas fälla någon. Människor som i grunden inte vill ha ett nyanserat samtalsklimat därför att de själva inte räcker till i en sådan miljö.

Målet är att vinna, tysta och bekräfta sig själv, inget annat. Det är också en form av extremism.

Och ytterst kvävande.