Du kan kalla mig…

Eftersom hyresvärden till vår nya lägenhet visade sig vara en sån där balrog, hoppade jag igår helt enkelt av dealen. Hon ringde mig en gång för mycket och vrålade om att jag måste komma med pengar till henne. Helst innan jag bestämt mig för lägenheten och absolut innan jag läst igenom hyreskontraktet. Vilket för övrigt stipulerade att om jag var fem dagar sen med hyran hade hon i princip rätt att storma in i lägenheten med kvasten i näven och ta allt vi äger.

”You must understand, you are in Kenya” ylade hon när jag ifrågasatte hennes ständiga tjat om extraslantar bakom gardinen. Jag talade om för henne en sista gång att det inte är min kopp te och sen fick det vara.

”Ni svenskar tror att ni kan åka ut i världen och bete som om ni vore i Sverige.” Så kanske någon tänker. Och då får någon tänka så, för om jag själv får välja, och det får jag faktiskt när det kommer till lägenhet för min familj, då jävlar ska hyrevärden vara en trevlig prick.  Alla som jag har engagerat, taxichaufför, bankkvinna, bilförsäljare etc. är riktigt förträffliga människor. Precis som schablonen säger att vi svenskar vill ha det. Lågmält och ärligt. Och det trivs jag alldeles utmärkt med.

Så, när krutröken lagt sig fann jag mig stående utan lägenhet. Och familjen kommer på lördag. Då plötsligt från ingenstans (från annons på nätet) uppenbarar sig den lågmälde, finkänslige och mycket taktfulle indiske arkitekten Divyanshu. Iklädd vit skjorta och byxa med veck.

Vi träffas i källaren till hans fastighet, där han har en fantastisk takvåning till uthyrning. Fast högst upp i huset då. Det är en mindre lägenhet, men med ett strålande läge. Divyanshu sträcker fram en liten delikat hand, som jag på plats och ställe kunde gå i god för att han aldrig har använt till att att slå någon på käften med.

”You can call me Dicky” säger han.

”Varför då?” tänker jag med hans hand i min.

Nåväl, man ska inte skämta om folks namn. Även om Dicky måste ses som en kantboll i sammanhanget eftersom han uppenbarligen själv väljer att saluföra sig under sitt smeknamn.

Det visar sig att Dicky och jag är  fullt kompatibla som hyresvärd och hyresgäst. Jag är uppriktig med honom och säger att jag tycker att det är en mycket fin lägenhet, men att de sista trapporna upp från hissen är för farliga för mina barn. Fallhöjden är femton meter och räcket består av två rör med ett mellanrum i storleken av ett barn. Men detta visar sig inte vara ett problem för Dicky, som själv har en dotter. Han lovar att genast sätta sig och rita på en rutnätskontruktion i metall att sätta upp som skydd bakom räcket. Han ber mig om tio dagar för att slutföra arbetet och han vill att jag godkänner ritningen.

Dicky är delägare i fastigheten och lägenheten vi ska hyra är hans egen. Lånen behöver dock betas av några år innan han har råd att själv bosätta sig där. Dickys trevliga sätt gör förstås att vi vill ta extra vara på hans lägenhet, betala hyran i tid och inte spela Vikingarna efter klockan tio på kvällen.


Slicka sig runt munnen i en åtta

Jag har nu varit i Nairobi i snart två veckor. Om en vecka kommer min fru och våra två barn. Till dess vill jag ha det klart med en bra bil, en fin och säker lägenhet, köpt möbler, köpt kyl, frys, spis och tvättmaskin. När man hyr i andra hand omöblerat här så ingår nämligen i stort sett ingenting. Jag vill heller inte bli ruinerad, vilket är en risk och man som jag är en sk Muzungu. Därför tar saker och ting lite extra tid.

Jag vill också ha hunnit skaffa alla tillstånd som pressleg, filmtillstånd etc och dessutom spelat in mina två första reportage. Och fått ordning på mitt lilla kontor. Och fixat dagisplats åt mina barn. Och också fortsatt att hantera min dokumentär Du är googlad, som denna blogg är en del av. Igår var dagen då jag skulle sy ihop det sista.

Jag började dagen igår med att faktiskt hitta till en liten butik i Westlands där jag skulle hämta vårt hyreskontrakt för påsyn. Den alldeles ohyggligt kostnadsmedvetna hyresvärden Jen tar ut en skyhög hyra på över tio tusen, men vill ändå ha en femtiolapp extra om det bara går. Har faktiskt redan hunnit bråka med henne två gånger om det innan vi ens hunnit flytta in.  Jag säger att hon är förolämpande med sina extras, hon säger att jag måste förstå att vi är i Kenya, jag säger att hennes hyressättning helt bygger på internationell närvaro, hon säger skaffa en annan lägenhet om det inte passar. Jag ger vika.

Så igår, efter att ha clearat lite filmtillstånd tog taxichaffören Benard ut mig till ett ställe vid sidan av motorvägen mot Nyeri. På vägen ringde vi som galningar efter någon som sålde begagnade spis och kylskåp och sånt. Benard satte mig i en dammig dammig fåtölj i en dammig utomhusaffär precis intill den nya Thika Super Highway. Försäljaren log stort när han såg mig.

Givet mitt lite stressade läge började jag helt enkelt utan omsvep peka på grejerna jag ville ha. Det handlade om tre stora sängar, två soffor, soffbord, köksbord med sex stolar och arbetsbord med stol och någonting mer. För varje objekt jag lade till på listan dök hans tunga ut som en nyfiken ödla ur munnen och fuktade läpparna. Ju längre vi kom desto oblygare blev tungan. När vi närmade oss slutet av min beställning halkade tungan ledigt runt i en åtta, besökande en mungipa i taget.  Han laddade uppenbarligen för ett riktigt karatepris.

För tillfället orkade jag inte påpeka att min fru har släkt i Nairobi och att priserna jag betalar inte är sk muzunguprices. Medan han skrev på ett papper och slickade sig runt munnen satt jag där i dammet och tänkte på min kommande fullständigt abnormt packade vecka. Jag har inspelningar i stort sett varje dag och en natt, dessutom ska jag hinna betala bilen och flytta in i lägenheten. Kyl, frys och spis måste fixas nu, tänkte jag. Annars spricker det här.

Ungefär samtidigt som försäljaren sträcker fram lappen med ett beundransvärt fantasifullt högt pris ringer min telefon. Det är Rapports redaktör som säger att Mandela förts till sjukhus och undrar när jag kan sitta på ett flyg till Johannesburg. Jag strycker långsamt en nolla på försäljarens papper och hans tunga försvinner omedelbart in i sitt bo. Benard som står och tuggar på en bitt grillad get ett stycke bort kommer gående när jag nickar till honom. Och så hör jag mig själv säga:

”Jag kollar flygtider på en gång.”

Nu ska jag verkligen inte överdriva mig själv som nyhetsräv. Jag jobbade tretton månader på Rapport för tio år sedan. Men det visar sig att instinkten liksom sitter kvar. När redaktören ringer, rensas almanackan. Men jag är ju inte så besatt att jag åsidosätter min familj, så samtidigt påbörjas en plan B i bakhuvudet som ska mynna ut i ett samtal till min fru att hon och barnen med alla tunga väskor ska göra si och så när de kommer. Jag är nämligen bortrest en vecka typ. Jag behöver planera om samtliga inspelningar, kontakta hyresvärden och bilförsäljaren.

Vi sätter oss i bilen efter att jag och möbelkillen sagt att vi får höras. När jag försöker googla flygtider ser jag att Internet är stendött på telefonen. Kabeln till Kenya har gått ner får jag vet senare… Jag bör helst inte ringa Sverige, mina markeringar ryker på nolltid och idag kanske jag behöver dem i ett nödläge.  Benard tar en whiplashgenväg över en kulle mot flygplatsen. Han är dock helt lugn.

”Things will work out as we go along” säger han sävligt och ringer sin polare som jobbar på flygplatsen, som ger mig alla nödvändiga flygtider på två röda. Alltså kan vi vända tillbaka, eftersom jag nu måste kolla utrustningen ordentligt och packa förstås. Hemma i trädgården där jag tillfälligt bor röjer jag och Benard runt och gör ståuppor och skakiga panoreringar.

Jag tackar Benard för dagen och står tyst i vardagsrummet och undrar hur fasen jag ska kunna hålla mig uppdaterad om Mandela utan Internet. Några få korta stunder har det funkat att nå nätet bara. Jag känner mig minst sagt rådvill. Och nu vill jag påpeka att jag inte skojar när jag för mig själv utbrister i ett – Ah! Strax bredvid mig i vardsagsrummet finns nämligen en semimodern uppfinning som jag inte tänkt på en sekund. En tv. Med runt 50 satellitkanaler. Kan ju funka det också för stunden tänker jag och slår på BBC W. Där får jag veta att Mandela är okej och att jag alltså kan ta det lugnt och återgå till min plan från i morse.

Jag ringer Benard och frågar om ett förslag på billigt ställe där man kan köpa ny köksutrustning på måndag. Det har han. Så klart.


Berätta inte för tjuven var du lägger nyckeln

Projektet med att förändra min digitala identitet i samband med dokumentären Du är googlad har gått in i en fas av svår motvind. Någon jäkel håller på att anonymt länka från obskyra länkfarmar för att sabba. Kanske någon som vill lära Nikke Lindqvist en läxa, eller någon som vill knäppa mig på näsan.

I vilket fall hälsar jag även dessa anonyma jokrar in i leken. Det är ligger nämligen i projektets publika natur att någon skulle plocka upp handsken och försöka motarbeta oss. Men det här är något som alla kan råka ut för. Om du börjar kämpa med dina dåliga sökresultat och samtidigt har någon på läktaren som vill ställa till det så blir det problem.

Det fantastiska och läskiga med nätet är du har rätt att presentera dig som du vill för alla – och alla andra har rätt att motpresentera dig som de vill.

Det enda rätta är nog att inte berätta öppet att du håller på att bygga din digitala identitet. Skriv ditt cv och din presentation i lugn och ro. Publicera på de sidor du tycker känns relevanta och länka mellan dessa sidor. Om någon sedan kommer för att stjäla en plats bland dina första sökträffar har du i alla fall låst några dörrar och gömt undan nycklarna.

Nu låter det här nästan som att det är en ständigt pågående fåfäng kamp mot digitala väderkvarnar. Vilket faktiskt kanske är sant i mitt fall, eftersom vi gör en stor publik grej av det hela. Men för de allra flesta människorna handlar det om att helt enkelt öka sin digitala medvetenhet ett snäpp.

Söker du jobb idag är chansen/risken ganska stor att du blir googlad. Allt fler arbetsgivare väger in din nätnärvaro. Om du helt tycks ha struntat i dina sökresultat, beror det på att du är helt obevandrad och inte har en susning om vad sökträffar kan innebära för det företag du söker jobb hos? Här finns en uppenbar risk att du sållas bort innan du får chansen att ge din egen bild.

Här i Nairobi är man på flera sätt en bit före oss i den digitala utecklingen. En spännande kenyansk uppfinning är betalningssystemet mpesa. Jag kan det inte fullt ut, men grunden är att man helt enkelt messar pengar till varandra på ett till synes smidigt sätt.

Igår skulle jag förresten betala min bil. Jag och bilhandlaren Macharia knallade upp till banken för att göra en enkel överföring. Som tog två och en halv timme. Detta på grund av att min svenska bank intekunde hantera en rak överföring till ett konto i en kenyansk bank. Uppenbarligen spökadede det att jag var i Afrika. Jennifer som hjälpte mig här hade dock både tålamod och den internationella erfarenheten för att hjälpa min svenska bank  lösa överföringen via Deutsche Bank.

 

 


Aj fasen, kaninkokare i kvarteret

Precis som Nikke Lindqvist hade förutspått så har det dykt upp sådana som vill ställa till det i mitt sökresultat på Google. av en eller annan anledning. Så kan det gå. Nikke kallar dem kaninkokare efter filmen Fatal Attraction.

Våra digitala identiteter är rätt så bräckliga om vi inte ser till att ta vara på dem. Vem som helst med lite baskunskaper kan ställa till det för människor. I min dokumentär Du är googlad möter du två som verkligen råkat illa ut.

Idag förklarade jag för en taxichaufför som jag lärt känna en smula här i Nairobi att det går att ta plats i sitt eget namn på Google. Benard som han heter undrade direkt om det var tillåtet för honom att försöka synas. Han tog för givet att nån annan där uppe nånstans bestämde. Det är lite frestande att ge Nikke hans fulla namn för att se vad som skulle kunna hända med taxinäringen i den här stan…


Gin och tonic mot malarian

Det var värst vilket intresse min förra bloggpost skapade. Redan klockan nio i går hade det förra besöksrekordet under en dag passerats.

Jag hoppas att de som tittar på Du är googlad den 22 mars inte bara är folk från branschen. Dokumentären är främst riktad till dem utan djupare kunskap i hur sökmotorernas indexeringar fungerar. Och det gäller väl de allra flesta kanske. Specialistdebatten, som till viss del redan har tagit fart, lär nog mest få näring på grund av att ämnet förs upp på agendan. Den verkliga styrkan i Du är googlad ligger i berättelserna i filmen. Det är genom dessa enskilda människors erfarenheter jag hoppas öka förståelsen för att våra digitala identiteter nu har en långt större inverkan på våra liv än de allra flesta anar.

Igår var jag ute och letade efter bostad här i Nairobi för mig och min familj. Jag hittade ett spännande alternativ på nätet. En möblerad gäststuga i området Old Muthaiga, strax utanför stan. De som minns den gamla tårdrypande filmen Mitt Afrika kanske också minns Old Muthaiga Country Club. Det var där som den vita markägareliten träffades (träffas) och drack svalkande drinkar i lövverkens skugga.

Jag hade lite problem med att hitta adressen. Mannen som äger huset heter Bill och han hade tidigare messat mig att det var hus nummer sex jag skulle leta efter. Men jag fick absolut inte gå in på tomten eftersom hans nuvarande hyresgäster fortfarande bodde kvar. Jag knackade ändå på den enorma svarta stålporten som hade siffran sex målad i vit färg i ena hörnet. En vakts ögon tittade ut genom en liten draglucka. Jag frågade om gästhuset.

”No guesthouse. Wrong address. Number five.” sa han och pekade allvarligt åt ett håll som jag inte riktigt kunde uppfatta genom den lilla luckan. Jag tyckte det hela verkade lite konstigt. I området fanns uteslutande stora låga gamla engelska stenhus vars tak man skymtade bakom de enorma häckarna och murarna. Om jag ägt ett sånt, skulle jag lärt mig adressen tänkte jag. Hur som helst ville jag få en skymt av trädgården där gästhuset låg för att avgöra om barnen skulle kunna leka och om säkerheten var tillräcklig. Jag gick runt och snokade lite för att se om jag såg någon gäststuga genom en häck eller något galler.

De ytterst välansade trädgårdarna bestod av jättelika träd, vars kronor bildade tak som skänker den eftertraktade skuggan. Men det gjorde också trädgårdarna spöklikt mörka och mellan träden föll stora fåglar som gav i från sig jamande läten mellan de trötta vingslagen. Man kunde nästan föreställa sig stiliga uppklädda unga vita brittiska män flanera runt och lika vita kvinnor under små paraplyer stå och måla tavlor på stafflier uppställda på gräsmattan under träden. Kolonialtiden stod stilla här.

Plötsligt gläntades det lite på en av de enorma portarna lite längre ner på gatan och en liten vit gammal tant smet ut. Hon kom krumt vaggande emot mig på gatan i ytterst maklig takt, men med små snabba steg. Detta, tänkte jag, måste vara ett exempel på den mycket speciella infödda kenyanska vita överklassen. Födda och uppvuxna i Kenya, men som allt sedan tjugotalet förvarat sina brittiska pass i lådan vid sängen, ifall revolutionen skulle komma.

“Excuse me! Could you tell me if there is a guesthouse to let in the area?” frågade jag henne när hon till slut tagit sig de hundra meterna fram till där jag stod. Hon stannade upp och sträckte på sig en aning. Hon var kraftigt pudrad och hade uppenbarligen själv målat läpparna för det var endast på vissa ställen som hon verkligen lyckats pricka munnen. Jag kom och tänka på ett ord som jag minns att jag snappade upp i en serietidning om Janne Långben som barn – skinntorr. Den lilla damen framför mig var mycket skinntorr.

”Well now, lets see. Guest house you say. I really could’nt recall one.” sa hon med den gamla engelska drottningens accent. Helt uppenbarligen var jag på ett museum. Jag sa att ägaren hette Bill och att han hade sagt att det var hus nummer sex.

”Funny, I have really never thought about the numbers.” sa hon och tittade sig omkring som om hon för första gången såg sin barndomstrakt med en vuxen människas ögon. Hon konstaterade att hon inte kände till någon Bill i området, men att det ändå var möjligt eftersom det nu för tiden fanns så mycket människor överallt. Men så avbröt hon sig:

“Now, now, I am in a hurry off to something you see dear. Take care.” sa hon och satte hysteriskt långsam fart ut mot den större Muthaiga road ett stycke bort. Faktum är att hon gick så långsamt att jag nog skulle kunna fortsatt prata med henne i samtalston ytterligare några minuter, även om jag stod kvar. Kanske hade hon för avsikt att försöka hinna till Old Muthaiga Country Club innan solnedgången för ett glas gin och tonic. Mot malarian förstås.

Gäststugan fick jag till slut kläm på var den låg. Uppenbarligen hade Bill inte heller någon koll på numrena i området.  Den låg mittemot sexan. Vi får se om han ringer.


Du är googlad

Så har vi äntligen fått ett sändningsdatum för dokumentären som jag jobbat med under vintern. 22 mars smäller det och från och med då lär mitt digitala jag aldrig bli sig likt igen… Du är googlad är titeln, som den gode Brit Stakston kläckte.

Här är en bakgrund för den som missat vad det hela handlar om.

Min och min dokumentär förresten. Jag har ju inte ens kommit på namnet själv. Dessutom har Emil Engerdahl klippt, Nadja Forsberg researchat, Nikke Lindqvist har seo:at, Brit Stakston  och Mathias Klang har adderat klokskap, två än så länge hemliga personer har bidragit med sitt digitala helvete, Googles Peter Barron har försökt reda ut begreppen, Sonja Catani visat hur man hanterar sin digitala identitet, Lars Granstrand har fotat och Johan Brånstad har chefat. Bland andra! Svt är förstås utgivare, men ett ordentligt tack till de som ställt upp på intervjuer och hjälpt till på andra sätt är verkligen på sin plats. Eller som en del i vår fåfänga bransch tänker, men inte säger – Vi är många i skutan om det skulle barka åt fanders. Men förstås bara en på pallen om vi vinner!

I morgon ska jag berätta om hur jag nästan tog livet av en stackars mc-förare och om mitt första möte med en Kenyan Cowboy. En nittioårig brittisk kolonialdam som förmodligen bott i Kenya sedan 20-talet och som styr fötterna mot Old Muthaiga Country Club för att dricka gin och tonic på krita varje gång hon sticker näsan utanför sitt mansion. Det är i alla fall så de beskrivs av elaka tungor, den kvarvarande kolonialklassens seniora medlemmar.

Känns lite underligt att ha flyttat till Kenya och samtidigt ha en dokumentär på gång i Sverige. Men, men… allt är ju lika nära på nätet.


Gud och göteborgare

Det är söndag i ett rum ett par mil norr om Nairobi. En svensk semestersommarmorgon i juli, så är känslan. Det är tyst och stilla utanför fönstret, eftersom alla utom jag är i kyrkan och sjunger. Ska förstås gå vid tillfälle för att ta del av upplevelsen, men idag vill jag kontemplera för egen maskin.

Jag hamnade för övrigt i en spännande Gudsdiskussion igår med en djupt troende universitetslektor med rakat huvud, krulligt skägg och små intellektuella glasögon. Han fann det mycket komiskt att jag varken har någon kyrklig tillhörighet eller en uttalad gudstro.  Det lät inte så värst genomtänkt i hans öron.

Vi hamnade snart i kärndiskussionen om människors rättigheter. Män och kvinnor är skapta olika, sa han. Det är inget märkligt, titta bara på din egen hand, alla fingrar är olika långa. Män är skapta för att styra vårt samhälle, så är det bara! Ett litet logiskt hopp från att vi är olika till att bara män ska chefa kan man tycka…

”You only have to look at your hand” upprepade han med pastoralt eftertryck och lutade sig framåt, synande mig över glasögonen. Han höll sin hand vibrerande framför sig som ett ovedersägligt bevis.

”Well to me its obvious my fingers are made that way in order to let me grab things. It could be the bible, or it could be a beer.” sa jag en smula klumpigt.

Han tittade på mig som om jag vore en rotsak.

”It is obvous to me you havent read the Bible. In the book of…” Sen föreläste han relativt jättelänge om skapelseberättelsen, Jesu lidande och allehanda andra händelser som allihopa tillsamman uppenbarligen mynnade ut i slutsatsen att mannen ska styra och kvinnan ska lyda.

Jag samlade ihop mig till ett portalargument för min ståndpunkt. Det är ju sällan man framför sina etiska, moraliska, religiösa, filosofiska etc. motton i samlat skick. Men jag kände att situationen krävde av mig att jag hade en mycket genomtänkt hållning. Jag blåste på med:

”I celebrate all faiths that lets me regard all human beings as equal. No matter gender, beliefe, sexuality, race or nationality… people from Gothenburg included.” Det där sista om göteborgare råkade slinka med, kanske av rädsla för allvaret i frågans natur.

”People from Gothenburg?” sa han mycket intresserat, vilket fick mig att skämmas lite för att jag drog ner nivån i diskussionen.

”Sorry for that one. Old Swedish quarrel, its the second largest village in Sweden. I am from the city of Stockholm.”

Detta tyckte han var oerhört roligt. Han vände ansiktet mot taket och skrattade med vidöppen mun. Till slut hittade vi ett sätt att acceptera varandras ståndpunkter. Kanske mest för att vi gillade varandra. Han menade att jag nog egentligen stod Gandhi ganska nära i min tro. Vilket för honom var ytterst respektabelt. Men jag borde nog läsa en bok eller två i ämnet. Och där kunde jag inte ge honom annat än rätt.

Från mitt fönster hörs någon typ av kråka hojta. Det är strax över tjugo grader och klockan har inte hunnit bli nio här ännu. Har för en stund glömt bort att min dokumentär om våra digitala identiteter ligger färdig i en redigering på tv-huset i Stockholm. Vi har nu fått sändningsdatum, men jag väntar fortfarande på klartecken att få läcka.


Are you John? Yes I am. I am Julius.

Jag blir lite förvirrad när jag skakar hand med polismannen som möter mig på trappan utanför en särskild avdelning inom Nairobi Police Department. Fem minuter tidigare har jag talat med John på telefon och vi kom överens om att ses vid elva vid entrén. Nu står han där. Men verkar lite omärkligt vilja byta namn till Julius.

”So, John… Julius I am the one from Swedish Television who called you ten minuters ago. Do you have time to see me?”

”No problem, welcome”, svarar John som blivit Julius.

Vi går in på stationen och jag förklarar mitt ärende. Julius tycker att min idé  låter mycket bra och han berättar länge och ingående om de sociala utmaningar som finns och hur polisen arbetar. Jag berättar lite om hur det är med våra gemensamma vänner och han lyssnar intresserat. Sen reser han sig upp säger att han ska se om han kan hjälpa mig.

Efter att ha fört några samtal i ett angränsande rum skickar han mig vidare till sin närmaste chef. Han verker ha bäddat bra för mig, för även hon tycker att min idé låter utmärkt. Hon placerar mig på en stol utanför polischefens kontor och vi småpratar om livet i stort och smått. Hon tycker att det låter som en toppenidé att män ska vara hemma med sina barn, i Kenya har de bara tio pappadagar efter födseln. Utanför i korridoren skymtar jag Julius i sin uniform. Han håller ett vakande öga på mig.

Polischefen Ambrose tar emot mig leende. Han lovar att lösa saken och ger mig en kontakt att fortsätta med. Tydligen kommer jag med goda rekommendationer tänker jag. Det här gick fort. Vi tackar varandra och när jag kommer ut till Julius igen föreslår han att vi ska byta nummer. Jag påpekar lite förvånad att vi redan har varandras nummer och så visar jag honom numret jag ringt honom med. Sparat under namnet John då förstås.

”Well take my personal number instead, not that office number. Save it as Julius.”

Jag sparar hans nya nummer under namnet Julius och vi säger hejdå. En och en halv timme senare, när jag sitter och äter lunch, ringer det på min telefon. Det är John.

”Hello Johan, will you be able to make it today? I am waiting.”

Det visar sig att Johns kollega Julius är en mycket hjälpsam person. Om någon kommer och kallar honom John och säger sig vara en kompis kompis… tja då hjälper han till. Även om han inte känner till ett enda namn av våra påstådda gemensamma vänner. En nyanländ snabbpratande journalist med rödbrända vrister behöver nog all hjälp han kan få, tänkte han kanske. Nåväl, nu kan jag räkna både John och Julius som bra kontakter.  Om ett par dagar ska jag träffa John. Tror jag.


Landat på två fötter i Nairobi

Från Kenyatta Airport in till stan tar det tjugo minuter eller tre timmar. Lite beroende på hur många andra som ska åt samma håll. Igår tog det en och en halv timme, George som körde mig tog genvägar genom bakgårdar och hönsgårdar. Nu sitter jag hos några kompisar någon mil utanför Nairobi. Första veckan måste jag koncentrera mig på att hitta någonstans att bo för mig och familjen. Samtidigt måste jag börja tänka på vilka reportage jag ska göra. En swahilikurs ska jag börja på så fort jag kan också.

Resan hit blev oväntat lite av ett äventyr. Det började med 4400 kronor i övervikt på Arlanda. Säkerhetskontrollen på Arlanda var tvungna köra min väska fram och tillbaka sju gånger och för att sen girigt gå igenom den. Kanske inte så konstigt eftersom jag reste med en elektronikaffär i väskan. Två laptoppar, ett satellitmodem stort som två laptoppar, en kamera, ljud, batterier och en massa sladdar. Men jag var också in tvungen att checka in en hel väska med andra tv-prylar. Jag klarade mig på SAS, men tyskarna skulle alltså över fyra tusen för den.

Problemen med tyskarna slutade inte där. Mellanlandningen i Frankfurt blev lite av en mardröm. Jag kom släpande på min väska, alltså proppfull med elektronik av olika slag. Säkerhetskontrollen gick faktiskt bra, de plockade in min väska i ett litet rum och bombsäkrade den. När det var klart går jag segervisst bort mot gaten och ser… en stadig tysk tant med en våg. Den där kommer jag aldrig förbi tänker jag. Och mycket riktigt, där blev det tvärstop.

 ”Zu schwer. Check in.” brummade hon.

Nu var goda råd dyra. Riktigt dyra skulle det visa sig. Jag kunde inte checka in väskan med kamera, datorer och satellitmodem. Det bara gick inte, utrustningen skulle gå sönder innan jag satt mig i min stol på planet. Så vad göra? Jag chansar och tar fram kvittot från Arlanda som säger att jag har betalat övervikt för väskorna jag checkade in. På kvittot står det bland annat 4400 kronor och 25 kilo.

”Ich habe noch so viel gezahlt” piper jag. Tanten tittar på kvittot och sen på mig igen. Hon vankar bort till en yngre tjej som ser ut att chefa över desken. Hon tittar på kvittot och låtsas tydligen förstå det för hon nickar och pekar undervisande på kvittot och ger tillbaka det till tanten. Så nickar hon ok leende till mig. Sen ser hon också min väska.

”Zu gross. Check in” säger hon med en lika sträng min som tanten med vågen.

Nu följer en serie av små vita lögner om hur jag brukar resa vitt och brett med denna väska och att det aldrig är några problem (jag hade faktiskt med mig den förra veckan när vi åkte till London och intervjuade Google). Särskilt inte om jag tar ur datorerna, försöker jag. Då går den alltid in i hyllan. Jag tittar på klockan och inser att min tid börjar rinna ut. Snart går planet. Efter ett tag ser hon ut att börja lida med mig. Med mina datorer och lite annat på bänken framför sig, säger hon plötsligt.

”Okey, let me see your ticket.” (Halvvägs in i min svada bytte jag språk från skoltyska till mer begriplig engelska). Hon skärskådar min biljett och ber om rekommendationsbrev. Jag halar upp ett brev från svt om att jag ska jobba som korrespondent i Nairobi. Men hon vill tydligen kolla ordentligt av någon anledning och börjar ringa lite samtal. Jag står och koncentrerar mig på att se obesvärad och världsvan ut, men jag känner att den stadiga tyska tanten bredvid sin våg ser rakt igenom mig. Hon känner doften av oro. Särskilt som jag slog huvudet på vägen upp från väska när jag hämtade papperen och dessutom svettas ymnigt i min svenska vinterjacka.

”Where is your return ticket?” säger den yngre tjejen som nu slutat prata i telefon.

”Return ticket, jag har väl ingen jävla… also ich habe kein. Ich bleibe in Nairobi zum mindest ein jahr”. Samtidigt som jag vill argumentera inser jag att jag förstås borde ha en returbiljett. Klantigt av mig. Tjejen pratar om polisen i Nairobi som ska skicka tillbaka mig och jag tänker på hur lite jag vill bo på hotell i Frankfurt. Den stadiga tyska tanten betraktar oss och slappnar av, hon rör nacken lite ledigt som en sumobrottare i ringen. Men tydligen har min hopplöshet fäst en smula i den yngre tjejens empatiska centrum.

”You must run to our ticket office and get a return ticket. Or a transfer ticket. I call them, you run.”

Jag samlar ihop mitt och springer ut förbi säkerhetskontroller och passkontroller, genom en tom bagagehall och ut till avresehallen. Där sitter en annan tjej som fått samtalet från gaten och redan börjat fixa en returbiljett. Det visar sig inte vara några problem, men den kostar mig fem tusen kronor! Jag har inget val, men nu är det bråttom.

Efter att för andra gången passerat säkerhetskontrollen, nu utan bombkollen anländer jag pionröd och svettandes tillbaka till gaten med den stadiga tyska vågtanten och hennes yngre chef. Jag ignorerar vågen och vänder mig direkt till chefen. Hjärtat bultar och bulan i pannan värker.

Men tjejen har fixat allt visar det sig. Hon förser min väska med en tag där det står ”approved”. och ber mig hälsa personalen från the supervisor, alltså henne, om det skulle bli problem. Hon har dessutom seatat om mig så att jag sitter ensam på en rad, ifall väskan inte skulle gå in i hyllan och behöva ett eget säte!

På planet tänker jag både elaka och snälla saker om Tyskland.

Nu måste jag ner på stan för att hitta någonstans att bo. Ikväll ska jag skriva ett långt brev på avancerad skoltyska och försöka få tillbaka pengarna för returbiljetten.


Om att gå på månen

Äntligen.

Dokumentären om våra digitala identiteter har fått final cut och linan är låst. Vilken skulle kunna uttryckas som är den är färdig och att nu får ingen jäkel pilla i den utan att kontakta mig.

I övermorgon måndag går planet mot Nairobi. Nu börjar det kännas lite som att gå runt på månen. Alltså den där känslan av att sakna referenspunkter. Vårt hem är tömt och uthyrt till någon annan och min arbetsplats är ihoppackad.

Jag har ingen aning om var vi ska bo i Nairobi. Men från att jag landar har jag två veckor på mig att hitta något. Det är ingen idé att söka på nätet, där är lägenheterna fyra gånger dyrare än på lapparna i köpcentrumen i Nairobi. Jag måste också vara på plats för att själv kunna mäta upphastigheten på internet. Det är viktigt att den är bra, eftersom jag ska skicka mina reportage den vägen.

Jag hoppas att jag hunnit med att säga hejdå till alla. I morgon bär det av till kyrkogården för ett litet avsked till mina mina föräldrar också.