Några dagar i Sverige

Jag kom från Swaziland och mellanlandade i Kenya bara ett par dagar innan jag satte mig på planet till Stockholm för en sexdagarsvistelse. Med afrikansk oreda i kroppen kom jag till Valhallavägen där jag möttes av ett mindre kaos. Sirener tjöt och lampor blinkade. Någonting allvarligt tycktes ha hänt. För en kortare sekund tänkte jag på terrordåd. Eller hade någon kanske blivit överkörd och skadats svårt?

Det visade sig att det var 4:ans buss som hade fått motorstopp.

Den blå jättelarven låg lång och livlös på busshållplatsen. Passagerarna hade gått av och tvingats vänta i dryga tre minuter på nästa buss. Att SL:s trafikledning kommer tutande och blinkande i utryckningsfordon runt hörnet så fort en buss får stopp i stan berättar något centralt om Sverige tycker jag.

Vid första anblicken ser det ju lite fånigt ut att SL:s skäggiga gamla skinntorra gubbar fräser runt i polisbilsliknande fordon. De räddar ju inte liv direkt, snarare minuter i den kollektiva trafiken. Om en buss tjuvstannar här i Nairobi, och det händer i stort sett i var tredje korsning, får passagerarna helt enkelt kliva av och putta på. Skulle en bil närma sig med påslagna sirener hade nog folk sakta och omärkligt försökt rinna iväg från platsen. För att slippa muta en barsk polis med godtyckliga anklagelser förstås.

Men det är inte fånigt att SL-gubbarna får tuta i sirener när de far fram mot sina punkteringar och trasslande startmotorer. Så ser helt enkelt ett samhälle ut som invånarna ställer mycket höga krav på. Vi gör det för att vi kan göra det. Vi har möjligheten att hålla det för sannolikt att deltagarna i mötet som börjar kvart över tolv, faktiskt anländer någonstans kring kvart över tolv. SL:s skäggiga låtsaspoliser är en av kuggarna som gör det möjligt.

Folk som tillbringat tid utomlands brukar nämna att det är typiskt svenskt att snyggt och prydligt stå i kö eller att vi bländar av billjusen vid möten. Kanske också att vi inte skräpar ner och att vi faktiskt är tysta när skylten säger så. Men det är på något sätt detaljer i vad det egentligen handlar om. Nämligen att det svenska samhället fungerar, att det är så komplett och så homogent.

Vi svenskar är experter på att leva tillsammans. Vi visar enorm hänsyn gentemot varandra. Baksidan av den här väloljade samvaron är vi ställer närmast orimliga umgängeskrav på de som ännu inte tränats i åratal i det svenska beteendet. Och nu tänker jag faktiskt inte enbart på invandrare utan också på att vi till exempel på restauranger kräver att barn från en månads ålder borde veta bättre än att ligga och väsnas när grannbordet får in sina kotletter.

Jag tror inte att människor egentligen blir så där nämnvärt störda som individer av detta, utan mer som medlemmar av kollektivet. Vi vill att alla ska följa det snillrika mönster av sociala regler och dogmer som vi satt upp för vårt umgänge. På restaurangen beter vi oss sansat. Ska vi bröla går vi in på krogen bredvid, eller ännu hellre åker ner till Cypern och kräks i baren.

Det är inte konstigt att uppträda i bikini nere på badplatsen, men att anlända till Rotarys vårfika i samma kläder är att självmant skriva under sin uteslutning ur sällskapet. Ett ganska klumpigt exempel kanske, men poängen är att vi så gärna vill ha det som vi har kommit överens om att ha det. Och i allmänhet ser det ut just så. Vi tycks nästan besatta av att följa reglerna för varje givet tillfälle. Och vi behöver inte ta till övertoner för att förmå andra att hålla sig till samma regler. Det kanske är därför som en biltuta betyder något helt annat i Sverige än i exempelvis Kenya, där jag bor.

Någon tutar kort på en annan bilist vid Slussen i Stockholm, det betyder:

”Men vad i helvete tar du dig till din inkompetente fan!”

Någon hänger på tutan mot en annan bilist i Nairobi, det betyder:

”Psst”

Det svenska samhället sitter rent fysiskt ihop. Elledningarna från ställverken vid stora och lilla Luleälven ner till södra Sverige går inte av titt som tätt i höststormarna. De håller. Här i Kenya måste alla ha back up-generator. I Sverige blandar vi vällingen i kranvattnet, här skulle samma tilltag betyda åska på pottan i flera dagar.  I Sverige tar vi bilen vartannat år till ett ställe där de besiktar den med snudd på kirurgiska instrument. Häromdagen mötte jag en buss på Uhuru highway som var så sned att den kom åkande på diagonalen. Jag kunde i princip vinka till chauffören och tonårsgrabbarna längst bak samtidigt.

På flyget hem till Nairobi tänker på vad Sverige är.

Jag tänker på den svenske mannen som aldrig någonsin yttrar ett ord av kärlek till sin fru, men som efter några öl blir rörd till tårar och öser varma, nästan heta, ord över den gamla bolltrollaren Nacka Skoglund. Jag tänker på kvinnan som blir ilsket förnärmad när hon ertappar fel manliga kollega med att i lönndom snegla ner i hennes Enorma urringning. Men som blir samtidigt skickar ett skälmskt leende som kvitto tillbaka till den andre kollegan som gör samma sak. Och lämnar den förstnämnda kollegan i total förvirring. Jag tänker på Modeskaparen som högljutt avskyr Medias snaskigheter, men som i andra luren själv ringer upp tidningarna och berättar pikanta detaljer om sitt liv. För att få vara med och inte glömmas bort.

Jag tänker på Solen som behagar visa sig över trädtopparna knappt fyra månader om året. Jag tänker på att man får böta femtiotusen kronor om man sågar ner en tall som skymmer solnedgången över fjärden i juli. Trots att vi har miljoner tallar och så få sommarsolnedgångar.

Jag tänker på taxichauffören som körde mig till flygplatsen, som muttrade något om ”det här jävla vädret”. Han sa sig vara iranier, men var på sätt och vis mer svensk än mina barn. Jag tänker på julsångerna vi sjunger av glädje, vars melodier är sorgligare än något av Bachs rekviem. Jag tänker på att vi svenskar alltid tycks längta till något. Jag tänker på alla oss som lärt oss sedan barnsben att det enda rätta är att bita ihop och hålla käften. Jag tänker på alla svenskar som gick och röstade på Palme, sen på Carlsson, sen på Persson och nu på Reinfeldt. Jag tänker på att Sverige är ett land i förändring. Och att det alltid har varit så, fast det ibland känns som att allt står still.

Gugu och Xolisile

Jag står på knä i sanden och filmar strax utanför staden Manzini i Swaziland i södra Afrika. De två tjejerna har väntat sedan tidig morgon på att jag ska komma. De har roliga namn – Gugu och Xolisile. Det känns som att båda är i min ålder, men Xolisile är 29 år, nio år yngre än jag. Med det som är kvar av synen försöker hon hitta mina konturer i solskenet.

De är spända, men inte nervösa. Spända därför att de tror att jag kanske har kommit för att hjälpa, men min kamera gör dem inte nervösa. De är inte intresserade av hur de kommer att se ut i tv, de vill veta om jag som kommer från Väst kanske har hört talas om något som kan stoppa det flöde av liv som sakta lämnar Xolisile.

De bor på en sluttning, med en vidsträckt vy ut över dalen. Det är vinter i Swaziland och därför är allt grönt nu brunt. Morgonsolen tänder ett gyllene skimmer längs de västra bergskammarna. Det är kallt, inte mer än 15 grader.

Xolisiles munskydd kliar och då och då måste hon lätta på det. Hon bär på den värsta sortens multiresistenta TBC som finns på jorden. Den kallas XDR – Extensively Drug Resistent.

Hon är på väg in i sitt eget ensamma svarta tysta rum. Hon är helt döv och snart fullständigt blind. Om inte så länge kommer medicinerna även att ha tagit hennes förmåga att gå. Där i hennes inre mörka sjuksal ska hon vistas tills hon dör. Det finns ingen väg tillbaka för Xolisile. Det finns inte mycket hopp.

Vid den här tiden förra året dog Xolisiles mamma i TBC. Det var Xolisile som smittade henne. Trots att mamman visste att det var förenat med döden ville hon inte att Xolisile skulle ligga ensam i sängen. Hon låg och höll om sin dödssjuka dotter om natten. Och så klart blev hon också sjuk. Och så klart dog hon.

”Xolisile är som min syster, eller dotter. Vi brukade prata om allt. Nu kan vi inte göra någonting längre.” säger Gugu.

Egentligen är de kusiner men uppvuxna nära varandra. Om allt skulle ha varit som vanligt hade de varit ute och haft kul tillsammans. Försökt hitta varsin pålitlig man. Men så kommer det aldrig att bli. Xolisile ska sitta av återstoden av sitt liv blind och döv på gården. Och när hon inte längre kan gå heller, vad finns då kvar?

Varje dag klockan tio kommer en sköterska och ger Xolisile en spruta. Det måste ske samma tid varje dag, eftersom hon också måste äta piller mot sjukdomen i jämna intervall. Framåt lunch måste hon ta sina piller mot den HIV hon också bär på. Blir tidsschemat stört kan hon drabbas av kraftiga kräkningar och förlora en dags viktig medicinering.

Xolisile vill svara på mina frågor. Gugu sitter bredvid och skriver med stora bokstäver på ett papper och hon pratar med övertydlig mimik. Men det är nog så att Xolisile redan är så svårt synskadad att hon inte kan kommunicera med omvärlden mer än om rutinerna på gården. Hon försöker se oberörd ut, men när hon inte förstår varken mig eller sin kusin kommer tårarna. Hennes försök att vara stark översvämmas av hopplös förtvivlan.

Jag känner igen i situationen. När min mamma drabbades av ALS och långsamt förtvinade rådde samma tomma vakuum som här. En människa som tynar bort är saknad redan innan hon är död. Man saknar den människa som en gång fanns. Innan Sjukdomen spände sina klor i henne. I ett hus där en dödskamp pågår är bara de små barnen lyckliga på riktigt. Lyckliga för att de är ovetande. Vi andra koncentrerar oss på att sköta vardagens rutiner så gott det går.

Dagen efter sitter jag och äter frukost på hotellet. Tagen av flera dagars jobbiga inspelningar. Plötsligt står hotellets föreståndare vid mitt bord. Bakom honom står en rund hjulbent liten man och liksom vaggar åt sidorna genom att böja på ett knä i taget.

”Sir, this is the royal poet, brother of the King!” deklarerar föreståndaren pampigt.

Jag blir så tagen på sängen att fullständigt tappar målföret. Detta mänskliga flöte som står och guppar på golvet bakom honom är alltså kungens brorsa, tillika hovpoet. Swaziland är ett kungadöme och kungen Mswati III är en avancerad bigamist. Han har 14 fruar och 23 barn. För tillfället har han skickat iväg samtliga fruar till London för att köpa kläder. Uppenbarligen har han en bror också. Jag förstår att det hela nog kommer landa i att jag ska filma karln när han drar några av sina alster.

”My name is Chapman.” säger Hovpoeten leende från öra till öra och sträcker fram handen.

”Snälla Gud Fader i himmelen. Om du finns, rädda mig bort från det här.” tänker jag.

Det visar sig mycket riktigt att jag förväntas filma Chapman hojtande sina dikter iklädd traditionell dräkt. Men det är mer än jag i det läget skulle klara av. Jag försöker på alla sätt betona hur mycket jag har att göra och att jag åker hem tidigt dagen därpå. Men ingen tid är för arla för Chapman att möta mig. Han vill ses följande morgon klockan halv sex på hotellets parkering. För en kort sekund känns det nästan rimligt att börja störtgråta för att klara mig ur situationen. Att stå tidigt på morgonen i mörkret och låtsasfilma den här smällkaramellen känns för tungt efter allt lidande. Detta sagt utan att känna den mannens litterära kvaliteter över huvud taget.

Jag tillbringar dagen med att spela in gripande berättelser. Framåt femtiden ringer telefonen och Chapman är i andra änden. Han har ändrat sig. En sådan viktig inspelning ska inte hastas fram. Jag måste helt enkelt komma tillbaka en annan gång. Chapman undrar när.

”Oh, I will call you as soon as I know.” säger jag lättad.

På flyget tänker jag på den unga Xolisile som sitter på sin trappa döv och nästan blind. Jag tänker på hennes kusins ångest och hjälplöshet. Jag tänker på mig själv. Man tenderar ju att göra det när man möter andras elände.