Dessa farbröder som vet

Jag brukar sällan gå in i diskussioner med oförskämda mejlskrivare.

Hot och trams får långsamt segla ner obesvarat i inkorgen. Både från den yttersta högern och vänstern. De brukar för övrigt vara arga för ungefär samma saker, fast på lite olika sätt.

Men det finns en kategori jag ömmar lite för. Det är farbröderna som vet hur saker och ting egentligen ligger till. Dessa seniorer är aldrig otrevliga, men kolossalt mästrande.

Deras brev består av en mindre föreläsning, där den odiskutabla sanningen läggs fram i saklig ton. De undrar aldrig något, de darrar inte på manschetten, utan slår fast i ett par välformulerade stycken hur jag ska bete mig och uttrycka mig på ett korrekt och acceptabelt vis.

De här farbröderna kittlar något i mig måste jag erkänna. Jag tror det beror på att jag tycker mig se en vilsenhet och en ängslighet i deras klamrande vid regelverk.

En gång i det förra seklets barndom fick de lära sig i folkskolan att svart var svart och vitt var vitt. Lutad mot dessa orubbliga och tydliga regler har de vandrat genom livet, trygga i förvissningen om att de begriper sig på denna besynnerliga, komplexa och föränderliga värld.

Bara dessa farbröder kan läsa en text, eller se ett inslag, om ofattbart lidande eller avgrundsdjupa orättvisor och resolut bege sig mot tangentbordet för att författa ett brev om ett tveksamt använt adjektiv i en bisats.

Det är där det ligger. Jag kan nästan känna hur de tycker att de ställer saker och ting tillrätta med sina brev. Någon ordning måste det ju vara, annars går den här världen under!

Så här tror jag: Farbröderna fokuserar på små konkreta detaljer för att slippa gå vilse i funderingar som de inte kan hantera. Rädslan för att ha fel eller tvivla på sin insikt tycks vara monumental. De förstår inte sin egen omvärld, men reglerna för korrekt placering av satsadverbial har de järnkoll på.

De är små pojkar i keps och äppelpallarbyxor, fast nu med käpp och dropp från näsan. Och de vet. För vet de inte, faller precis allting ihop för dem.

Språket är föränderligt, brukar jag svara. Uttrycket ”förbannat kul” betyder inte EGENTLIGEN att det vilar en förbannelse i det roliga. Det är ett förstärkande uttryck bara. Människor leker med språkliga absurditeter. ”Jätteliten” kan låta konstigt, men det är inte fullständigt obegripligt.

Farbröderna håller aldrig med mig. Och de ska alltid ha sista ordet.

Det får de.

De har ju trots allt rätt.

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Instagram: johanripas
#svtnyheter


Om min resa till Boko Haram-land

Maiduguri. Under den senaste tiden har unga kvinnor utfört självmordsattentat för den islamistiska terrorgruppen Boko Harams räkning. Men gruppens terror drabbar på fler sätt – tusentals unga kvinnor har även våldtagits av terrorgruppens medlemmar.

Jag har ställt upp kameran för att filma till ett reportage. En kvinna i niqab korsar plötsligt gatan och går mot mig.

I vanliga fall skulle jag inte tänkt på det. Men nu känner jag ett sting av oro. Samma dag som jag anlände till Maiduguri sköts tre unga kvinnor av militären. Bombanordningarna som kvinnorna bar under kläderna exploderade.

”Effektiv metod”

På senare tid har Boko Haram specialiserat sig på att använda unga kvinnor vid attentaten. Hittills har det visat sig vara en effektiv metod. Flickorna slinker lättare genom kontroller och få har sett dem som ett hot vid marknader och andra samlingsplatser. Tills nu.

Boko Harams terror berör kvinnor på ett annat sätt också. Jag vet inte hur många unga kvinnor jag pratat med här som våldtagits av jihadisterna. De är oräkneliga känns det som.

Jag tänker på Amina som kidnappades och födde en dotter. Jag tänker på Fati som också kidnappades och sedan torterades av militären när hon lyckats rymma. De ville vara säkra på att hon inte var Boko Haram. Jag tänker på trettonåriga Mariam, som såg sin pappa och bror mördas.

Jihadister gömmer sig i byar

Härom dagen åkte jag ut ur Maiduguri, förbi militärens och milisens vägspärrar. Jag passerade vallarna som tidigare blockerade vägarna som skydd för staden.

Jag åkte ut på landsbygden och ytterligare några mil till byn Gakana. Bara fem kilometer bort börjar den så kallade osäkra zonen, där man är övertygad om att Boko Harams jihadister gömmer sig i byarna. Jag ville besöka ett samhälle som verkligen upplevt Boko Haram.

Blama Abdallah är byäldste i Gakana. Han visar mig de provisoriska hyddorna där människor som flytt undan Boko Haram nu bor. Miljoner människor har satts i rörelse på grund av terrorn. Men vem är vem bland alla dessa människor?

snapseed

Blama Abdallah berättade för mig om tiden under Boko Harams terror.

Blama tror sig veta att flera jihadister gömmer sig också i hans by. Även om Boko Haram har pressats tillbaka militärt, kommer det ta lång tid innan samhällena i nordöstra Nigeria läker.

”Kommer det hämndattacker?”

Tusentals familjer har söner som tvingats eller frivilligt anslutit sig till Boko Haram. Döttrar kommer nu tillbaka från skogarna med barn i famnen, som många familjer inte klarar av att acceptera.

Den hårt drabbade befolkningen kommer få fortsätta leva under svåra prövningar. Kommer det hämndattacker?

Söner och döttrar riskerar för en lång tid framöver att misstänkliggöras och kanske mördas. Redan nu kommer vittnesmål om militärens hämndaktioner på misstänkta jihadister.

Ovanpå detta har bönder inte kunnat odla på flera år och handelsvägar har blockerats.

FN varnar för svält

FN varnar för svält. De undernärda och sjuka barnen som jag sett kommer sitta kvar på näthinnan mycket länge. Kvinnan som korsade gatan, hon passerade mig och gick in i en affär intill. Hon skulle köpa juice.

Med terrorattackerna vill Boko Haram hålla skräcken och misstänksamheten vid liv. Splittra. Det är i en sådan miljö som de har störst chans att överleva. Och dra sig tillbaka, bida sin tid. Det har de gjort förut. Och de har kommit tillbaka. Samma dag som jag åker sker två nya självmordattacker.


Jag är superstjärna på ålderdomshemmen

Ni som tycker att jag är en oviktig spelare med blott några tusen följare på Twitterer, er ska jag be att tänka om.

Nyss var jag på Bokmässan för att presentera min debutroman Forever young, om ett par kids som växer upp i det tidiga åttiotalet i Sverige. Det kom en hel del och lyssnade när jag pratade. Och många var till synes mycket positiva. En farbror satt till och med stundtals båda nävarna i luften, i något slags hurra-gest!

Jag tror att genomsnittsåldern på Rapport ligger någonstans kring 66 år. Vi har över en miljon tittare varje dag och när man som jag dykt upp i rutan från olika ställen i Afrika under fem år, vet väldigt många vem man är. Ett par hundra tusen följare på Twitter imponerar inte på mig alltså!

Kul! tänkte jag på Bokmässan. Och gick till bordet för att signera.

Då kom de. Tanter och farbröder klädda i gabardin och hucklen. En strid ström av grå eminenser som var väldigt intresserade av att prata… Afrika.

– Hur går det för Zimbabwe nu med Mugabe, undrade en herre i vit skepparkrans.

– Det är mycket intressant just nu, svarade jag.

Och sedan:

– Jag har skrivit en roman, det är därför jag är i Sverige några dagar. Den handlar två ungdomar.

– Säger du det… Vart bär det hän härnäst i Afrika?

Inte många av dessa mina trofasta seniora följare köpte en bok. Men vi hade många långa intressanta samtal. Om Afrika, då förstås.

Det kanske är så att även om man har en frisör man tycker om, är man inte så intresserad av om denne ägnar sig åt frimärkssamlande vid sidan om. Man vill att frisören ägnar sig åt det man vet frisören kan. Klippa hår.

Eller i mitt fall, rapportera från Afrika.

img_6528Rana köpte i alla fall en bok, trots att hon inte är pensionär.


Johan Ripås – Forever Young

Bims Blogg

——— 

Forever Young

———

Johan Ripås – Forever Young – (2016) – (Genre: Svensk Skönlitteratur / Roman)

———

”Det är sommar, det är mitten av åttiotalet. Kalla kriget är ett ständigt hot och alla är rädda för atombomben. John, som är syntare lika mycket för stilen som för musiken, bor med sin mamma och sin destruktive styvfar men håller sig hemifrån så mycket han kan. Hans bästa vän Anton är i sin tur bortglömd av sin familj. Tillsammans försöker de förstå hur världen i allmänhet och vuxenvärlden i synnerhet sitter ihop.

De träffar Peder som plötsligt flyttat in i det övergivna huset vid sjön. Kanske är han den klokaste vuxna de har träffat eller möjligen den galnaste. Det blir i alla fall en oförglömlig sommar där frihet och övergivenhet går hand i hand. Där den första kärleken och den starkaste vänskapen sätts på prov.

Forever young är en både rolig och vemodig roman…

View original post 201 fler ord


Hårt pottränad reporter på besök i Lagos

Igår väntade jag tre och en halv timme. Idag har jag väntat en timme.

Under mina fyra år i Afrika har jag varit försenad en handfull gånger till möten. Ungefär lika många gånger har den jag ska träffa varit i tid – lite tillspetsat.

Jag minns mitt första reportage som jag skulle göra i Kenya i början av 2012. Första intervjun hade jag bokat till klockan nio, den andra klockan ett och den tredje hade jag tänkt jag pressa in vid fyra.

När den första intervjupersonen (klockan nio-mötet) inte hade dykt upp vid klockan två insåg jag att jag var tvungen att byta strategi. Och det gjorde jag snabbt och inslagen har blivit klara i tid. Ta i trä, jag har inte missat en enda dead line under mina fyra år som Afrikakorre. Det brukar alltid lösa sig till slut.

Ändå sitter jag här nu, jag kom till och med en halvtimme före utsatt tid, och väntar. Jag är inte sur och fäller tysta omdömen, tvärtom känner jag mig lite fånig innerst inne. Jag vet ju att jag kommer att få vänta. Särskilt idag då jag ska träffa en kändiskock och en skådis, som båda var ute och svirade i natt.

IMG_5931

Men man måste också får vara den man är, tänker jag. Även om man är en hårt pottränad punktlig figur. Jag känner ändå ingen ro av att ligga och titta på någon usel film på hotellrummet. Jag blir bara stressad av det, utan sitter hellre nykammad, färdigpackad och förberedd… och väntar.

Som en präktig skolpojke ungefär.

Johan Ripås, Afrikakorrespondent i Lagos, Nigeria.
Instagram: johanripas
‪#‎svtnyheter‬

PS. Lagos är en helt fantastiskt spännande stad och Nigeria ett lika spännande land. Men vi återkommer till det.


Några rader om döden

Alldeles nyss fick vi höra att en släkting till min fru varit med om en bilolycka där hon förlorade sina tre barn. Hon överlevde själv.

Det är inte första gången något sådant händer. Inte ens första gången i år. Min fru räknade till fem incidenter där släktingar eller bekanta omkommit i alltför tidig ålder sedan årskiftet.

För inte så länge sedan nåddes vi av beskedet att en vän plötsligt avlidit utanför en restaurang. Ett astmaanfall var det visst. Mumbi, som hon hette, var och hälsade på oss förra året här i Sydafrika med sin dotter. Dottern gick i samma klass som min lilla tjej i Kenya.

Jag vet inte hur många döda människor jag sett sedan jag flyttade till Afrika. Bara att det är många. Ofta är det trafiken, men också sjukdomar. Några bekanta har blivit skjutna eller dödade på annat sätt.

Två människor har dött i mina händer. En äldre man i Soweto för ett par år sedan. Jag försökte rädda hans liv, men misslyckades. Redan när jag såg motorcykeln köra in i honom i hög fart insåg jag nog att hans liv inte skulle gå att rädda.

Den andra som dog i min famn var min egen mor. Hennes liv kunde jag inte rädda. Hon hade ALS och ni som vet vad den sjukdomen innebär förstår också vad jag menar. Men det var länge sedan. Det är hon som är på bilden. Den andra är min pappa, som tyvärr också är död.

IMG_5044

Vissa säger att man vänjer sig vid döden ju mer man ser den. Andra säger att döden gör så att vi inte tar livet för givet. Vad säger ni?

Själv tar jag livet för givet. Jag tar för givet att jag som gammal ska sitta och ljuga friskt för barnbarnen. Det ser jag verkligen fram emot! Och om det inte blir så har jag i alla fall haft glädjen av att föreställa mig det nu.
Instagram: johanripas
Twitter: JohanRipas


Undernäringens obehagliga sanning

Pojkarna

 

Pojkarna på bilden heter Sitraka och Miranto. De föddes på samma dag för fem år sedan i Madagaskars huvudstad Antananarivo. Men medan Miranto har växt upp under goda förhållanden var Sitraka svårt undernärd de första två åren av sitt liv. Medan Miranto ser fram emot att börja skolan kämpar Sitraka med att lära sig prata.

Så slår undernäringen mot barnen i spåren av den stora torkan som drabbat södra och östra Afrika. De undernärda barnen växer inte som de ska och riskerar att få skador på hjärnan som de tvingas leva med resten av livet.

Följ vår bevakning av torkan och effekterna av El Niño:

http://www.svt.se/…/tvingas-ata-kaktus-i-extrema-torkan-pa-…

http://www.svt.se/…/vetenskap/vaderfenomenet-som-paverkar-h…

http://www.svt.se/vader/fragor_och_svar/det-har-ar-el-ni-o

Sitraka och Miranto träffar ni i ett inslag i Rapport i kväll.

Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Twitter: JohanRipas
Instagram: johanripas
‪#‎svtnyheter‬