Fem år (och tretton dagar) i Afrika

img_0213
Bilden är från 2012, då jag åkte över Vita Nilen i Uganda. I helgen passerade jag samma plats. Lika mäktig då som nu.

Den fjortonde februari 2012 landade jag i Nairobi, Kenya, för ett kortare inhopp som Afrikakorrespondent. Jag ska villigt erkänna att jag kände mig mycket grön i sammanhanget. Det var förstås ingenting jag skyltade med inför cheferna på SVT, utan istället slängde jag upp kameran på ryggen och gav mig ut på mina första reportageresor.

Så gick tiden och saker hände. För att göra en lång historia kort, har jag nu fem år senare rapporterat från någonstans mellan tjugofem och trettio länder på kontinenten. Två av mina (tre) barn vet knappt vad Sverige är för något. Den yngste har inte varit där ens.

Så, har jag då lärt mig någonting av denna enorma och rika kontinent? Något jag kan dela med mig av.

Det behövs nästan en trumvirvel här.

Jag har tänkt och tänkt, känner närmast en press att leverera någon typ av livsvisdom här. Afrika är ju så mytomspunnet i mångas ögon. Jag kommer dock inte på något storartat.

Men, okej, kanske så här någonting.

Jag tror att människor som är på väg någonstans, som vill åstadkomma en förändring, är närmare livet i sin vardag än människor som bevakar en position av något slag. Det kan röra jobbet, bostaden, föreningen, partiet eller vad det nu kan vara.

I Afrika träffar jag människor på varje resa som vill bygga sig en tillvaro och ett bättre liv. Och de har sitt fokus i nuet, eftersom framtiden inte kan tas för givet.

Och livet utspelar ju sig alltid just nu. Inte någonstans i framtiden, som många tycks tro. När vi väl kommer dit är det ju, givetvis, fortfarande – nu.

Jag gillar den här andan. Den smittar av sig.

Någonting sådant.

Tack för att ni läst, tittat och kommenterat under åren.

Vi fortsätter väl ett tag till…

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Instagram: johanripas
#svtnyheter

 

img_0460Jag lägger in en bild på mig och min nu åttaåriga dotter från kontorsrummet jag hade i Kenya. Hon bestämde sig en dag för att bli min kollega. Tills hon insåg att städa kontoret var bådas uppgift. Då fick det vara nog.


Jag lät galenskaperna stjäla en timme av mitt liv

Min dag börjar ofta tidigt. Jag går igenom twitterflödet och läser artiklar på nätet. Eftersom jag har ett väldigt stort bevakningsområde är det mycket som behöver skannas igenom.

Jag är rätt bra på att undvika att fastna i skräpläsning, helt enkelt eftersom jag inte har tid.

Men den här morgonen började annorlunda. Jag gick i fällan. Efter Donald Trumps presskonferens igår var jag nyfiken på vad folk tänker.

Så jag följde några hashtaggar i sociala medier. Och vips hamnade jag i träsket av hysteriska förolämpningar, falska påståenden, rasism och aktivistisk trångsynthet.

Inte nog med det. Jag lät mig föras vidare via länkar till halsstarriga bloggar, aggressiva inlägg och agiterande artiklar.

Rätt var det var satt jag och tittade på bilder av Islamiska Statens halshuggningar.

Där vaknade jag.

Tänk vad lätt det är att svepas med i det här flödet, det här dånet i det konflikttörstande och tvärsäkra megafonsamhället som man stöter på i snart sagt varje ämne som debatteras på nätet.

Det är nog inte särskilt hälsosamt.

Nu ska jag istället ägna mig åt att inhämta verifierad kunskap i de ämnen som är relevanta för min jobb. Och där är nätet lika fantastiskt som det är brutalt i andra ändar. Bara ett klick bort finns resonerande, insiktsfulla och behjälpliga källor.

Nu ska jag ringa en av dem och lära mig mer.

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent


Man måste lita på någon

 

pappava%cc%88ntar

Bilden är från Maiduguri och visar en pappa eller kanske morfar/farfar utanför ett tillfälligt uppslaget sjukhus där mycket svårt sjuka barn behandlas. Han var mycket allvarlig, minns jag. Och jag vet ingenting om hans familjs öde.

 

Det händer att tittare hör av sig till mig när jag gjort reportage och vill stödja drabbade personer.

Som just nu då en grupp svenskar vill hjälpa Amina och hennes dotter Fatima, som jag porträtterade i ett inslag. Amina blev kidnappad av Boko Haram och födde sin dotter i ett tvångsäktenskap med en jihadist. Nu är både hon och dottern bortstötta från deras familj och samhälle.

En insats här kan göra mycket för en mamma och en dotter i en väldigt utsatt situation!

En magreaktion hos många människor är just att man vill hjälpa direkt utan inblandning av hjälporganisationer. Jag hör ofta att alldeles för lite kommer fram om man donerar pengar via dem.

Men att donera pengar till en person i ett helt annat land är inte heller alldeles problemfritt. Amina, exempelvis, saknar id-kort och hade inget bankkonto.

Nu lyckades en person på plats ordna detta. Men då kommer nästa fråga. Kan man lita på den här personen?

Ibland har människors engagemang svalnat då man velat ha någon form av pålitlig struktur på plats, en garant för att allt går rätt till. Man tycker att det känns för osäkert annars.

Jag har träffat många hjälporganisationer på plats i konfliktzoner och andra katastrofdrabbade områden. Det finns skäl att vara kritisk mot en del av dem, men det är också så att många av dem gör helt livsavgörande insatser på plats.

Vi pratar om läkare som jobbar med döende barn på löpande band. Vattenbrunnar som borras i områden där vissa journalister inte ens vågar åka av säkerhetsskäl. Vaccineringar, akutinsatser och informationskampanjer till omvärlden. Det är en hel del som görs. Varje dag.

Jag vill inte skrämma er som vill göra en enskild insats och direkt stödja en person som ni känner för. Det kan vara ett enormt lyft i en enskild människas liv. Jag har själv sett och varit inblandad i flera sådana sammanhang.

Men. Att sätta in pengar på ett konto, till en person man aldrig har träffat och kanske inte heller talar samma språk som, innebär förstås en del risker. Vem tar ut pengarna? Och om rätt person tar ut pengarna, finns det någon i bakgrunden som tar dem? Och kanske super upp dem. Vilka påtryckningar finns i familjen, släkten om vart dessa pengar ska gå?

Ingenting av detta kan man ha koll på. Om man inte engagerar sig avsevärt. Hjälporganisationernas ögon och öron på plats ger dem kunskap som väldigt få har. Men det kostar att flyga personal och utrustning in och ut avlägsna problemfyllda områden. Det kostar till och med väldigt mycket.

Någon som läser denna text kanske känner: ”Äh, det går ju inte att veta, jag struntar i att hjälpa.”

Är det rätt beslut?

Genom skattemedel finansierar svenskar redan en hel del insatser. Det är journalisternas uppgift att granska dessa, så att pengarna används sunt. Men det är förstås bara en bråkdel som träffas av strålkastarljuset. Även av de lyckade insatserna.

”Man kan inte lita på någon nu för tiden.”

Jag har en känsla av att den inställningen är ganska spridd och jag tror att den är mycket farlig. Tyvärr är det en ganska behaglig och rättfärdigande inställning för att – inte göra någonting.

Som journalist i Afrika har jag under de senaste fem åren varit tvungen att lita på personer från helt andra kulturer, med andra språk och religioner. Och detta i situationer då det kunde varit mycket farligt att lita på fel person.

Men det måste göras. Att inte lita på någon, tar mig ingenstans. Då kan jag lika gärna sitta i Stockholm och läsa artiklar på internet och låtsas att jag vet.

I ett fåtal situationer har jag gått på en nit. Men, i de allra flesta fall har människor hållit vad de lovat. Som ju människor gör i allmänhet. Rötäggen är i absolut minoritet, det är jag övertygad om.

Så vad gör man?

Jag tror att om ens inre moraliska/empatiska kompass säger att man bör göra en insats för någon eller några människor, då ska man se till att få det gjort. Även om det kostar några internationella samtal eller andra efterforskningar.

Den som istället lutar sig tillbaka och tycker att allt ändå bara är skit har också gjort ett ett val. Och det är att bidra till att saker och ting kanske blir just det. Skit.

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Instagram: johanripas
#svtnyheter

 


Dessa farbröder som vet

Jag brukar sällan gå in i diskussioner med oförskämda mejlskrivare.

Hot och trams får långsamt segla ner obesvarat i inkorgen. Både från den yttersta högern och vänstern. De brukar för övrigt vara arga för ungefär samma saker, fast på lite olika sätt.

Men det finns en kategori jag ömmar lite för. Det är farbröderna som vet hur saker och ting egentligen ligger till. Dessa seniorer är aldrig otrevliga, men kolossalt mästrande.

Deras brev består av en mindre föreläsning, där den odiskutabla sanningen läggs fram i saklig ton. De undrar aldrig något, de darrar inte på manschetten, utan slår fast i ett par välformulerade stycken hur jag ska bete mig och uttrycka mig på ett korrekt och acceptabelt vis.

De här farbröderna kittlar något i mig måste jag erkänna. Jag tror det beror på att jag tycker mig se en vilsenhet och en ängslighet i deras klamrande vid regelverk.

En gång i det förra seklets barndom fick de lära sig i folkskolan att svart var svart och vitt var vitt. Lutad mot dessa orubbliga och tydliga regler har de vandrat genom livet, trygga i förvissningen om att de begriper sig på denna besynnerliga, komplexa och föränderliga värld.

Bara dessa farbröder kan läsa en text, eller se ett inslag, om ofattbart lidande eller avgrundsdjupa orättvisor och resolut bege sig mot tangentbordet för att författa ett brev om ett tveksamt använt adjektiv i en bisats.

Det är där det ligger. Jag kan nästan känna hur de tycker att de ställer saker och ting tillrätta med sina brev. Någon ordning måste det ju vara, annars går den här världen under!

Så här tror jag: Farbröderna fokuserar på små konkreta detaljer för att slippa gå vilse i funderingar som de inte kan hantera. Rädslan för att ha fel eller tvivla på sin insikt tycks vara monumental. De förstår inte sin egen omvärld, men reglerna för korrekt placering av satsadverbial har de järnkoll på.

De är små pojkar i keps och äppelpallarbyxor, fast nu med käpp och dropp från näsan. Och de vet. För vet de inte, faller precis allting ihop för dem.

Språket är föränderligt, brukar jag svara. Uttrycket ”förbannat kul” betyder inte EGENTLIGEN att det vilar en förbannelse i det roliga. Det är ett förstärkande uttryck bara. Människor leker med språkliga absurditeter. ”Jätteliten” kan låta konstigt, men det är inte fullständigt obegripligt.

Farbröderna håller aldrig med mig. Och de ska alltid ha sista ordet.

Det får de.

De har ju trots allt rätt.

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Instagram: johanripas
#svtnyheter


Om min resa till Boko Haram-land

Maiduguri. Under den senaste tiden har unga kvinnor utfört självmordsattentat för den islamistiska terrorgruppen Boko Harams räkning. Men gruppens terror drabbar på fler sätt – tusentals unga kvinnor har även våldtagits av terrorgruppens medlemmar.

Jag har ställt upp kameran för att filma till ett reportage. En kvinna i niqab korsar plötsligt gatan och går mot mig.

I vanliga fall skulle jag inte tänkt på det. Men nu känner jag ett sting av oro. Samma dag som jag anlände till Maiduguri sköts tre unga kvinnor av militären. Bombanordningarna som kvinnorna bar under kläderna exploderade.

”Effektiv metod”

På senare tid har Boko Haram specialiserat sig på att använda unga kvinnor vid attentaten. Hittills har det visat sig vara en effektiv metod. Flickorna slinker lättare genom kontroller och få har sett dem som ett hot vid marknader och andra samlingsplatser. Tills nu.

Boko Harams terror berör kvinnor på ett annat sätt också. Jag vet inte hur många unga kvinnor jag pratat med här som våldtagits av jihadisterna. De är oräkneliga känns det som.

Jag tänker på Amina som kidnappades och födde en dotter. Jag tänker på Fati som också kidnappades och sedan torterades av militären när hon lyckats rymma. De ville vara säkra på att hon inte var Boko Haram. Jag tänker på trettonåriga Mariam, som såg sin pappa och bror mördas.

Jihadister gömmer sig i byar

Härom dagen åkte jag ut ur Maiduguri, förbi militärens och milisens vägspärrar. Jag passerade vallarna som tidigare blockerade vägarna som skydd för staden.

Jag åkte ut på landsbygden och ytterligare några mil till byn Gakana. Bara fem kilometer bort börjar den så kallade osäkra zonen, där man är övertygad om att Boko Harams jihadister gömmer sig i byarna. Jag ville besöka ett samhälle som verkligen upplevt Boko Haram.

Blama Abdallah är byäldste i Gakana. Han visar mig de provisoriska hyddorna där människor som flytt undan Boko Haram nu bor. Miljoner människor har satts i rörelse på grund av terrorn. Men vem är vem bland alla dessa människor?

snapseed

Blama Abdallah berättade för mig om tiden under Boko Harams terror.

Blama tror sig veta att flera jihadister gömmer sig också i hans by. Även om Boko Haram har pressats tillbaka militärt, kommer det ta lång tid innan samhällena i nordöstra Nigeria läker.

”Kommer det hämndattacker?”

Tusentals familjer har söner som tvingats eller frivilligt anslutit sig till Boko Haram. Döttrar kommer nu tillbaka från skogarna med barn i famnen, som många familjer inte klarar av att acceptera.

Den hårt drabbade befolkningen kommer få fortsätta leva under svåra prövningar. Kommer det hämndattacker?

Söner och döttrar riskerar för en lång tid framöver att misstänkliggöras och kanske mördas. Redan nu kommer vittnesmål om militärens hämndaktioner på misstänkta jihadister.

Ovanpå detta har bönder inte kunnat odla på flera år och handelsvägar har blockerats.

FN varnar för svält

FN varnar för svält. De undernärda och sjuka barnen som jag sett kommer sitta kvar på näthinnan mycket länge. Kvinnan som korsade gatan, hon passerade mig och gick in i en affär intill. Hon skulle köpa juice.

Med terrorattackerna vill Boko Haram hålla skräcken och misstänksamheten vid liv. Splittra. Det är i en sådan miljö som de har störst chans att överleva. Och dra sig tillbaka, bida sin tid. Det har de gjort förut. Och de har kommit tillbaka. Samma dag som jag åker sker två nya självmordattacker.


Jag är superstjärna på ålderdomshemmen

Ni som tycker att jag är en oviktig spelare med blott några tusen följare på Twitterer, er ska jag be att tänka om.

Nyss var jag på Bokmässan för att presentera min debutroman Forever young, om ett par kids som växer upp i det tidiga åttiotalet i Sverige. Det kom en hel del och lyssnade när jag pratade. Och många var till synes mycket positiva. En farbror satt till och med stundtals båda nävarna i luften, i något slags hurra-gest!

Jag tror att genomsnittsåldern på Rapport ligger någonstans kring 66 år. Vi har över en miljon tittare varje dag och när man som jag dykt upp i rutan från olika ställen i Afrika under fem år, vet väldigt många vem man är. Ett par hundra tusen följare på Twitter imponerar inte på mig alltså!

Kul! tänkte jag på Bokmässan. Och gick till bordet för att signera.

Då kom de. Tanter och farbröder klädda i gabardin och hucklen. En strid ström av grå eminenser som var väldigt intresserade av att prata… Afrika.

– Hur går det för Zimbabwe nu med Mugabe, undrade en herre i vit skepparkrans.

– Det är mycket intressant just nu, svarade jag.

Och sedan:

– Jag har skrivit en roman, det är därför jag är i Sverige några dagar. Den handlar två ungdomar.

– Säger du det… Vart bär det hän härnäst i Afrika?

Inte många av dessa mina trofasta seniora följare köpte en bok. Men vi hade många långa intressanta samtal. Om Afrika, då förstås.

Det kanske är så att även om man har en frisör man tycker om, är man inte så intresserad av om denne ägnar sig åt frimärkssamlande vid sidan om. Man vill att frisören ägnar sig åt det man vet frisören kan. Klippa hår.

Eller i mitt fall, rapportera från Afrika.

img_6528Rana köpte i alla fall en bok, trots att hon inte är pensionär.


Johan Ripås – Forever Young

Bims Blogg

——— 

Forever Young

———

Johan Ripås – Forever Young – (2016) – (Genre: Svensk Skönlitteratur / Roman)

———

”Det är sommar, det är mitten av åttiotalet. Kalla kriget är ett ständigt hot och alla är rädda för atombomben. John, som är syntare lika mycket för stilen som för musiken, bor med sin mamma och sin destruktive styvfar men håller sig hemifrån så mycket han kan. Hans bästa vän Anton är i sin tur bortglömd av sin familj. Tillsammans försöker de förstå hur världen i allmänhet och vuxenvärlden i synnerhet sitter ihop.

De träffar Peder som plötsligt flyttat in i det övergivna huset vid sjön. Kanske är han den klokaste vuxna de har träffat eller möjligen den galnaste. Det blir i alla fall en oförglömlig sommar där frihet och övergivenhet går hand i hand. Där den första kärleken och den starkaste vänskapen sätts på prov.

Forever young är en både rolig och vemodig roman…

View original post 201 fler ord