En alldeles underbart otrevlig fransyska

Det är sällan man tillfälle att säga att man mött en bedagad fransyska med namnet Lila. Men så har det hänt.

Jag satt i pressrummet på National Elections Centre här i Nairobi när jag plötsligt hörde en hög stämma kraxa högt i rummet.

”Haha, you just want my number!”

När jag tittade upp från datorn såg jag en benig brittisk journalist med tofsigt skägg stå och skämmas med sitt eget visitkort i sin utsträckta hand. Framför honom satt en svarthårig före detta skönhet och packade upp sina saker för att börja jobba. Hon tog inte emot kortet utan lätt britten stå där med skammens röda färg sakta klättrande uppför halsen. Fiaskot var ett faktum och han fick lomma iväg inför allas beskådan.

Plötsligt utannonserades det en presskonferens om valresultaten. Vi journalister plockade ihop våra saker och blev stående i en stor klump framför säkerhetskontrollen in till House of Bomas, den hall där presskonferenserna hålls. Så hör jag stämman igen bakom mig.

”Fucking shit, this is going to take hours!” Snett nedanför bakom mig stod den svarthåriga och plirade. När jag vände mig slängde hon ett öga på min pressackreditering och tog till orda igen.

”You, Sweden, don´t just stand there. Get us through here!” Det får man ändå säga att det var en alldeles förträffligt otrevlig öppningsfras. Allt för rolig för att ignorera. Så jag plockade upp handsken och vi började prata. Eller rättare sagt. Hon höll låda under de dryga tjugo minuter vi blev stående i väntan på att de utländska diplomaterna skulle defilera in. Lila hette hon. Hon hade ingen aning om att det var en färg på svenska, men insåg snart att blomman Lilac hon är döpt efter är just lila.

Väl inne väntade vi i två timmar på den inställda presskonferensen. Det skulle visa sig att valet i Kenya inte gått så smärtfritt som valmyndigheten hoppats på. Teknik har havererat runt om i hela landet och rösträkningen måste ske manuellt. Oron har börjat sprida sig bland delegaterna från det internationella samfundet. De ser ett mönster återupprepa sig från förra valet, som slutade så

En Afrikakorrespondent som heter Johan Ripås                                    foto: Martin Kiama

”This is feeding the Devil. Everyone that wants a reason to be conspiratorial now has got one.” säger en diplomat mellan telefonsamtalen med hemlandet.

Han syftar på att processens safe guard mot valfusk, tekniken, har ersatts med mänskliga händer. Detta kan användas av den kandidat som förlorar. Båda kandidaterna har visserligen sagt att de ska acceptera ett nederlag. Men det sa de före valet, när de båda var segervissa. Lyckas någon sprida en känsla av att valet inte har gått rätt till blir Kenya i ett slag den krutdurk alla fruktar.

De kenyaner jag pratar har en lite mer laid back attityd till det hela. De har inte väntat sig att valmyndigheten ska få ihop ett resultat i brådrasket. De känner sina myndigheter. Det ska krånglas lite.

En oroande faktor i valet är att runt en halv miljon röster kommer underkännas. När jag skriver det här är 317 298 röster diskvalificerade och då är knappt hälften av rösterna räknade. Det är naturligtvis en katastrof för valet att så många inte har förstått hur man röstar. Men det var förutsägbart. Kenyanerna väljer sex politiska instanser, däribland president, guvernörer och parlamentsledamöter. Det är ju tillräckligt krångligt för en som kan läsa att hålla koll. Och de som inte kan läsa räknar vi i hundratusental.

Någon berättade om att han sett en bestämd gammal dam kliva fram till de sex valurnorna och proppa ner alla sina sex kuvert i den första urnan. Ett av hundratusentals exempel och en källa till missnöje förstås.

”I need to go out for a smoke.” säger Lila där vi sitter.

”A smoke, that sounds like something from the eighties” försöker jag lite tufft. Det skulle jag inte ha gjort.

”Smoking is very 2013…in France! I know you guys do things like Swedish massage, that isn´t dirty in one singe way. And that you include hundreds of genders in everything You do. You guys are just so….hahaha! ”

Jag satt kvar medan Lila gick ut och rökte och kände mig lite som en rättskaffens pojkscout i toppluva och shorts.

Att studera rösterna som sakta tickar in är som att se gräs växa. Det går oerhört långsamt. Bara det inte går för långsamt, så att frustrationen hinner ikapp.

Allt handlar om att undvika våldet

Slumområdet Kibera ligger inte mer än tio minuter med bil från området Karen där vi bor. Men medan människor brändes levande på Kiberas gator efter förra valet 2007 stod folk och vände sina revbensspjäll i lugn och ro på grillen i Karen. Våldet vid förra valet var förödande, men också lokalt.

I Karen bor en stor del av Kenyas vita befolkning. Och många politiker. Själva hyr vi en gäststuga av en gammal minister. Namnet Karen kommer från den danska författaren Karen Blixen, som bodde i området när det begav sig. Filmen Mitt Afrika handlar om Blixens liv och spelades in här i faggorna.

”They burnt my house last election. With all my things in it.” säger Emelie Akinyi när vi sitter i hennes lilla tvåsittssoffa som täcker hela ena väggen i vardagsrummet. Hon bor i ett klassiskt plåtskjul i Kibera. Sedan förra valet har hon kämpat hårt för att komma tillbaka. Bilden på platt-teven är usel och kylskåpet nästan tomt. Men hennes barn kan trots allt se på barnprogram och äta hemgjord isglass från frysfacket.

Emelie Akinyi bor i ett plåtskjul i slumområdet Kibera

Våra grannar här i Karen åkte till Italien häromdagen. De liksom många andra européer flyr nu Kenya över valet i rädsla för våldet. Mina två små barn får stanna hemma här i huset. Alla dagis och skolor är stängda över valet. Vi har tagit ut kontanter och tänker handla på oss mat så det räcker. Om allt skulle braka samman kommer en kille jag känner köra familjen över savannen till flygplatsen. Kibera ligger nämligen längs vägen. Men jag är så gott som helt säker på att det inte kommer att behövas. Hur jag nu kan vara det?

För Emelies två barn i plåtskjulet utan dörr i Kibera är risken betydligt större än för mina barn. Även om Emelie tillhör Kiberas etniska majorietetsgrupp Luo är hon rädd för att berusade och påtända mobbar ska plundra dem om våldet exploderar i Kibera igen.

”We have to start voting for our leaders because of what they stand for, not because of what tribe they belong to.” säger Emelie när hon skymtar den ena presidentkandidaten Raila Odinga i den brusiga bilden i teven.

Bilden på teven är urusel, men barnen kan se på barnprogram i alla fall

”Where do yo get your electricity from?” undrar jag när jag ser sladdarna hänga i taket.

”Kiber Power Supplier” säger hon och skrattar. Så kallas tjuvkopplingen in på elnätet som mängder av människor nyttjar i Kibera.

Kibera är en av platserna som riskerar att tända gnistan till en våldsvåg i utsatta områden över hela Kenya. Men den här gången är mycket annorlunda. Polis och militär står beredda. Massmedia tonar ner motsättningar istället för att spä på. Politiker från olika läger bevistar gemensamma fredsmöten och håller varandra i händerna. Ingen vill ha våld nu. Men det lilla fåtal som sitter och slipar knivarna kan förstöra så enormt för Kenya. Det vore förödande om bilder på upplopp och brinnande hus än en gång spreds över världen.

Vid ett större utbrott av våld hotas investeringar och Kenya riskerar att förlora sin roll som det stabila och pålitliga landet i Östafrika. För att inte tala om vilken katastrof det vore för Kenyas stora kassako turistnäringen. Turismen är enormt känslig för rapporter om våld. Bara under året som gått har Kenya i perioder tappat upp emot 50 procent av turisterna från väst på grund av några mindre bomber i kyrkor och moskéer vid kusten.

Presidentvalet i Kenya är inte ett politiskt val i vanlig mening. Det är inte främst sakfrågor som burit fram de två huvudkandidaterna Uhuru Kenyatta och Raila Odinga, utan deras etniska tillhörighet. Och det viktigaste valet står nu mellan våld och inte våld. Efter valet väntar rättegång i Internationella Brottmålsdomstolen i Haag för Uhuru Kenyattas del. Han är misstänkt för att ha organiserat attacker vid förra valet. Med honom som president väntar alldeles särskilda utmaningar för Kenya. Men det är en annan historia.