Polisen i Nairobi tog mig

Sådärja!

Så åkte jag fast för polisen i Nairobi.

”You have been creating a third lane” löd anklagelsen.

Saken var den att jag smet förbi en kö som skulle svänga vänster. Jag skulle rakt fram. En polisman hoppade in och satte sig i bilen och bad mig åka bort en bit till ett skogsbryn.

”Jaha” sa jag.

Han började med att förklara att jag just lamslagit hela Nairobi med mitt vettlösa körande. Hur skulle det se ut om alla…

Men när han väl klarat av sin förmaning, som var både stringent och i vissa delar även korrekt började han sväva på målet. Jag skulle nu behöva åka in till stationen för att betala böter förstod jag. Men det fanns tydligen en valmöjlighet, som han inte riktigt mäktade med att klämma fram vad den bestod av. Men eftersom mutor inte är min kopp te valde jag att konsekvent missförstå honom.

Jag talade om för honom att jag mer än gärna åkte ner till polisstationen och gjorde rätt för mig. Hade jag klantat mig, så hade jag. Även om det inte var min mening att ”create a third lane”. Men det där med att åka ner till polisstationen började beskrivas som allt jobbigare. Till slut drog han i med att jag skulle behöva betala 5000 svenska kronor, få bilen beslagtagen och i princip sys in i väntan på utredning.

”Jaha” sa jag.

Jag förklarade för honom att det var väl bara att åka då. Men det visade sig att vi av någon anledning skulle vara tvungna att åka till en polisstation som låg väldigt långt bort, istället för den som låg runt hörnet. Han blev alltmer tydlig på punkten att jag kanske borde välja ett annat alternativ. Men jag sa att det lät helt okej, jag följer lagen.

”What would the police in your country do?” undrade han. Vad det nu skulle ha för betydelse vad Nackapolisen skulle sagt om jag hade skapat en “third lane” utanför Ica Maxi.

”What would they ask?” fortsatte han.

Nu började jag plötsligt misstänka att han inte alls var ute efter en muta. Utan tvärtom om. Han ville kanske helt enkelt att jag skulle föreslå en muta för att få tillfälle att läxa upp mig och säga att så kanske vi gör i där jag kommer ifrån, men inte Kenya! Det är inte helt ovanligt faktiskt. Så jag tänkte att vi skulle gå halva vägen var. Jag föreslår nästan en muta. Men bara nästan.

”So we have to go all the way to the station i Parklands?” frågade jag och försökte låta menande och dubiös. Han nappade.

“The same procedure goes for everyone. No one is above the law. This is how we do it in Kenya”. Min fråga hade uppenbarligen förlöst honom. Dödläget var brutet och han kunde gå vinnande ur striden. Han hade fått klämma till en västerlänning som åker runt och skapar egna körfält och mutar till höger och vänster.

”But maybe we can forgive you.” Avslutade han nobelt.

Så ringde han på mobilen till en kollega tjugo meter längre ner på gatan och hux flux var jag förlåten. Så kan det gå.


Ah, dessa män från Kongo…

Ett fruset ögonblick från trafikstockningen vid en större rondell i Nairobi.

På den kenyanska radions motsvarighet till Riks morgonzoo, Classic 105, hanteras kenyanska mäns största oro – för andra dagen i rad.

”They take you to Mars…” erkänner en inringande kvinna blygt.

Det handlar om kongolesiska män. Dessa välklädda spännande män i sina spetsiga skor och glansiga skjortor. Så beskrivs de – ömt av kvinnorna och svartsjukt av männen.

Jag ska försöka återge radioprataren ordagrant:

”Yo seeeeee! Kenyan women keep these DRC men in the house. They give them food, money, beer. And then they get dumped. But!!!! They still say they take their congoleese men back any day. Aajaaa! It´s all about the sweet nothings! Theese men knows about theese things. Ajaaaa…”

Den andre radioprataren, för en gång skull lite lågmäld:

”You see for us kenyan men. When we get married – reality checks in.”

Trafiken släpper och jag får åka in i rondellen. Jag sneglar ner på mina bleka myggbitna ben som sticker ut som blompinnar ur shortsen från HM. Mina bruna sandaler känns bara… vanliga. Jag kör långsamt med halvljus på trots att det är dag, förmodligen den enda i Nairobi just nu. För en sekund önskar jag att också jag vore en sån där spännande man från Kongo. I spetsiga skor och glansig skjorta.

It´s all about the sweet nothings.


Inga spår av melankoli

Kvällen faller på hastigt här i trakterna runt ekvatorn. Vid åttatiden är det som att någon kastar ut ett svart täcke över Nairobi. Barnen vägrar bära pyjamas i värmen. Två små skållheta propellrar ligger utslängda i sängen och gör det omöjligt för någon annan att sova där.

Mycket har hänt de senaste åren.

Den 3:e juli 2007 föll min pappa ihop och dog i händerna på en taxichaufför i portuppgången på väg till dialysen på Södersjukhuset. Mindre än ett år senare höll jag min mammas hand när hon avled på Huddinge sjukhus i sviterna av den förintande sjukdomen ALS.

På vårt bröllop i augusti ett par månader efter min mammas död säger jag ja till min höggravida fru. Mamma hoppades så att hinna få se sitt barnbarn, men det blev inte så. Min dotter föddes i oktober samma år.

Just när vi som bäst behöver något mjukt att landa på krävs det som mest av oss att vi står upp på våra egna ben. Så tror jag att jag vill sammanfatta den perioden i mitt liv. Jag skrev faktiskt en bok om det. Den var på över två hundra sidor ett tag, nu är den nere på drygt femtio. Bättre så tror jag. Den passar bättre i byrålådan i det formatet i varje fall.

När jag åker längs Parklands Road på väg mot Westlands sitter det vanställda människor och sträcker ut händerna mot bilen. En har benen uppfällda bakom sig som en gräshoppa. Det är polio antar jag.

Den skånske författaren Jacques Werup skrev någonstans om vad han kallade ”sin lyxiga skilsmässa” . Han satte skilsmässan i perspektiv mot världens elände och ville väl på det sättet belysa hur lyckligt lottad han var i övrigt. Men den jämförelsen tröttar tycker jag. Brännässlor svider lika illa även om någon blir skjuten i andra änden av världen. Så kan man också se det, utan att för den skull förminska någon annans lidande.

Insikten som följde om livet på grund av mina föräldrars död är att vi själva bär det fulla ansvaret för vårt eget liv. Och det är inte lite det. Det är ju rätt komplicerat att leva, för oss alla. Alla små komponenter som vi måste hålla samman till en helhet är som att löda ett kretskort för hand. Men på ett annat sätt är det också försvinnande lätt att fatta livsavgörande beslut. När vi nu finner oss ha flyttat till Kenya med två små barn är det ju faktiskt inte svårare än att åka hem igen om vi inte trivs.

”Vad saknar du från Sverige?” Den frågan brukar ju utlandssvenskar ofta få. Knäckebröd, kaviar, svenska sommaren… Själv skulle jag svara: melankolin. För åtminstone i populärkulturen saknas helt spår av melankoli här. Om någon skulle sätta upp en affisch med popgruppen Kent här, skulle nog folk tro att det var reklam för en sån där semierotisk vampyrfilm. De som är allvarliga inom populärkulturen här är det för att de är olyckligt kära, eller arga likt hiphopare från South Central i Los Angeles.

Vemod, melankoli, allvarsamhet. Jag uppskattar de dragen i det svenska kynnet. Från dessa egenskaper hämtar vi både vår humor och skarpsynthet. Vi är inga dysterkvistar för att livet är jävligt, utan för att det är ändligt. Tror jag.

När det här skrivs ligger Du är googlad kvar på top tio över de mest sedda programmen på svtplay. Kul!


Nairobi – Robert

Gårdagskvällens sändning av Du är googlad blev en upplevelsen på många sätt.  Twitter vibrerade av kommentarer och glada tillrop. Spontana SEO-kampanjer startades för att lyfta upp Tina Ax högst i sitt eget namn på nätet. Och det lyckades! Inte minst tack vare Nikke Lindqvists insats. Och Michael Bingmert som tog rygg.

Bengt Gangemi fick också sitt sökresultat ordentligt omstuvat. Det ser mycket bättre ut nu.

Jag har ju redan tackat er som medverkade i filmen på längden och tvären. Men jag vill också passa på att tacka er som valde att inte medverka. Ni som lever med fruktansvärda sökträffar klistrade högst upp i era namn på nätet. Hoppas ni också fick ut något av filmen. Och att ni kan hitta lite styrka och börja stärka era digitala identiteter.

Själv höll på på att bli helt utanför när nedladdningen av Du är googlad misslyckades. Jag bor ju alltså i Nairobi, sedan en månad tillbaka och jobbar som korrespondent för SVT.  Men jag skickade ut en nödraket på Twitter och hjälp kom. Robert Lindstedt från Norberg bjöd in mig till hans vardagsrum. Alltså, Robert riktade sin laptop mot teven och sände via Skype till min frus dator, som jag följde filmen på, samtidigt som jag twittrade på min dator.

Det här var min första tevekväll med Robert, och vi hade rätt puttrigt och trevligt. I varsin del av världen. I Roberts vardagsrum. I Norberg. Och i Nairobi.


Två nervösa modiga

Tina Ax fick ta smällen offentligt för en infekterad separation. Bengt Gangemi hängdes ut som bedragare. I kväll är berättar de sina historier i dokumentären Du är googlad. SVT2, klockan 20.00.

Har man problem på nätet är det sista man vill att det ska bli ytterligare fokus på det jobbiga. Men det är just vad Bengt och Tina ändå valt att ställa upp på. De känner att de bara måste få berätta sin version. Det är därför de är med i Du är googlad.

Bengt får inga jobb på grund av sina sökträffar på nätet. Det är faktum att arbetsgivarna börjat googla jobbssökande har ödelagt Bengts liv. I hans sökträffar finns anklagelser om ekonomisk brottslighet. Förödande för Bengt, som själv är ekonom.

Tina separerade från sin sambo. Plötsligt låg hela rättsprocessen utlagd på nätet. Tina är berövad sitt privatliv. Vart hon än kommer är kollegor och nya bekantskaper bara en tangenttyckning från att få ta del av allt de önskar av privata detaljer ur hennes liv. Till och med en film när Tinas dotter rakar sin mammas huvud inför cellgiftsbehandlingen av hennes bröstcancer ligger nu tillgänglig för hela världen att se.

Vi människor är fruktansvärt elaka mot varandra på nätet. Nivån på det jag har sett i arbetet med dokumentären Du är googlad överskrider vida det värsta jag sett i skvallerpressen. Folk ger sig på varandra på nätet på ett sätt som är under all värdighet. Det skrämmer och äcklar.

Det finns så mycket sjuka initiativ av vanliga friska människor på nätet. Att sitta och garva bakom fredagsölen medan man skyfflar skit på någon på nätet förtjänar inget annat än rent förakt.

Vi andra måste lära oss att inte berusas av tillgången på skitsnack om varandra. Vi får reda på så mycket på nätet, som vi faktiskt inte har att göra med. Som i Tina Ax fall. När fruktansvärda träffar ligger kvar år efter år högst upp i människors namn, så kränks deras medborgerliga rättigheter anser jag. Ingen ska behöva utsättas för det som Tina Ax har utsatts för.

Det gör lika ont att bli utsatt på nätet som i det verkliga livet. Faktum är att nätet är en del av det verkliga livet numera. Tack Tina och Bengt för att ni ställer upp i min film.

Tinas sidor är:
Tina Ax sajt: www.tinaax.n.nu
Tina Ax på Blogspot: axtina.blogspot.com
Tina Ax på Twitter: twitter.com/Nihontina
Tina Ax på Google+: plus.google.com/103815265705957009174/posts
Tina Ax på Facebook: www.facebook.com/tina.ax1


Så tar du makten – över Google

Vill du läsa min debattartikel i Aftonbladet, klicka på länken här: Så tar du makten – över Google.


Hjälp mig att lösa husbilsbråket

Två dagar kvar till sändning av Du är googlad. Mitt sökresultat ser ju inte så där förskräckligt upplyftande ut. Men det återstår fortfarande en sak att göra, som vi ännu inte har testat. Och det KAN faktiskt vara den mest effektiva metoden om man har problem på nätet. Att helt enkelt be den som skrivit inlägget att ta bort det. I mitt fall handlar det om allas vår Alex Schulman.

Men det fanns också en annan anledning för mig att höra av mig till Alex Schulman. Igår började han nämligen att ringa runt till diverse bloggare. Jag tolkade det hela som att han var orolig för att SVT skulle sända en dokumentär, där vi på något sätt hängde ut honom. Eller att filmen skulle vara en vendetta för hans utspel under åren. Men vad han än har påstått är det naturligtvis inget jag som journalist på SVT kan ägna mig åt. Därför ringde jag upp Alex när jag stod på bensinmacken OiLibya, här nere på Ngong road och berättade om innehållet i dokumentären.

Alex kunde absolut tänka sig att ta bort det inlägg som parkerat i mitt namn. Så idag ska jag kontakta honom och be honom att plocka bort det. Fusk? Nej, enligt Nikke Lindqvist, Brit Stakston  är det ibland den mest effektiva hanteringen av sin nätidentitet. Många inlägg på nätet som plågar människor skulle nog kunna försvinna på detta sätt. Men som Nikke också skriver idag är det inte alltid så.

Forskaren Mathias Klang, som medverkar i Du är googlad, säger att människors reaktion ofta är att vilja stövla iväg till domstol och försöka få till förtalsstämningar. Men det är ofta fullständigt uddlöst enligt Mathias. Oftast är det i lagens menings helt obetydliga saker som skrivs, men som ändå får konsekvenser för den som utsätts.

”Du går inte till tingsrätten om någon stjäl din tvättid” säger Mathias Klang. Han menar att det ofta är lika lönlöst med inlägg på nätet. Rättssystemet är inte anpassat efter Internet helt enkelt.

I mitt arbete med dokumentären Du är googlad snubblade jag över en märklig konflikt. Det visade sig att svensk campingkultur är helt förlamat på grund av aggressiva påhopp på nätet. Ta en titt på de bittra fienderna husbilsforumet.se och husbilsklubben.se så förstår ni vad jag menar. Det känns ju väldigt trist att människor som egentligen bara vill ägna sig åt att puttra runt till campingplatser och grilla korv och dricka lådvin, numera istället står och sneglar elakt på varandra över sina provisoriska plaststaket. Och  att de sedan i de ljumma sommarkvällarnas dunkla sken  stänger in sig i husbilarna och skriver uppjagade inlägg om varandra. Man får ändå hoppas att de samtidigt också hinner grilla på några korvar och dricka lite lådvin.

Jag skulle faktiskt vilja uppmana någon att försöka lösa husbilsbråket, så att den svenska industrisemestern blir snäppet vackrare längs vägarna. Hör av er till mig om ni lyckas.

Sökträffarna på Google är egentligen en märklig skara rubriker i våra namn. Eftersom Google vill erbjuda en mix av träffar blandas högt och lågt, privat och offentligt, seriösa och oseriösa. I den mån vi har en massa träffar alltså. Man skulle kunna jämföra en googlesökning vid att ropa ut någons namn och då få spridda svar från arbetsplatser, krogen, släktingar, vänner och ovänner. Allt i en salig blandning.

Problemet är att alltför många faktiskt fattar avgörande beslut kring andra människor utefter att ha översiktligt skannat av sökträffarna på Google. Särskilt allvarligt blir det förstås när chefer sätter sig och googlar utan att ha förmågan att fatta att de inte ska ta allt som skrivs på samma allvar.

Och, nej, jag kommer inte att ställa upp i några intervjuer kring min och Alex Schulmans påstådda konflikt. För mig är saken utredd….för fem år sen. Och lite mer igår kväll på bensinmacken OiLibya.


Jag är googlad

På torsdag sänds min dokumentär Du är googlad. Det märks att vi är på upploppet. Fullt kaos råder i mitt googleresultat just nu. Och många intressanta saker skrivs. Jag lär nog aldrig bli mig lik på nätet.

Du är googlad riktar sig till allmänheten och inte specialisterna. För sökmotorfolket är resultaten i dokumentären ändå redan hopplöst inaktuella. Jag hoppas sätta fokus på att det kan faktiskt kan få konsekvenser hur våra digitala identiteter ser ut. Mer än hälften av cheferna googlar blivande anställda, så bilden som sökmotorerna levererar av oss handlar inte bara om fåfänga. Inte ens i mitt fall, även om jag själv tillåtit och bidragit till att min digitala identitet blivit ett monster. Som någon skulle ha uttryckt saken.

Härom dagen när jag precis hade klivit av en matatu mitt i Nairobis morgonrusning frigör sig plötsligt en gestalt ur mängden och kommer upp längs min sida. Han har något jagat i blicken, men är trevlig.

”Where are you from?” frågar han.

”Sweden” svarar jag.

”Oh, välkommen. I am going to study at Uppsala university. Veterinary medicin.”

Människor väller ur olika transportmedel på den öppna platsen, som är en av stadens kaotiska busstationer. Just sådana här platser har jag varnats för att rånare hittar sina offer. Men på morgonen? Jag går fort och mannen har slutit upp vid min sida.

”How do you treat black people in Sweden?” fortsätter han.

Han har onekligen startat en intressant konversation. Och jag vet ju att man läser till veterinär i Uppsala, dock inte på Uppsala universitet utan på SLU. Och vilken slump att stöta på en svensk… Jag tänker krasst att han har lärt sig något litet om många västländer. Små fakta som han kan köra för att få en fatta intresse och sänka garden.

Alla varningsklockor ringer. Jag hade redan tagit sikte på en affär lite längre ner på gatan. Jag håller konversationen flytande, men han tycks alltmer sluta lyssna. Istället fångar jag hans blick just när den hittar min mobiltelefon i framfickan. I väskan på ena axeln har jag datorn, pengar och kreditkort.

”Okey, thank you and good luck” säger jag och smiter snabbt in i affären. I säkerhet. När jag kommer ut igen är mannen borta. Men någon timme senare i ett kvarter längre bort dyker han plötsligt upp vid min sida igen.

”Hello Sweden” säger han.

Nu säger jag till honom att jag jobbar och att han måste låta mig vara ifred. Jag håller mobilen mot örat, låtsas ringa och går in på ett kafé den här gången. Ska han inte ge sig? Uppenbarligen hovrar han runt i kvarteren och letar efter gående plånböcker, sådana som jag alltså. Jag överväger att beställa en taxi från kaféet.

Men låt oss stanna upp för ett ögonblick…, som Tage Danielsson skulle ha sagt. Efter att ha tänkt efter lite så tror jag faktiskt inte att den här killen skulle råna mig. Jag lutar åt att han var en arbetslös akademiker som körde sin line för att sen komma till huvudfrågan:

”Can you help med with some money to the ticket to Sweden?” Om han sen skulle ha stålarna till Tusker eller familjen förtäljer inte historien.

Men det är ju en avgörande skillnad att vilja tigga några shilling och att planera att slita av mig väskan och springa. Men jag agerade på känsla, samma känsla som får folk att sätta upp gallergrindar inomhus i Sverige. Känslan av att det är bäst att göra något för säkerhets skull. Man vet ju aldrig. Nä, man vet faktiskt inte om man i själva verket driver upp en paranoja som begränsar en för livet.

Jag kommer att tänka på ett av polisens bästa trick för att öka den upplevda tryggheten i områden. De kör runt dagtid med sina polisbilar i villaområden så att folk ser att de finns. Det har visat sig bidra till att människor svarar i trygghetsundersökningar att polisen gör ett bra jobb och att de känner sig trygga i sitt område. Som jag förstått saken har knappt ett enda villainbrott någonsin förhindrats av denna verksamhet. Det är snarare så att det kanske är långt mer effektivt att sitta på kammaren och utreda villainbrott. Men det är känslan som räknas.

Bilden av oss själva på Google handlar också om känslan vi får av varandra. Det är den vi agerar på, som arbetsgivare, som nya bekanta. Vad som verkligen ligger bakom sökträffarna är vi ytterst dåliga på att förstå. I många fall är ju det dessutom omöjligt.

Få människor går ens till sidan två när de googlar på ett namn. De sökträffar som ligger högst uppfattas alltså som de mest relevanta kring våra personligheter. Men är det verkligen så? Jag vet människor som sitter fast med förödande sökträffar överst i sitt namn. Ett par av dem möter du i Du är googlad på torsdag.


Cemetery Road

“The lobbers use to jump out of the folest”.

Kilimanipolisens operative chef Mr. Mwangi uttalar r som l. Ett inte helt ovanligt språkligt fenomen bland swahilitalande människor.

Det är sent på natten och vi studsar fram längs Cemetery Road som leder ner till Afrikas näst största slumområde Kibera. Vägen är en av Nairobis absolut farligaste. Den är så full av gropar och stenar att man stundtals nästan måste stanna helt. Och det är då ”rånarna brukar hoppa ut ur skogen”. Oftast kommer de skuttande med gamla snedskjutande sovjetiska automatvapen i tonårsnävarna.

Det kan för övrigt vara världens mest artiga och välartikulerade rånare. Flera av dem är högutbildade och har rånandet som sidoinkomst när slantarna börjar tryta i slutet av månaden. Sociologen Ken Ouko berättade för mig att han hade en på sin kriminologikurs som åkte fast för bilkapning. Teori och praktik.

”Jag är en liten och lätt tv-journalist. ” tänker jag när jag, poliser och vapen poppas upp i luften efter ett gupp i vägen. Vi sitter i en bucklig gammal jeep med spräckt framruta och stendöda fjädringar. Det ser ut som att en rastlös hund fått gnaga sig till sinnesro på inredningen. Det är faktiskt svårt att hitta något som är heltv på bilen. Inte ens kronan på potensverket, sirenerna, funkar.

”Here you see a car. It is a Landrover”,  säger operative chefen Mr. Mwangi när vi passerar en bil.  Det är helt mitt fel att jag fyller megabyte efter megabyte i kameran med Mr. Mwangis ögonblicksskildringar. Jag begick misstaget att be honom att berätta om omgivningarna och jag har inte hjärta att stoppa honom.  Han är en bjässe stor som Mike Tyson, men söker måla det vi passerar med en lidelse som hos Nils von Dardel. Han var lite lakonisk till en början, men när  kameraskräcken väl lade sig lät han orden få vingar utan inre censur.

”Not only cows enjoy walking” säger han och myntar ett ordstäv i förbifarten när vi passerar en vacker kvinna med blåvit klänning. Han tystnar för en sekund efter den utsagan, då han inser att micken han bärpå brösten är sammankopplad med min kamera.

När vi så småningom når slumområdet Kibera försöker jag skaka av mig polisen några meter och filma på egen hand. Men så fort jag vänder mig om står det en där och låtsas som ingenting med sin AK 4 slängande längs sidan. Få saker kan nog i och för sig vara med karriärsdödande än att låta en medföljande västerlänning bli rånmördad på sitt skift.

I Kibera finns både banker, bilar och affärer. Polisen vill visa upp ett fungerande område.  Barn och vuxna är ute och kommersen är stor, trots den sena timmen. Utan tvekan är det den leende fattigdomen som  jag tillåts filma. Jag är också långt ifrån den första västerlänning som besöker området. Det finns ganska populära slumturistbussar som går hit.

”You see, not many lobbers around here.” säger Mr. Mwangi när vi avslutar turen vid Kilimani polisstation. Han är stolt över sitt distrikt och han har uppenbarligen fått direktiv uppifrån att måla området i en färg åt det  rosenröda hållet. Men faktum är att han till viss del har rätt. Nairobis smeknamn ”Nairobbery” var mer passande för tio år sen. Då, enligt undersökningar, hade var tredje Nairobibo hade utsatts för personrån. Idag ser det annorlunda ut. Stora satsningar har gjorts som faktiskt har gett resultat.

När jag kommer hem sent på natten tänker jag att jag har varit i Los Angeles gängmecca Compton, snurrat runt nattetid i Botkyrka, Rosengård och Bergsjön. Känslan har alltid varit densamma – att vi andra demoniserar dessa områden rätt så ordentligt. Tänker jag.


Den lille åklagaren på axeln

Jag hamnade ofrivilligt i ett börsforum på nätet en gång. Min sökning gällde hur människor använder sina mobiltelefoner för att surfa. I börsforumet trängdes männen med de dyraste och senaste telefonerna. De köpte och sålde aktier, derivat och råvaror med sina telefoner. Eftersom finansmarknaden aldrig sover och tekniken är mobil kunde dessa män sköta sina affärer från sängen, bilkön, krogen, frukostbordet, biktbåset…eller åtminstone golfbanan.

En av männen berättade att han alltid gör en skanning över börslistorna när han går på toa nattetid. Han skrev:

”Det är perfekt att kasta ett öga på terminshandeln när man sitter och kissar”.

Det blev plötsligt helt tyst i forumet. Om det nu kan bli det i ett nätforum. Han hade helt uppenbarligen trampat i klaveret och avsevärt brutit mot etiketten. Svaret från en av hans börskollegor var bräckligt undrande. Det löd:

”Sitter du ner och kissar?”

Nu tog diskussionen en oväntad vändning. Männen i forumet tappade sitt börsfokus helt. Klart att en man står upp, allt annat är suspekt beteende, menade de andra. Vår sittkissare stod (eller satt) ensam mot den ståkissande börsmobben. Han hade blottat sin strupe och de andra högg. Jag har en känsla av att han aldrig riktigt återhämtade sin forna status. Han kanske till och med bytte nick på forumet.

Nu ska vi inte fastna i den där historien. Jag ville bara sätta fingret hur på de sociala konventionerna påverkar oss. Jag tänker på de där outtalade reglerna som vi förväntas känna till, men inte ska prata om. Hur vi klär oss, hur vi för oss, hur vi talar, äter och gestikulerar. Och till viss del även kissar tydligen.

Min tes är att många i Sverige är ytterst noggranna med att följa de sociala konventionerna. Nästan som att vi lär oss dem, om inte via modersmjölken, så åtminstone via instinkt. På gott är vi medvetna och samtida – på ont är vi ängsliga och osjälvständiga.

Utlandssvenskar var länge i mina ögon en samling udda människor, med konstiga jeansmodeller och oregelbundna vanor. I vilka sammanhang man än har stött på dem i Sverige tycks de aldrig passa in. Lite som kusinen från landet nästan. Ni vet, såna som glatt kan glida in på festen med magväska och mobilen i bältet. Nästan stötande avslappnade i sin stil.

Det har alltid varit något avundsvärt över utlandssvenskar tycker jag. De tycks trivas där de står. Jag tror att det har att göra med att de har skakat av sig den lille åklagaren på axeln som Sverigesvenskar tycks gå omkring med. En liten elak intelligent fan som bedömer och snitsigt kommenterar varje steg vi tar.

Jag tror också att det är samma mekanism som gör att många av oss svenskar trivs så alldeles våldsamt bra på semestern utomlands. Den lille åklagaren sitter nämligen kvar hemma i hallen och surar. På semesterorten kan vi se ut som levande rivningskontrakt utan att det stör oss.

”Hur var det i Thailand?”

”Det var så skönt. Man behövde inte sminka sig, eller bry sig om vad man satte på sig. Bara vara liksom”

Givetvis finns det sociala konventioner vart man än kommer, men som tillfällig gäst i ett samhälle är man ohjälpligt utanför. Vår medfödda svenska stilradar är helt ur funktion. Och det är det som upplevs så skönt tror jag.

När mina barn satte sig ner och tittade på barnprogram här var det exakt samma program som hemma. Det är den själaglada grisen Olivia och den präktiga Dora utforskaren som snurrar här liksom i Sverige. Inte som förr då vi barn i de norra utmarkerna hålögt glodde på Vilse i pannkakan och drömde drömmar i beigebrunt, alltmedan andra barn i väst badade i glada färger. Nåja.

Jag kan inte låta bli att hoppas att den här likriktningen faktiskt leder till att barn världen över känner samhörighet. Att de så småningom kommer dela referensramar och sociala konventioner. Olikheterna kommer alltid att finnas där ändå.