Polisen i Nairobi tog mig

Sådärja!

Så åkte jag fast för polisen i Nairobi.

”You have been creating a third lane” löd anklagelsen.

Saken var den att jag smet förbi en kö som skulle svänga vänster. Jag skulle rakt fram. En polisman hoppade in och satte sig i bilen och bad mig åka bort en bit till ett skogsbryn.

”Jaha” sa jag.

Han började med att förklara att jag just lamslagit hela Nairobi med mitt vettlösa körande. Hur skulle det se ut om alla…

Men när han väl klarat av sin förmaning, som var både stringent och i vissa delar även korrekt började han sväva på målet. Jag skulle nu behöva åka in till stationen för att betala böter förstod jag. Men det fanns tydligen en valmöjlighet, som han inte riktigt mäktade med att klämma fram vad den bestod av. Men eftersom mutor inte är min kopp te valde jag att konsekvent missförstå honom.

Jag talade om för honom att jag mer än gärna åkte ner till polisstationen och gjorde rätt för mig. Hade jag klantat mig, så hade jag. Även om det inte var min mening att ”create a third lane”. Men det där med att åka ner till polisstationen började beskrivas som allt jobbigare. Till slut drog han i med att jag skulle behöva betala 5000 svenska kronor, få bilen beslagtagen och i princip sys in i väntan på utredning.

”Jaha” sa jag.

Jag förklarade för honom att det var väl bara att åka då. Men det visade sig att vi av någon anledning skulle vara tvungna att åka till en polisstation som låg väldigt långt bort, istället för den som låg runt hörnet. Han blev alltmer tydlig på punkten att jag kanske borde välja ett annat alternativ. Men jag sa att det lät helt okej, jag följer lagen.

”What would the police in your country do?” undrade han. Vad det nu skulle ha för betydelse vad Nackapolisen skulle sagt om jag hade skapat en “third lane” utanför Ica Maxi.

”What would they ask?” fortsatte han.

Nu började jag plötsligt misstänka att han inte alls var ute efter en muta. Utan tvärtom om. Han ville kanske helt enkelt att jag skulle föreslå en muta för att få tillfälle att läxa upp mig och säga att så kanske vi gör i där jag kommer ifrån, men inte Kenya! Det är inte helt ovanligt faktiskt. Så jag tänkte att vi skulle gå halva vägen var. Jag föreslår nästan en muta. Men bara nästan.

”So we have to go all the way to the station i Parklands?” frågade jag och försökte låta menande och dubiös. Han nappade.

“The same procedure goes for everyone. No one is above the law. This is how we do it in Kenya”. Min fråga hade uppenbarligen förlöst honom. Dödläget var brutet och han kunde gå vinnande ur striden. Han hade fått klämma till en västerlänning som åker runt och skapar egna körfält och mutar till höger och vänster.

”But maybe we can forgive you.” Avslutade han nobelt.

Så ringde han på mobilen till en kollega tjugo meter längre ner på gatan och hux flux var jag förlåten. Så kan det gå.


Ah, dessa män från Kongo…

Ett fruset ögonblick från trafikstockningen vid en större rondell i Nairobi.

På den kenyanska radions motsvarighet till Riks morgonzoo, Classic 105, hanteras kenyanska mäns största oro – för andra dagen i rad.

”They take you to Mars…” erkänner en inringande kvinna blygt.

Det handlar om kongolesiska män. Dessa välklädda spännande män i sina spetsiga skor och glansiga skjortor. Så beskrivs de – ömt av kvinnorna och svartsjukt av männen.

Jag ska försöka återge radioprataren ordagrant:

”Yo seeeeee! Kenyan women keep these DRC men in the house. They give them food, money, beer. And then they get dumped. But!!!! They still say they take their congoleese men back any day. Aajaaa! It´s all about the sweet nothings! Theese men knows about theese things. Ajaaaa…”

Den andre radioprataren, för en gång skull lite lågmäld:

”You see for us kenyan men. When we get married – reality checks in.”

Trafiken släpper och jag får åka in i rondellen. Jag sneglar ner på mina bleka myggbitna ben som sticker ut som blompinnar ur shortsen från HM. Mina bruna sandaler känns bara… vanliga. Jag kör långsamt med halvljus på trots att det är dag, förmodligen den enda i Nairobi just nu. För en sekund önskar jag att också jag vore en sån där spännande man från Kongo. I spetsiga skor och glansig skjorta.

It´s all about the sweet nothings.


Inga spår av melankoli

Kvällen faller på hastigt här i trakterna runt ekvatorn. Vid åttatiden är det som att någon kastar ut ett svart täcke över Nairobi. Barnen vägrar bära pyjamas i värmen. Två små skållheta propellrar ligger utslängda i sängen och gör det omöjligt för någon annan att sova där.

Mycket har hänt de senaste åren.

Den 3:e juli 2007 föll min pappa ihop och dog i händerna på en taxichaufför i portuppgången på väg till dialysen på Södersjukhuset. Mindre än ett år senare höll jag min mammas hand när hon avled på Huddinge sjukhus i sviterna av den förintande sjukdomen ALS.

På vårt bröllop i augusti ett par månader efter min mammas död säger jag ja till min höggravida fru. Mamma hoppades så att hinna få se sitt barnbarn, men det blev inte så. Min dotter föddes i oktober samma år.

Just när vi som bäst behöver något mjukt att landa på krävs det som mest av oss att vi står upp på våra egna ben. Så tror jag att jag vill sammanfatta den perioden i mitt liv. Jag skrev faktiskt en bok om det. Den var på över två hundra sidor ett tag, nu är den nere på drygt femtio. Bättre så tror jag. Den passar bättre i byrålådan i det formatet i varje fall.

När jag åker längs Parklands Road på väg mot Westlands sitter det vanställda människor och sträcker ut händerna mot bilen. En har benen uppfällda bakom sig som en gräshoppa. Det är polio antar jag.

Den skånske författaren Jacques Werup skrev någonstans om vad han kallade ”sin lyxiga skilsmässa” . Han satte skilsmässan i perspektiv mot världens elände och ville väl på det sättet belysa hur lyckligt lottad han var i övrigt. Men den jämförelsen tröttar tycker jag. Brännässlor svider lika illa även om någon blir skjuten i andra änden av världen. Så kan man också se det, utan att för den skull förminska någon annans lidande.

Insikten som följde om livet på grund av mina föräldrars död är att vi själva bär det fulla ansvaret för vårt eget liv. Och det är inte lite det. Det är ju rätt komplicerat att leva, för oss alla. Alla små komponenter som vi måste hålla samman till en helhet är som att löda ett kretskort för hand. Men på ett annat sätt är det också försvinnande lätt att fatta livsavgörande beslut. När vi nu finner oss ha flyttat till Kenya med två små barn är det ju faktiskt inte svårare än att åka hem igen om vi inte trivs.

”Vad saknar du från Sverige?” Den frågan brukar ju utlandssvenskar ofta få. Knäckebröd, kaviar, svenska sommaren… Själv skulle jag svara: melankolin. För åtminstone i populärkulturen saknas helt spår av melankoli här. Om någon skulle sätta upp en affisch med popgruppen Kent här, skulle nog folk tro att det var reklam för en sån där semierotisk vampyrfilm. De som är allvarliga inom populärkulturen här är det för att de är olyckligt kära, eller arga likt hiphopare från South Central i Los Angeles.

Vemod, melankoli, allvarsamhet. Jag uppskattar de dragen i det svenska kynnet. Från dessa egenskaper hämtar vi både vår humor och skarpsynthet. Vi är inga dysterkvistar för att livet är jävligt, utan för att det är ändligt. Tror jag.

När det här skrivs ligger Du är googlad kvar på top tio över de mest sedda programmen på svtplay. Kul!


Nairobi – Robert

Gårdagskvällens sändning av Du är googlad blev en upplevelsen på många sätt.  Twitter vibrerade av kommentarer och glada tillrop. Spontana SEO-kampanjer startades för att lyfta upp Tina Ax högst i sitt eget namn på nätet. Och det lyckades! Inte minst tack vare Nikke Lindqvists insats. Och Michael Bingmert som tog rygg.

Bengt Gangemi fick också sitt sökresultat ordentligt omstuvat. Det ser mycket bättre ut nu.

Jag har ju redan tackat er som medverkade i filmen på längden och tvären. Men jag vill också passa på att tacka er som valde att inte medverka. Ni som lever med fruktansvärda sökträffar klistrade högst upp i era namn på nätet. Hoppas ni också fick ut något av filmen. Och att ni kan hitta lite styrka och börja stärka era digitala identiteter.

Själv höll på på att bli helt utanför när nedladdningen av Du är googlad misslyckades. Jag bor ju alltså i Nairobi, sedan en månad tillbaka och jobbar som korrespondent för SVT.  Men jag skickade ut en nödraket på Twitter och hjälp kom. Robert Lindstedt från Norberg bjöd in mig till hans vardagsrum. Alltså, Robert riktade sin laptop mot teven och sände via Skype till min frus dator, som jag följde filmen på, samtidigt som jag twittrade på min dator.

Det här var min första tevekväll med Robert, och vi hade rätt puttrigt och trevligt. I varsin del av världen. I Roberts vardagsrum. I Norberg. Och i Nairobi.


Två nervösa modiga

Tina Ax fick ta smällen offentligt för en infekterad separation. Bengt Gangemi hängdes ut som bedragare. I kväll är berättar de sina historier i dokumentären Du är googlad. SVT2, klockan 20.00.

Har man problem på nätet är det sista man vill att det ska bli ytterligare fokus på det jobbiga. Men det är just vad Bengt och Tina ändå valt att ställa upp på. De känner att de bara måste få berätta sin version. Det är därför de är med i Du är googlad.

Bengt får inga jobb på grund av sina sökträffar på nätet. Det är faktum att arbetsgivarna börjat googla jobbssökande har ödelagt Bengts liv. I hans sökträffar finns anklagelser om ekonomisk brottslighet. Förödande för Bengt, som själv är ekonom.

Tina separerade från sin sambo. Plötsligt låg hela rättsprocessen utlagd på nätet. Tina är berövad sitt privatliv. Vart hon än kommer är kollegor och nya bekantskaper bara en tangenttyckning från att få ta del av allt de önskar av privata detaljer ur hennes liv. Till och med en film när Tinas dotter rakar sin mammas huvud inför cellgiftsbehandlingen av hennes bröstcancer ligger nu tillgänglig för hela världen att se.

Vi människor är fruktansvärt elaka mot varandra på nätet. Nivån på det jag har sett i arbetet med dokumentären Du är googlad överskrider vida det värsta jag sett i skvallerpressen. Folk ger sig på varandra på nätet på ett sätt som är under all värdighet. Det skrämmer och äcklar.

Det finns så mycket sjuka initiativ av vanliga friska människor på nätet. Att sitta och garva bakom fredagsölen medan man skyfflar skit på någon på nätet förtjänar inget annat än rent förakt.

Vi andra måste lära oss att inte berusas av tillgången på skitsnack om varandra. Vi får reda på så mycket på nätet, som vi faktiskt inte har att göra med. Som i Tina Ax fall. När fruktansvärda träffar ligger kvar år efter år högst upp i människors namn, så kränks deras medborgerliga rättigheter anser jag. Ingen ska behöva utsättas för det som Tina Ax har utsatts för.

Det gör lika ont att bli utsatt på nätet som i det verkliga livet. Faktum är att nätet är en del av det verkliga livet numera. Tack Tina och Bengt för att ni ställer upp i min film.

Tinas sidor är:
Tina Ax sajt: www.tinaax.n.nu
Tina Ax på Blogspot: axtina.blogspot.com
Tina Ax på Twitter: twitter.com/Nihontina
Tina Ax på Google+: plus.google.com/103815265705957009174/posts
Tina Ax på Facebook: www.facebook.com/tina.ax1


Så tar du makten – över Google

Vill du läsa min debattartikel i Aftonbladet, klicka på länken här: Så tar du makten – över Google.


Hjälp mig att lösa husbilsbråket

Två dagar kvar till sändning av Du är googlad. Mitt sökresultat ser ju inte så där förskräckligt upplyftande ut. Men det återstår fortfarande en sak att göra, som vi ännu inte har testat. Och det KAN faktiskt vara den mest effektiva metoden om man har problem på nätet. Att helt enkelt be den som skrivit inlägget att ta bort det. I mitt fall handlar det om allas vår Alex Schulman.

Men det fanns också en annan anledning för mig att höra av mig till Alex Schulman. Igår började han nämligen att ringa runt till diverse bloggare. Jag tolkade det hela som att han var orolig för att SVT skulle sända en dokumentär, där vi på något sätt hängde ut honom. Eller att filmen skulle vara en vendetta för hans utspel under åren. Men vad han än har påstått är det naturligtvis inget jag som journalist på SVT kan ägna mig åt. Därför ringde jag upp Alex när jag stod på bensinmacken OiLibya, här nere på Ngong road och berättade om innehållet i dokumentären.

Alex kunde absolut tänka sig att ta bort det inlägg som parkerat i mitt namn. Så idag ska jag kontakta honom och be honom att plocka bort det. Fusk? Nej, enligt Nikke Lindqvist, Brit Stakston  är det ibland den mest effektiva hanteringen av sin nätidentitet. Många inlägg på nätet som plågar människor skulle nog kunna försvinna på detta sätt. Men som Nikke också skriver idag är det inte alltid så.

Forskaren Mathias Klang, som medverkar i Du är googlad, säger att människors reaktion ofta är att vilja stövla iväg till domstol och försöka få till förtalsstämningar. Men det är ofta fullständigt uddlöst enligt Mathias. Oftast är det i lagens menings helt obetydliga saker som skrivs, men som ändå får konsekvenser för den som utsätts.

”Du går inte till tingsrätten om någon stjäl din tvättid” säger Mathias Klang. Han menar att det ofta är lika lönlöst med inlägg på nätet. Rättssystemet är inte anpassat efter Internet helt enkelt.

I mitt arbete med dokumentären Du är googlad snubblade jag över en märklig konflikt. Det visade sig att svensk campingkultur är helt förlamat på grund av aggressiva påhopp på nätet. Ta en titt på de bittra fienderna husbilsforumet.se och husbilsklubben.se så förstår ni vad jag menar. Det känns ju väldigt trist att människor som egentligen bara vill ägna sig åt att puttra runt till campingplatser och grilla korv och dricka lådvin, numera istället står och sneglar elakt på varandra över sina provisoriska plaststaket. Och  att de sedan i de ljumma sommarkvällarnas dunkla sken  stänger in sig i husbilarna och skriver uppjagade inlägg om varandra. Man får ändå hoppas att de samtidigt också hinner grilla på några korvar och dricka lite lådvin.

Jag skulle faktiskt vilja uppmana någon att försöka lösa husbilsbråket, så att den svenska industrisemestern blir snäppet vackrare längs vägarna. Hör av er till mig om ni lyckas.

Sökträffarna på Google är egentligen en märklig skara rubriker i våra namn. Eftersom Google vill erbjuda en mix av träffar blandas högt och lågt, privat och offentligt, seriösa och oseriösa. I den mån vi har en massa träffar alltså. Man skulle kunna jämföra en googlesökning vid att ropa ut någons namn och då få spridda svar från arbetsplatser, krogen, släktingar, vänner och ovänner. Allt i en salig blandning.

Problemet är att alltför många faktiskt fattar avgörande beslut kring andra människor utefter att ha översiktligt skannat av sökträffarna på Google. Särskilt allvarligt blir det förstås när chefer sätter sig och googlar utan att ha förmågan att fatta att de inte ska ta allt som skrivs på samma allvar.

Och, nej, jag kommer inte att ställa upp i några intervjuer kring min och Alex Schulmans påstådda konflikt. För mig är saken utredd….för fem år sen. Och lite mer igår kväll på bensinmacken OiLibya.