Några tankar om extremistiskt tänkande

Jag har länge funderat på vad en extremist är och vad som gör att en människa blir en extremist. Ofta talar man om en radikaliseringsprocess där individen faller djupare in i ett snävt tankemönster, som i en virvel, där omvärldens rika flora av argument stängs ute. Den här processen kan ske inom organisationer och sammanslutningar eller i den isolerade individens alltmer desorienterade huvud.

Det är erkänt svårt att nå människor som är fullt ut radikaliserade. Inte bara för att de är indoktrinerade av vad det nu är de tror på. Men också för att de redan har investerat hela sin personlighet i sin övertygelse. Att ta in argument från omvärlden är som att sticka hål på sin egen ballong. En extremistisk position är absolut och klarar inte några om och men.

Jag tror att det förrädiska med radikalisering är den trygghet som tycks finnas i virvelns kärna för den som har börjat svepas in. Det är där de tydliga svaren finns. Skiljelinjer dras upp där rätt och fel framstår som oerhört lättförståeliga och tydliga. Jag kan bara föreställa mig att det faktiskt är ganska behagligt att radikaliseras för en sökande individ. I processen kan man äntligen förstå världen och lägga pusselbitarna på plats.

Intressant med religiös extremism är att det långt ifrån alltid är de mest hard core troende som blir terrorister. Istället verkar det ofta handla om känsliga misslyckade individer som drivs av utanförskap och upplevda orättvisor i världen. Inte sällan finns konflikter som det finns all anledning att ifrågasätta i botten. Som invasionen av Irak och konflikten i Somalia.

I drönarattackerna i Somalia omkommer sällan, eller kanske aldrig, endast det tilltänkta målet för attacken. Västs underrättelse agerar ofta på i stort sett realtidsinformation när man ska slå ut ett så kallat High Value Target. Man snappar upp något från en satellittelefon eller eller annan info som säger att just nu, just där befinner sig den vi ska slå ut. Därifrån tills man trycker på knappen kan det gå väldigt fort och måste göra det om man ska lyckas. Så kallad actionable intel är färskvara med ibland minuters hållbarhet.

Hur många befinner sig i bilen, i huset, i tältet. Under tio? Kör.

Det säger sig självt att även andra kommer att stryka med. Jag har fått beskrivet för mig av en som jobbar inom fältet att argumentet ofta är att de som rör sig kring en eftersökt person vet att det kan smälla. Vill de inte drabbas själva, ska de hålla sig undan.

Viktigt i bekämpningen av extremismen är därför att vi ska ha uppfattningen att aktionerna utförs med stor precision. Ord som kirurgiska ingrepp används ofta för att skapa den bilden. Många attacker är säkerligen väldigt precisa, eventuellt är mordet på al Shababledaren Godane ett exempel på ett ”kirurgiskt ingrepp”.

Men konflikten i Somalia har i stort sannerligen inte präglats av kirurgi. Istället är det stort lidande för alla. Det har varit ett skitigt krig där alla sidor utsatts för övergrepp. Och det sträcker sig långt utanför Somalias gränser. Ta bara USA-allierade Etiopiens övergrepp mot de somalisktalande i Ogadenregionen. Jag har mött de våldtagna kvinnorna och de torterade männen som gömmer sig i Nairobi. Den unga kvinnan som lyfte på sin slöja och visade mig de stora kala fläckarna som hon fått när hon släpats i håret kommer aldrig att lämna mig.

Färden ner i den radikaliserade virveln är kantat av oskyldiga offer. Man ser också sig själv som offer och som martyrer. Som de som slåss för den goda sidan, de som angripits. När man nått virvelns mitt och plockat upp ett vapen för att slå tillbaka kan man inte diskutera längre. Då blir det helt enkelt för svårt att hålla i vapnet och rikta det mot oskyldiga människor. En stor del av förberedelserna för inför ett terrorattentat går såvitt jag förstår ut på att tränga bort skuldkänslorna inför att döda oskyldiga. Att trycka av en AK4 mot en gravid kvinna i ett köpcentrum är mycket svårt även för den mest fanatiske extremisten. Ofta har terroristerna telefonkontakt med någon på utsidan som ger dem moraliskt stöd i form av bön eller rättfärdigande argumentation.

Därför är det typiskt med irrationellt beteende hos terrorister vid utdragna attentat. Ena sekunden kan terroristen stå och argumentera för sin sak och skona människor för att i nästa sekund skrikande börja skjuta blint igen. Jag känner flera som bevittnade just detta i under attacken mot köpcentrumet Westgate i Nairobi.

En fullt ut radikaliserad människa finner bara liv och mening i sin kamp. Uppbär man dessutom en tro om ett välsignat liv efter detta som en följd av sina handlingar, då är man ytterst svårstoppad. Tyvärr tycks det alltid finnas villiga sponsorer som på tryggt avstånd och i skymundan finansierar dessa miljöer. Lägg därtill de sociala orättvisorna tunga lock som ligger över många miljöer där radikalisering sker. I det verkliga livet finns ingenting som tyder på att ditt liv kommer skänka dig den stolthet och mening som den extremistmiljö du nu lever i.

Jag har själv alltid tyckt att det är intressant med människor som på olika sätt har gått över gränsen. Kanske för att jag själv är uppväxt i en däst socialdemokratisk förortsmiljö där allt utanför villa, Volvo och vovve betraktats som suspekta excesser som inte behövde skänkas någon närmare eftertanke. Kanske är det samma utgångspunkt som fått mig att söka mig till journalistiken och mina resor till världens hörn för att öga mot öga träffa människor som är så långt ifrån mig själv som det bara går.

Det är faktiskt genom dessa hundratals, kanske tusentals möten som mitt intresse och eventuella förståelse för världspolitiken formats. Inte tvärtom som jag ofta ser hos andra. Alltså människor som genom ohyggligt kvantitativ läsning av böcker, artiklar och essäer formar sin världsbild. Jag läser också väldigt mycket. Men det är först när jag satt foten i miljön som mitt verkliga intresse vaknar. Därför har det också passat mig att resa helt ensam med kameran på ryggen. Med den omedelbara närhet det ger. I de fall där risken har varit hög har ofta nyfikenheten övervunnit rädslan. Men, ta i trä, hittills har förståndet övervunnit dumdristigheten.

Och jag kan känna mig så evinnerligt svensk där jag omedvetet söker konsensus i konflikter. Var kan vi hitta den mjuka lösningen som gör att livet kan puttra vidare i lugn och ro för människor? Men genom mitt intresse för människor i demokratins utkanter och en bit utanför tycker jag mig ha skaffat en ganska bra extremistradar. Och då menar jag en känsla för vilka människor som rör sig i extremisternas tankevärld, men aldrig någonsin kommer att plocka upp ett vapen. Kanske är lätt fanatiska människor en bättre beskrivning. Människor som har ett svartvitt tänkande som påminner om de fundamentalistiska miljöer som jag har besökt.

Människor med drag av extremistiskt tänkande och blind övertygelse tycker jag mig ibland se befolka svensk debatt också. Med lite olika politisk färg. Och jag känner ett visst obehag när jag möter dem i social media. För man känner direkt när de dyker upp upp med sitt pricksäkra käbbel och totala dövhet inför argument. Och gemensamt har de att de aldrig tycks sova. Telefonen blinkar dag som natt när de sätter igång.

Det ingår i mitt jobb och även som sagt i mitt intresse att lyssna på dessa människor. Men jag tror inte att de främjar debatten i Sverige i något ämne faktiskt. För jag ser också hur många tystnar när de kommer.

Och det är här det blir en aning allvarligt. För dessa människor lyckas stänga ner fält i debatten genom sitt halsstarriga 24/7-engagemang. Och likt extremisterna tycks de sakna varje form av förlåtande sinnelag och vilja att hitta en gemensam lösning. De är konspiratoriska och aggressivt lagda mot alla som inte företräder Sanningen. Det handlar om människor som inte tycker sig behöva mer än 140 tecken på Twitter för att punktera en människa som har en annan ståndpunkt. Etiketterandet av motståndaren och själva konflikten är det centrala. Det viktiga är att vinna genom att misstänkliggöra och tysta sin motståndare. Det handlar om människor som dras som magneter till enkla infekterade konfliktlinjer, men som sällan eller aldrig hörs i nyanserade resonemang. Människor som är experter på att skicka ut giftpilar, men så fort de får ett angrepp emot sig faller de tillbaka som försvarslösa offer. Människor som likt amerikanska advokater försöker hitta minsta jädra kommatecken som sitter fel för att slå undan benen på sin motståndare. För att hävda sin position, för att ta en skalp. Det är människor som känner sig relevanta och viktiga om de lyckas fälla någon. Människor som i grunden inte vill ha ett nyanserat samtalsklimat därför att de själva inte räcker till i en sådan miljö.

Målet är att vinna, tysta och bekräfta sig själv, inget annat. Det är också en form av extremism.

Och ytterst kvävande.


7 kommentarer on “Några tankar om extremistiskt tänkande”

  1. Tomas Hedborg skriver:

    Intressant att läsa vad Du skriver, en undran som jag själv sökt svar på sedan ungdomen. Jag brukade säga: Jag vill bli inlåst i ett rum utan fönster tillsammans med en terrorist, så länge som krävs för att förstå konstruktionen av en världsbild med tillhörande värdegrund, skapad av en terrorist. Men, jag studerade medicin, arbetade på dåvarande Sankt Görans Barnsjukhus, och jag träffade patienter som förlorat ”förståndet” som det heter hos den breda publiken. Att erfara tankar som saknade logik och mening var skrämmande till en början, mycket skrämmande. Jag skrev nyligen ett inlägg, jag delar det med Dig. Jag gillar Dig, den sökande läggningen. Jag kanske inte delar Din uppfattning i mångt och mycket, men det är inte viktigt. Fortsätt med Ditt goda arbete. Hälsningar, Tomas. Följande, mitt inlägg: Jag kommer på mig själv, med jämna mellanrum, jag försöker förstå hur människor resonerar, alla de som blundar för sanningen, alla de som använder ett främlingsfientligt resonemang för att rättfärdiga den politiskt korrekta främlingsfientligheten. Dessa människor är nämligen omöjliga att förstå! De förstår ju inte själva att de inte förstår att de saknar kunskap! Ett praktiskt exempel: Jag tycker inte om giraffmjölk, och det är absolut sant, jag ljuger inte. Jag har nämligen aldrig druckit giraffmjölk!

  2. kamal skriver:

    Superbra

  3. claes helmz skriver:

    Hej ! Du har uppenbart ställt den bästa och enklaste frågan , nämligen ; Varför ? och Vad ? gör att människors personlighet kan förändras radikalt under en ganska kort tid………… Från ”normal” till att bli fullständigt oemottaglig inför fakta och förnuft. Den gemensamma nämnaren är att, enligt min mening, samtliga har varit utsatta för böner, hypnos, meditation, masspsykoser, predikan, hotbilder droger etc. som försätter dem i någon form av psykotiskt tillstånd där det är möjligt att förändra deras verklighetsuppfattning. Rekryteringen och manipulering görs psykopater. Detta är min enkla förklaring. Svårare än så behöver så behöver det inte vara . När folk i gemen inser detta så går det att förstå problemet och kanske motverka följderna. Alltså fokusera på smittkällan. De flesta självmordsbombare och jihadister är offer.
    Jag har själv sett denna form av personlighetsförändring på nära håll. Dessbättre i ett jämförelsevis fredligare sammanhang.
    Om det går att förstå detta växande problem så finns det möjlighet att motverka det.
    Det går inte att med hårda argument omvända en hårt manipulerad individ.

    • johanripas skriver:

      Du har nog rätt i att hårda argument inte biter. Jag betalade sjukhusvistelsen för en jihadists gravida fru en gång. Han ändrade sin retorik ganska kraftigt efter det. Till det bättre…

  4. Susanne skriver:

    Jodå, det finns nog många som funderat på varför en del aldrig lyckas se hela färgskalan i omgivningen, även jag. Funderat alltså, för färgskalan försöker jag alltid att se och inte endast den svartvita bilden som delar in världen i onda och goda. Vad är det som gör att människor går med i sekter av olika slag, ägnar sig åt att dela in medmänniskor i raser eller faller i så extremt tänkande att de vill utplåna allt de anser tillhöra det onda?

    Ibland tror jag att de innerst inne är så osäkra på sig själva att de måste söka tillit och styrsel i det enkla, fattbara, det som inte är så komplicerat, ett ”antingen eller-tänk”. Livet blir kanske enklare så och de är helt enkelt rädda för den komplexa världen.

    Ett av botemedlen borde då vara att helt kullkasta den svartvita världsbilden genom att t.ex. någon utför en handling som den att betala sjukhusvistelsen för jihadisthustrun, som du skriver om. Det fick ju resultat eftersom handlingen avvek från det förväntade.

    Att ensam resa ut i världen och lämna det gamla invanda är alldeles säkert det allra bästa botemedlet för att inte falla in i det svart(vit)a mörkret. Kunskapen om andra ökar och rädslan för det okända minskar. Också insikten om att vi egentligen är ganska lika över hela världen blir större, att vi människor har ungefär samma behov överallt och att det finns mer som förenar än som skiljer. Det är säkert inte av en slump att de bruna – maskerade i blågul dräkt – har som flest anhängare på den skånska landsbygden (åtminstone i mina hemtrakter) där mötena med omvärlden inte är så många.

    Undrar förresten om det finns någon vetenskaplig forskning i ämnet. Det borde det göra men jag är för lat för att leta just nu.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s