Man måste lita på någon

 

pappava%cc%88ntar

Bilden är från Maiduguri och visar en pappa eller kanske morfar/farfar utanför ett tillfälligt uppslaget sjukhus där mycket svårt sjuka barn behandlas. Han var mycket allvarlig, minns jag. Och jag vet ingenting om hans familjs öde.

 

Det händer att tittare hör av sig till mig när jag gjort reportage och vill stödja drabbade personer.

Som just nu då en grupp svenskar vill hjälpa Amina och hennes dotter Fatima, som jag porträtterade i ett inslag. Amina blev kidnappad av Boko Haram och födde sin dotter i ett tvångsäktenskap med en jihadist. Nu är både hon och dottern bortstötta från deras familj och samhälle.

En insats här kan göra mycket för en mamma och en dotter i en väldigt utsatt situation!

En magreaktion hos många människor är just att man vill hjälpa direkt utan inblandning av hjälporganisationer. Jag hör ofta att alldeles för lite kommer fram om man donerar pengar via dem.

Men att donera pengar till en person i ett helt annat land är inte heller alldeles problemfritt. Amina, exempelvis, saknar id-kort och hade inget bankkonto.

Nu lyckades en person på plats ordna detta. Men då kommer nästa fråga. Kan man lita på den här personen?

Ibland har människors engagemang svalnat då man velat ha någon form av pålitlig struktur på plats, en garant för att allt går rätt till. Man tycker att det känns för osäkert annars.

Jag har träffat många hjälporganisationer på plats i konfliktzoner och andra katastrofdrabbade områden. Det finns skäl att vara kritisk mot en del av dem, men det är också så att många av dem gör helt livsavgörande insatser på plats.

Vi pratar om läkare som jobbar med döende barn på löpande band. Vattenbrunnar som borras i områden där vissa journalister inte ens vågar åka av säkerhetsskäl. Vaccineringar, akutinsatser och informationskampanjer till omvärlden. Det är en hel del som görs. Varje dag.

Jag vill inte skrämma er som vill göra en enskild insats och direkt stödja en person som ni känner för. Det kan vara ett enormt lyft i en enskild människas liv. Jag har själv sett och varit inblandad i flera sådana sammanhang.

Men. Att sätta in pengar på ett konto, till en person man aldrig har träffat och kanske inte heller talar samma språk som, innebär förstås en del risker. Vem tar ut pengarna? Och om rätt person tar ut pengarna, finns det någon i bakgrunden som tar dem? Och kanske super upp dem. Vilka påtryckningar finns i familjen, släkten om vart dessa pengar ska gå?

Ingenting av detta kan man ha koll på. Om man inte engagerar sig avsevärt. Hjälporganisationernas ögon och öron på plats ger dem kunskap som väldigt få har. Men det kostar att flyga personal och utrustning in och ut avlägsna problemfyllda områden. Det kostar till och med väldigt mycket.

Någon som läser denna text kanske känner: ”Äh, det går ju inte att veta, jag struntar i att hjälpa.”

Är det rätt beslut?

Genom skattemedel finansierar svenskar redan en hel del insatser. Det är journalisternas uppgift att granska dessa, så att pengarna används sunt. Men det är förstås bara en bråkdel som träffas av strålkastarljuset. Även av de lyckade insatserna.

”Man kan inte lita på någon nu för tiden.”

Jag har en känsla av att den inställningen är ganska spridd och jag tror att den är mycket farlig. Tyvärr är det en ganska behaglig och rättfärdigande inställning för att – inte göra någonting.

Som journalist i Afrika har jag under de senaste fem åren varit tvungen att lita på personer från helt andra kulturer, med andra språk och religioner. Och detta i situationer då det kunde varit mycket farligt att lita på fel person.

Men det måste göras. Att inte lita på någon, tar mig ingenstans. Då kan jag lika gärna sitta i Stockholm och läsa artiklar på internet och låtsas att jag vet.

I ett fåtal situationer har jag gått på en nit. Men, i de allra flesta fall har människor hållit vad de lovat. Som ju människor gör i allmänhet. Rötäggen är i absolut minoritet, det är jag övertygad om.

Så vad gör man?

Jag tror att om ens inre moraliska/empatiska kompass säger att man bör göra en insats för någon eller några människor, då ska man se till att få det gjort. Även om det kostar några internationella samtal eller andra efterforskningar.

Den som istället lutar sig tillbaka och tycker att allt ändå bara är skit har också gjort ett ett val. Och det är att bidra till att saker och ting kanske blir just det. Skit.

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Instagram: johanripas
#svtnyheter

 

Annonser

Dessa farbröder som vet

Jag brukar sällan gå in i diskussioner med oförskämda mejlskrivare.

Hot och trams får långsamt segla ner obesvarat i inkorgen. Både från den yttersta högern och vänstern. De brukar för övrigt vara arga för ungefär samma saker, fast på lite olika sätt.

Men det finns en kategori jag ömmar lite för. Det är farbröderna som vet hur saker och ting egentligen ligger till. Dessa seniorer är aldrig otrevliga, men kolossalt mästrande.

Deras brev består av en mindre föreläsning, där den odiskutabla sanningen läggs fram i saklig ton. De undrar aldrig något, de darrar inte på manschetten, utan slår fast i ett par välformulerade stycken hur jag ska bete mig och uttrycka mig på ett korrekt och acceptabelt vis.

De här farbröderna kittlar något i mig måste jag erkänna. Jag tror det beror på att jag tycker mig se en vilsenhet och en ängslighet i deras klamrande vid regelverk.

En gång i det förra seklets barndom fick de lära sig i folkskolan att svart var svart och vitt var vitt. Lutad mot dessa orubbliga och tydliga regler har de vandrat genom livet, trygga i förvissningen om att de begriper sig på denna besynnerliga, komplexa och föränderliga värld.

Bara dessa farbröder kan läsa en text, eller se ett inslag, om ofattbart lidande eller avgrundsdjupa orättvisor och resolut bege sig mot tangentbordet för att författa ett brev om ett tveksamt använt adjektiv i en bisats.

Det är där det ligger. Jag kan nästan känna hur de tycker att de ställer saker och ting tillrätta med sina brev. Någon ordning måste det ju vara, annars går den här världen under!

Så här tror jag: Farbröderna fokuserar på små konkreta detaljer för att slippa gå vilse i funderingar som de inte kan hantera. Rädslan för att ha fel eller tvivla på sin insikt tycks vara monumental. De förstår inte sin egen omvärld, men reglerna för korrekt placering av satsadverbial har de järnkoll på.

De är små pojkar i keps och äppelpallarbyxor, fast nu med käpp och dropp från näsan. Och de vet. För vet de inte, faller precis allting ihop för dem.

Språket är föränderligt, brukar jag svara. Uttrycket ”förbannat kul” betyder inte EGENTLIGEN att det vilar en förbannelse i det roliga. Det är ett förstärkande uttryck bara. Människor leker med språkliga absurditeter. ”Jätteliten” kan låta konstigt, men det är inte fullständigt obegripligt.

Farbröderna håller aldrig med mig. Och de ska alltid ha sista ordet.

Det får de.

De har ju trots allt rätt.

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Instagram: johanripas
#svtnyheter