Man måste lita på någon

Bilden är från Maiduguri och visar en pappa eller kanske morfar/farfar utanför ett tillfälligt uppslaget sjukhus där mycket svårt sjuka barn behandlas. Han var mycket allvarlig, minns jag. Och jag vet ingenting om hans familjs öde.

Det händer att tittare hör av sig till mig när jag gjort reportage och vill stödja drabbade personer.

Som just nu då en grupp svenskar vill hjälpa Amina och hennes dotter Fatima, som jag porträtterade i ett inslag. Amina blev kidnappad av Boko Haram och födde sin dotter i ett tvångsäktenskap med en jihadist. Nu är både hon och dottern bortstötta från deras familj och samhälle.

En insats här kan göra mycket för en mamma och en dotter i en väldigt utsatt situation!

En magreaktion hos många människor är just att man vill hjälpa direkt utan inblandning av hjälporganisationer. Jag hör ofta att alldeles för lite kommer fram om man donerar pengar via dem.

Men att donera pengar till en person i ett helt annat land är inte heller alldeles problemfritt. Amina, exempelvis, saknar id-kort och hade inget bankkonto.

Nu lyckades en person på plats ordna detta. Men då kommer nästa fråga. Kan man lita på den här personen?

Ibland har människors engagemang svalnat då man velat ha någon form av pålitlig struktur på plats, en garant för att allt går rätt till. Man tycker att det känns för osäkert annars.

Jag har träffat många hjälporganisationer på plats i konfliktzoner och andra katastrofdrabbade områden. Det finns skäl att vara kritisk mot en del av dem, men det är också så att många av dem gör helt livsavgörande insatser på plats.

Vi pratar om läkare som jobbar med döende barn på löpande band. Vattenbrunnar som borras i områden där vissa journalister inte ens vågar åka av säkerhetsskäl. Vaccineringar, akutinsatser och informationskampanjer till omvärlden. Det är en hel del som görs. Varje dag.

Jag vill inte skrämma er som vill göra en enskild insats och direkt stödja en person som ni känner för. Det kan vara ett enormt lyft i en enskild människas liv. Jag har själv sett och varit inblandad i flera sådana sammanhang.

Men. Att sätta in pengar på ett konto, till en person man aldrig har träffat och kanske inte heller talar samma språk som, innebär förstås en del risker. Vem tar ut pengarna? Och om rätt person tar ut pengarna, finns det någon i bakgrunden som tar dem? Och kanske super upp dem. Vilka påtryckningar finns i familjen, släkten om vart dessa pengar ska gå?

Ingenting av detta kan man ha koll på. Om man inte engagerar sig avsevärt. Hjälporganisationernas ögon och öron på plats ger dem kunskap som väldigt få har. Men det kostar att flyga personal och utrustning in och ut avlägsna problemfyllda områden. Det kostar till och med väldigt mycket.

Någon som läser denna text kanske känner: ”Äh, det går ju inte att veta, jag struntar i att hjälpa.”

Är det rätt beslut?

Genom skattemedel finansierar svenskar redan en hel del insatser. Det är journalisternas uppgift att granska dessa, så att pengarna används sunt. Men det är förstås bara en bråkdel som träffas av strålkastarljuset. Även av de lyckade insatserna.

”Man kan inte lita på någon nu för tiden.”

Jag har en känsla av att den inställningen är ganska spridd och jag tror att den är mycket farlig. Tyvärr är det en ganska behaglig och rättfärdigande inställning för att – inte göra någonting.

Som journalist i Afrika har jag under de senaste fem åren varit tvungen att lita på personer från helt andra kulturer, med andra språk och religioner. Och detta i situationer då det kunde varit mycket farligt att lita på fel person.

Men det måste göras. Att inte lita på någon, tar mig ingenstans. Då kan jag lika gärna sitta i Stockholm och läsa artiklar på internet och låtsas att jag vet.

I ett fåtal situationer har jag gått på en nit. Men, i de allra flesta fall har människor hållit vad de lovat. Som ju människor gör i allmänhet. Rötäggen är i absolut minoritet, det är jag övertygad om.

Så vad gör man?

Jag tror att om ens inre moraliska/empatiska kompass säger att man bör göra en insats för någon eller några människor, då ska man se till att få det gjort. Även om det kostar några internationella samtal eller andra efterforskningar.

Den som istället lutar sig tillbaka och tycker att allt ändå bara är skit har också gjort ett ett val. Och det är att bidra till att saker och ting kanske blir just det. Skit.

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Instagram: johanripas
#svtnyheter

Dessa farbröder som vet

Jag brukar sällan gå in i diskussioner med oförskämda mejlskrivare.

Hot och trams får långsamt segla ner obesvarat i inkorgen. Både från den yttersta högern och vänstern. De brukar för övrigt vara arga för ungefär samma saker, fast på lite olika sätt.