Fem år (och tretton dagar) i Afrika

img_0213
Bilden är från 2012, då jag åkte över Vita Nilen i Uganda. I helgen passerade jag samma plats. Lika mäktig då som nu.

Den fjortonde februari 2012 landade jag i Nairobi, Kenya, för ett kortare inhopp som Afrikakorrespondent. Jag ska villigt erkänna att jag kände mig mycket grön i sammanhanget. Det var förstås ingenting jag skyltade med inför cheferna på SVT, utan istället slängde jag upp kameran på ryggen och gav mig ut på mina första reportageresor.

Så gick tiden och saker hände. För att göra en lång historia kort, har jag nu fem år senare rapporterat från någonstans mellan tjugofem och trettio länder på kontinenten. Två av mina (tre) barn vet knappt vad Sverige är för något. Den yngste har inte varit där ens.

Så, har jag då lärt mig någonting av denna enorma och rika kontinent? Något jag kan dela med mig av.

Det behövs nästan en trumvirvel här.

Jag har tänkt och tänkt, känner närmast en press att leverera någon typ av livsvisdom här. Afrika är ju så mytomspunnet i mångas ögon. Jag kommer dock inte på något storartat.

Men, okej, kanske så här någonting.

Jag tror att människor som är på väg någonstans, som vill åstadkomma en förändring, är närmare livet i sin vardag än människor som bevakar en position av något slag. Det kan röra jobbet, bostaden, föreningen, partiet eller vad det nu kan vara.

I Afrika träffar jag människor på varje resa som vill bygga sig en tillvaro och ett bättre liv. Och de har sitt fokus i nuet, eftersom framtiden inte kan tas för givet.

Och livet utspelar ju sig alltid just nu. Inte någonstans i framtiden, som många tycks tro. När vi väl kommer dit är det ju, givetvis, fortfarande – nu.

Jag gillar den här andan. Den smittar av sig.

Någonting sådant.

Tack för att ni läst, tittat och kommenterat under åren.

Vi fortsätter väl ett tag till…

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Instagram: johanripas
#svtnyheter

 

img_0460Jag lägger in en bild på mig och min nu åttaåriga dotter från kontorsrummet jag hade i Kenya. Hon bestämde sig en dag för att bli min kollega. Tills hon insåg att städa kontoret var bådas uppgift. Då fick det vara nog.

Advertisements


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s