Dessa farbröder som vet

Jag brukar sällan gå in i diskussioner med oförskämda mejlskrivare.

Hot och trams får långsamt segla ner obesvarat i inkorgen. Både från den yttersta högern och vänstern. De brukar för övrigt vara arga för ungefär samma saker, fast på lite olika sätt.

Men det finns en kategori jag ömmar lite för. Det är farbröderna som vet hur saker och ting egentligen ligger till. Dessa seniorer är aldrig otrevliga, men kolossalt mästrande.

Deras brev består av en mindre föreläsning, där den odiskutabla sanningen läggs fram i saklig ton. De undrar aldrig något, de darrar inte på manschetten, utan slår fast i ett par välformulerade stycken hur jag ska bete mig och uttrycka mig på ett korrekt och acceptabelt vis.

De här farbröderna kittlar något i mig måste jag erkänna. Jag tror det beror på att jag tycker mig se en vilsenhet och en ängslighet i deras klamrande vid regelverk.

En gång i det förra seklets barndom fick de lära sig i folkskolan att svart var svart och vitt var vitt. Lutad mot dessa orubbliga och tydliga regler har de vandrat genom livet, trygga i förvissningen om att de begriper sig på denna besynnerliga, komplexa och föränderliga värld.

Bara dessa farbröder kan läsa en text, eller se ett inslag, om ofattbart lidande eller avgrundsdjupa orättvisor och resolut bege sig mot tangentbordet för att författa ett brev om ett tveksamt använt adjektiv i en bisats.

Det är där det ligger. Jag kan nästan känna hur de tycker att de ställer saker och ting tillrätta med sina brev. Någon ordning måste det ju vara, annars går den här världen under!

Så här tror jag: Farbröderna fokuserar på små konkreta detaljer för att slippa gå vilse i funderingar som de inte kan hantera. Rädslan för att ha fel eller tvivla på sin insikt tycks vara monumental. De förstår inte sin egen omvärld, men reglerna för korrekt placering av satsadverbial har de järnkoll på.

De är små pojkar i keps och äppelpallarbyxor, fast nu med käpp och dropp från näsan. Och de vet. För vet de inte, faller precis allting ihop för dem.

Språket är föränderligt, brukar jag svara. Uttrycket ”förbannat kul” betyder inte EGENTLIGEN att det vilar en förbannelse i det roliga. Det är ett förstärkande uttryck bara. Människor leker med språkliga absurditeter. ”Jätteliten” kan låta konstigt, men det är inte fullständigt obegripligt.

Farbröderna håller aldrig med mig. Och de ska alltid ha sista ordet.

Det får de.

De har ju trots allt rätt.

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent
Instagram: johanripas
#svtnyheter



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s