Svenskar är dåliga på engelska

Vi svenskar har ju en uppfattning om att vi är väldigt bra på att prata engelska. Och får ofta höra det när vi är utomlands. Men jag tror det där är lite av en myt.

Det är nog ingen tvekan om att svenskar är goda konversatörer på krogar, i taxibilar och i receptioner på hotell. Vi anammar antingen en amerikansk eller brittisk accent och vi gör det i allmänhet ganska bra. I sociala sammanhang kan vi svänga oss rätt snyggt och får därför höra att vi låter som vilken anglosax som helst.

”You have subtiltles in the movies in Sweden. So you are used to hear English.” får vi bekräftat.

Men efter att ha jobbat i Afrika i drygt två år och sett allt från politiker till diplomater och turister röra sig i många olika sammanhang har det slagit mig hur ordfattiga svenskar ofta är när det kommer till engelskan. Människor från andra icke engelsktalande länder bär ofta en tydligare klang av sitt eget språk i engelskan, men de kan ofta argumentera och förklara med en betydligt större ordrikedom än vi svenskar.

Jag har sett ledande svenska befattningshavare tappa all sin pondus och trovärdighet när de är i engelskspråkiga sammanhang och jag har sett träffsäkra kvicktänkta diplomater krympa ihop till försiktiga smilande typer när de skiftar över till engelska.

Det kan vara så att vi är lite förförda av vår självbild, som tyvärr verkar bygga på att vi kan sladda runt lite snyggt i luftiga sociala sammanhang på engelska. Där det inte krävs mycket mer än att locka fram ett skratt. Men när det kommer till att resonera, stå för vår ståndpunkt och exemplifiera och övertyga. Då är vi lite…lost.

Och det är förstås ganska allvarligt. I alla fall när det kommer till människor som i yrket ska representera Sverige. Diplomater blir utestängda från viktiga nätverk om de uppfattas som en aning tappade. Politiker kan inte framföra en svensk linje med trovärdighet om de inte har ett fullgott ordbatteri. Och en profilerad företagare som skriver mängder av mejl på stapplig engelska i affärssammanhang lär nog inte hamna först i investeringskön.

Carl Bildt låter precis likadan på svenska som på engelska. På gott och ont kanske. Men faktum är att han är konsekvent i alla fall. Det är inte så att han framstår som någon annan när han talar engelska. Det är inte hans uttal utan hans ordförråd som ger honom självförtroende.

Jag är helt övertygad om att vokabulär och formuleringskutym är långt viktigare än att glassa med en accent. Och jag tycker att vår uttalsfixering går att spåra även i Sverige. Vissa dialekter, sociolekter och personer med utländska språk i botten blir diskvalificerade på grundval av deras språkmelodi. Inte på grund av innehållet i vad de säger. En avskyvärt ytlig urvalsprocess i grund och botten.

För trots allt är språk i grunden bara ett verktyg att uppnå ett syfte i ett givet sammanhang. Stil och ton är givetvis viktigt, men tvingas man reducera sitt intellekt eller begåvning på grund av språkbytet lär ju folk ändå inte lyssna särskilt länge ändå.


Fängelseväntan, söndag morgon.

Vi sitter ett gäng utanför ett av Nairobis största fängelser i väntan på att våra namn ska bli uppropade. Jag har angivit namnet på den 18-årige svensk som gripits misstänkt för samröre med al Shabab.

”Anders! Ripas! Jeewhon!” hojtar vakten och menar mig.

 

Fängelse

 

Jag går in til besöksrummet. Det är nedgånget och genom ett antar tjocka dimmiga plexiglas stirrar skrämda blickar ut. Jag ropar ut namnet på den gripne svensken, Men ingen svarar.

Efter ett tag dyker det upp en man bakom plexiglaset som säger att han kan hitta den jag söker om han får pengar till ett glas mjölk. Det får han.

Men istället för att komma med den gripne svensken, dyker han så småningom upp med en tysk fängelsepräst vid namn Karl.

”Det finns 3000 fångar här inne. Det kan vara svårt.” säger prästen och klottrar ner namnet på en papperslapp ovanpå Bibeln.

Just när jag är på väg att ge upp kommer en ung svensksomalisk kille fram till luckan.

”Tjena!” säger han glatt. Han är klädd i gul/blå träningsjacka och ser ut att må bra.

Enligt den unge mannen är gripandet av honom ett misstag. Han förstår inte varför, men utredarna har sagt till honom att han inte är misstänkt längre.

”Hälsa min tränare att jag mår bra.” säger han.

I morgon tas hans fall upp i rätten och han är övertygad om att han släpps.

I Kenya genomförs just nu massgripanden mot somalier i jakt på illegala invandrare. I den gruppen tror polisen att många terrorister finns. Det kan vara så att den unge mannen svepts med av denna arresteringsvåg.

”Jag fattar ingenting. Jag vill bara åka tillbaka och träna igen.” säger han innan vi skiljs åt.

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent i Nairobi

 

 


Sheikh Makaburi, clip from Swedish TV. ”I am on their list to be killed”

From my interview with Makaburi recently. Tonight he got killed.


Min bil stals…inte

Så där ja!

Nu vet alla vakter på köpcentrumet Junction i Nairobi vem jag är!

Kom ut från ett fik, bråttom som sjutton, och upptäcker att bilen är stulen! Får igång hela vaktstyrkan med walkie talkies och tillkallande av chefer. Då ringer min fru:

Fru: Hej.
Jag: Du kommer inte att tro mig, bilen är stulen!
Fru: Nej, jag tror dig inte. Jag har den.
Jag: Just det!
Fru: Just det.
Jag: (så vakterna hör): Seems like I need to apologize now.

Taxichauffören på vägen därifrån:
You white people need to have a driver. You always lose your cars here and there.


Ibland tänker jag på det där skottet

Det var tidig morgon söndagen 22 september. Dagen efter att terrordramat inletts på köpcentrumet Westgate här i Nairobi. Jag var den enda journalisten på den plats vid Lower Kabete road där man kunde se Westgate. Kollegorna från all annan media hade inte hittat dit än.

Jag och taxichauffören Ken hade suttit där i bilen hela natten. SVT ville ha mig där eftersom vi då trodde att det skulle få ett snart slut. Några människor har samlats.

Plötsligt bryter skottlossning ut i och utanför Westgate. Jag korsar vägen med kameran på. Det är då den kommer. Precis efter att den vita bilen åkt förbi. Kulan som passerar strax ovanför mitt huvud. Först det vinande ljudet, och sedan klicket när den slår i något bakom mig, cirka femtio meter bort. Jag säger åt människorna att ducka.

Jag tänker på det där skottet ibland. Funderar på om det kanske var en gummikula, Jag vet att polisen sköt sådana vid senare tillfällen. Men jag såg inga poliser runt där och då. Kanske någon expert kan avgöra av ljudet.

Troligen var det en förlupen kula från eldstriden, tänker jag. Hur nära kan det ha varit? Någon meter, två, kanske tre.

Dagen före följde jag med militären in i Westgate. Där låg döda människor. Jag kom inte längre än till kaféet innan någon ur säkerhetsstyrkan med sinnesnärvaro kastade ut mig.

Döda människor har jag sett förut. Det händer tyvärr i trafiken då och då här att man passerar en dödsolycka. Härom dagen såg jag faktiskt en som jag glömde berätta om när jag kom hem. Man vänjer sig antar jag.

Många människor har varit med om någon händelse där några sekunder, eller meter varit skillnaden mellan liv och död. Och det är en sådan liten skillnad mellan liv och död. När den inträffar händer egentligen ingenting. Det är just bara att Ingenting byter plats med livet. För några år sedan dog min mor när jag höll henne i handen. Odramatiskt, nästan bagatellartat. Men alldeles oerhört avgörande.

Den där kulan. Den var inte på väg till mig. Inte till någon annan där heller. Utan till ett träd, eller hus bakom mig. Det var ju tur det.


TIA, This Is Africa

Uttrycket TIA, This Is Africa har skapats av västerlänningar som kommit till Afrika och upplevt ständiga strömavbrott, föråldrad teknologi och överenskomna tider som i bästa fall hålls ibland. Jag är inte särskilt förtjust i uttrycket, eftersom det ofta sägs med nedlåtande ton. Men min senaste resa måste nog få stämpeln TIA. Här kommer en liten inblick i min yrkesvardag. Skrivet med kärlek och respekt för mitt nuvarande hemland Kenya.

Jag hade bestämt träff med en lokal humanitärarbetare i norra Samburu. Han arbetar med att medla mellan boskapsskötarna i området. Det behövs, trakten är extremt drabbad av våld. I slutet av förra året försökte den kenyanska polisen bringa ordning, men det slutade med att 40 poliser sköts ihjäl i eldstrider med boskapsskötarna. Sedan dess håller ordningsmakten sig på avstånd.

Vi kom överrens att jag skulle åka upp under söndagen och så skulle vi filma och intervjua under måndagen. Han hade en kontakt som kunde ordna en lämplig fyrhjulsdriven hyrbil med chaufför till ett bra pris. Så det skulle jag inte behöva oroa mig för…

Sten copy

Vägen till Maralal

På vägen ner från Samburu planerade jag in att passera Meru, centrumet för Khatodlingar i Kenya. Jag tog kontakt med en man i ledande position, professor och khatodlare. Han hade inga problem med att jag skulle komma förbi på tisdagen.

Perfekt tänker jag. Måndag inspelning med boskapsskötarna. Och sedan på tisdagen hinna förbi Meru för khatreportaget. Klappat och klart, meddelade jag Stockholm och hemmaredaktionen.

På fredagen, två dagar före avfärd sms:ar jag min khatodlande kontakt att jag bara vill bekräfta att jag kommer. Jag får ett lite förvånande svar.

”You are crazy. Who are yu. Who are yu.”

Hoppsan. Jag försöker ringa, men blir bortkopplad. Eftersom jag visste att mannen skulle resa mot den somaliska gränsen under helgen antog jag att han hade lämnat sin telefon till en kollega eller liknande. Men lite oroande var det allt.

Lördagen, dagen före avfärd skulle jag träffa kontakten som skulle ordna fram en hyrbil med chaufför. Jag åkte in till stan vid tio till avtalad plats och väntade. Och väntade. Tjejen som jag skulle möta intygade varje gång jag ringde att hon var ”five minutes” därifrån. Efter en och en halv timme började jag misströsta. Jag behövde åka klockan fem på morgonen dagen efter och lördagen hade jag tänkt att tillbringa med familjen. Jag ringde upp henne med lite skarpare ton och då berättade hon att hon inte hade någon chaufför.

”I have a driver.” sa jag.

”Ok, give me five minutes” sa hon.

En halvtimme senare dök hon upp och hälsade med ett nonchalant handslag. Vi gick upp till kontoret där jag skulle betala bilen. Tyvärr kände företaget varken till henne eller någon hyrbil.

Det var verkligen dåliga nyheter, men jag hade en plan B. Eftersom jag vet att saker och ting kan trassla oväntat hade jag säkrat upp med ett annat bolag. Dock väldigt dyrt.

Jag hastade genom stan och hyrde en ordentlig Landcruiser med chaufför. De insisterade på att jag skulle betala för väpnad eskort den sista biten på grund av säkerhetsläget. Jag föreslog att jag kunde betala polisen på plats i staden Maralal om det behövdes eftersom jag inte var säker på om min kontakt däruppe skulle stå för säkerheten därifrån till slutdestinationen Marsabit.

”Inga problem” sa företaget och drog hyran för bilen på mitt kort. Samt pengar för den väpnade eskorten.

”Inga problem” sa de och försäkrade att jag skulle få tillbaka pengarna om jag löste säkerheten på annat sätt.

Jag tackade för mig och hann precis hem och kasta i mig mat och natta ungarna. Jag sov lite oroligt eftersom min khatodlare i Meru betedde sig så konstigt. För att kunna försvara den höga kostnaden för bilen kände jag att jag var tvungen att göra två reportage. Nu hade jag jag bara ett, men fick hoppas på det bästa.

När jag vaknar klockan fyra på morgonen för att fixa det sista innan bilen kom såg jag ett sms på min telefon. Den här gången från humanitärarbetaren i Samburu. Det stod att han hade fått förhinder och föreslog att jag skulle komma senare i veckan.

Jaha. Där stod stod jag i svinottan med en svindyr bil utanför huset och inga reportage att spela in. Jag skickade ett sms.

”Sorry. Allready on my way. Help me to sort this. Please.”

Chauffören Jeff var munter, men jag hade ändå lite svårt att skratta åt hans skämt. I huvudet klämtade bara Fiaskots stora klockor. Hur fan skulle jag förklara det här för SVT i Stockholm? Jag hade hyrt en dyr Safarijeep och tuffade upp genom Kenya utan en käft att intervjua.

Men framåt nio på morgonen började turen vända. Åtminstone lite. Humanitärarbetaren skickade ett sms och sa att han skulle ordna med en ersättare att guida mig till boskapsskötarna och eftersom vi var ute i så god tid kunde jag intervjua honom i Maralal innan han stack. Jag berättade den goda nyheten för Jeff. Men han delade plötsligt inte min glädje.

”Maralal you say. That is a another way. The office only told me Marsabit.”

Det visade sig att vi kört åt helt fel håll i två timmar. Ända vägen till Maralal nu gick över savannen och chauffören var tvungen att inhämta tillstånd från kontoret för den rutten. Det skulle vara okej enligt kontoret eftersom det fortfarande var dagsljus. Efter fem mil på obefintliga vägar ringer min humanitärarbetare och säger att han inte kan vänta på mig längre, utan jag får nöja mig med hans yngre kollega som ska guida mig. Inget att göra. Strax efter att jag förlorat den intervjun poppar ett mejl in från biluthyraren som meddelar att jag ska betala 200 dollar extra för eftersom jag styrt om rutten.Tack för den!

Stämningen i bilen sjunker något igen. Men jag väljer att ignorera mejlet och fokusera på att skrapa ihop det reportage jag kan få.

Långt ute på savannen delar sig vägen i tre. Jeff meddelar att han inte har en aning om vilken vi ska ta. Han tycker att vi ska chansa på den som går neråt. Jag är i det läget inte så sugen på att chansa och får samtidigt syn på två samburukvinnor långt borta. De pekar med säkerhet ut vägen som går uppåt. Jag väljer att lita på dem och det visar sig vara rätt.

Samburukvinnor2

Två vackra Samburudamer med bättre koll på vägarna än vi.

Sent på eftermiddagen skumpar vi in i Maralal och träffar där den unge Popote, som jobbar för samma humanitära organisation som mitt nyss förlorade intervjuobjekt. Vi styr iväg mot byn Marti, som visar sig vara det egentliga målet. Inte Marsabit. Inte ens typ Marsabit.

Vägen mot Marti går över de svala Porobergen. Där på en av topparna ligger en alldeles fantastik liten kyrka som driver vandrarhem i små hyddor. Den italienske Father Bruno Bello är närmast en legend i trakterna. Tyvärr var Bruno på resa till Nairobi just när vi passerade, men jag kände omedelbart att Father Bruno Bello ska få en plats under pseudonym i min bok som jag knåpar på.

Kyrka

Father Bruno Bellos kyrka uppe bland Porobergen

Vi når Marti när mörkret lagt sig. Byns chief tar emot oss och ordnar sängplatser så vi slipper åka tillbaka upp till Brunos ställe mitt i natten och han lovar att samla fem boskapskötare från Turkana och fem från Samburu till dagen därpå.

Tidigt på morgonen stiger jag upp för att fånga gryningsljuset. Jag promenerar runt bland de fantastiskt utsmyckade boskapsskötarna. AK 47:orna dinglar under filtarna de är klädda i och de betraktar undrande den bleke mannen som filmar dem. Efter en stund kommer jag att tänka på de 40 poliserna som sköts ihjäl i området. För säkerhets skull väcker jag Popote, som sedan tar mig runt bland boskapsskötarna.

Det visar sig att Popote kan allt om konflikterna i området, inte bara på grund av sin universitetsutbildning. Han är själv Samburu och hans insikter är fullständigt ovärdeliga för mig. Jag filmar och intervjuar männen från Turkana och Samburu under deras möte. Marti är en unik plats där samhällena har slutit fred och lever tillsammans. När vi åker därifrån vet jag att jag har ett riktigt bra reportage på minneskortet i min kamera.

En tjugotvårig Turkanakvinna vid namn Mima ber om lift till Maralal. Hon berättar att hon har två barn och jobbar på ett tredje. Hennes man håller som bäst på att leta efter sin andra fru. Jag frågar om hon tycker att det känns okej.

”Yes, that is our culture.” säger hon självklart.

Popote berättar att han tänker sig två, tre fruar minst. Jag berättar om Sverige och vår syn på män och kvinnor. Mima lyssnar noga och strax innan de båda kliver av i Maralal ger hon Popote en vänlig men bestämd avhyvling och säger att han borde nöja sig med en fru. Jag känner en stark lust att snabbt åka därifrån innan Mima går hem och berättar för sin beväpnade man vad den svenske journalisten sagt om flera fruar i bilen.

Halvt lycklig över det jag filmat och halvt i förtvivlan över nästa reportage åker vi mot Isiolo för övernattning. Jag lyckas äntligen få tag i min khatodlande professor, som nu har ett vagt minne att vi talats vid. Han har medverkat i såväl BBC och andra medier och kan inte hålla reda på alla som ringer. Det finns inte en chans att han kan pressa in mig i sitt späckade schema, men han kopplar ihop mig med sin fru som är lokal journalist. Hon lovar att ordna något till mig under morgondagen. Det löftet gör att jag somnar som ett barn efter att jag duschat av mig ett par kilo damm på hotellet i Isiolo.

Under frukosten får jag ett sms med ett nummer till en ny khatodlande kontakt i Meru. Det skänker lite lugn och hjälper att pressa ner de torra orostade rostbröden. Jag äter det stekta ägget och en banan, men lämnar korven som ser ut att ha blivit värmd minst tre gånger förut. När Jeff kommer får han in en likadan frukost som jag. Men han hinner bara äta bananen innan en liten brun kackerlacka springer ut mellan brödskivorna. Han suckar och säger att det inte är någon idé att beställa in en ny tallrik.

”They will just bring me the same back.” säger han uppgivet.

Jag börjar vid det här laget bli ganska sliten av för lite sömn, för många strappatser och på det en riktigt ruggig matupplevelse. Jag ringer numret jag fick och mannen i luren säger tveksamt att jag är välkommen till Meru och hans khatodling. Vi stämmer träff i grannstaden Maua utanför Metodistkyrkan två timmar senare. I det läget hade jag mycket lågt ställda förväntningar. Jag hoppades bara att karln inte var helt tandlös, helst nykter och någorlunda vid sina sinnens fulla bruk. Men än en gång ska jag bli positivt överraskad.

Mannen jag möter heter Peter och är inte vem som helst. Han klädd i kostym, trevlig och mycket insatt i khatodlingarnas betydelse för distriktet. Peter ska snart resa till London för att försöka förhindra parlamentet att förbjuda khat, eller miraa som det också kallas. Han visar mig sin odling och tar mig till den lokala skolan. Där träffar jag rektorn som visar skolans egna miraaodlingar inne på skolans område. De har just invigt den nya byggnaden för secondary school, som helt finansierats av skolans odlingar.

I Merudistriktet är miraa hjärtat i ekonomin. Inte bara skolor, utan sjukhus, transportnäringen och i stort sett allt annat drivs av pengarna från bladen på miraaträden. När Europa nu förbjuder miraa, med England som sista land, hotas hela distriktet menar Peter. Han åker till England för att med hjälp av advokater och forskningsrön slåss för sin ekonomiska överlevnad.

På vägen ner mot Nairobi öser regnet ner i mörkret. När vi når motorvägen ser jag ett lamm som står skräckslaget upptryckt mot mitträcket alldeles intill vägbanan. Jag tänker att i Sverige hade det kunnat bli en nyhetsinslag i tv, här hoppas vi mest lite trött att ingen kör på det så bilen får sladd. Kor, getter, åsnor och får kantar vägarna vart man än kommer. De är en del av den sällsamma oredan på den här kontinenten. Allt försigår överallt, på samma gång. Stenrika människor med glansiga märkesskor trippar fram i leran på väg mot kontoret från parkeringen, där mindre lyckligt lottade människor sitter och säljer leksaker som de gjort av kapsyler. Masajer iklädda röda filtar och långa käppar står inne på köpcentrumen och granskar den senaste modellen av Iphone. I stort sett ingen passar tiden, därför att tid inte är pengar. Frustrerade nyanlända västmänniskor brukar lugna ner sig lite efter någon månad i ständig panik över uppskjutna möten, dagslånga strömavbrott och hantverkare som i lugn och ro kommer släntrande utan verktyg när deras tvättmaskin har gått sönder.

Det är inte alls så att människorna här är omöjliga. Det är bara så att många samhällen här inte är konstruerade utefter den tidsprecision som vi är vana vid. Kanske kommer de bli det snart med tanke på det kraftiga ekonomiska uppsvinget som sker i många länder. Och självklart finns det folk som passar tiden och utför exakt lika kvalificerade uppgifter inom samma tidsramar som på hos oss. De extra 200 dollarna för hyrbilen slapp jag betala för övrigt.

Jag vet bara att även om jag skulle sluta mitt jobb idag och flytta tillbaka till Sverige har jag redan varit med om tillräckligt mycket fascinerande och tankeväckande möten och sett så spännande och intressanta platser att jag kan plåga mina barn med historier resten av mitt liv.

TIA, This Is Africa.


Därför köper jag aldrig en bil från en västerländsk bilhandlare

Här i Nairobi finns det ohyggligt många västerlänningar. De jobbar på ambassader, inom FN eller på något stort internationellt företag. Många lever i en mycket sluten västerländsk miljö i områden där i stort sett bara västerlänningar bor. Inget fel med det, tycker jag. Vår familj umgås med många trevliga västerlänningar. Vi har mycket gemensamt. Inte bara kulturellt utan vi är på ett spännande okänt ställe och vi är på en spännande plats i livet.

Väldigt många västerlänningar här köper sina bilar av andra västerlänningar. Antingen av sådana som säljer privat eller genom någon som öppnat bilhandel. De betalar mer, men det känns ändå som att det är värt det. Det är ju säkrast, tänker man. Kenyanska bilhandlare har svårt att vinna förtroende bland västerlänningarna.

Den något märkliga situationen har uppstått att om jag köper en bil av en kenyan stiger den i pris när skrivit under pappren. Det är som att jag sätter en kvalitetsstämpel på bilen.

När västerlänningarna promenerar iväg till sin västerländska bilhandlare känner de sig alltså trygga. Han är ju som vi. En populär brittisk handlare erbjöd mig en importerad bil till ett pris som låg i runda slängar femtio procent över marknadsvärdet. Och saken är den att han kommer att få den såld till det priset. SAAB till exempel köpte just ett par bilar av honom. De kände sig förmodligen trygga och kan försvara sig om bilen rasar.

”Ja, men alla (läs västerlänningar) handlar ju där! Vi hade ingen anledning att inte lita på honom.”

Men då tänker jag (och förlåt mig nu alla hederliga bilförsäljare). Kom igen! Sedan när gick det att lita på en bilhandlare? Alla har vi ju ett inbyggt alarm som går igång när vi kliver in hos en bilkrängare. Men det är som att det alarmet stängs av här för att västerlänningar känner sig som hemma bland förmodat likasinnade.

När jag själv hade skakat hand med den ytterst trevlige brittiske korpulente bilhandlaren kände jag att jag behövde kolla så att både vigselringen och alla fingrarna satt kvar.

Det är förstås upp till var och en hur man vill spendera sina pengar. Men det kan störa mig att vissa västerlänningar sätter en stor ära i att pruta ner ett hemmagjort trähalsband från fem kronor till två och femtio av någon fattig stackare på turistorten, samtidigt som de lägger hundra tusen kronor extra på bilen utan att blinka. Då kan jag tycka att vi västerlänningar gott kan betala en tia för halsbandet istället och låta en hel familj äta på kvällen.

Själv har jag precis köpt samma bil av en kenyan som jag blev erbjuden av den fryntlige britten. Jag betalar trettio procent lägre pris för en årsmodell nyare, som aldrig är körd på de trasiga vägarna här. Men om den går sönder ligger jag illa till. Då kommer det som ett brev på posten:

”Vad var det vi sa…”


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 33 andra följare