Några rader om döden

Alldeles nyss fick vi höra att en släkting till min fru varit med om en bilolycka där hon förlorade sina tre barn. Hon överlevde själv.

Det är inte första gången något sådant händer. Inte ens första gången i år. Min fru räknade till fem incidenter där släktingar eller bekanta omkommit i alltför tidig ålder sedan årskiftet.

För inte så länge sedan nåddes vi av beskedet att en vän plötsligt avlidit utanför en restaurang. Ett astmaanfall var det visst. Mumbi, som hon hette, var och hälsade på oss förra året här i Sydafrika med sin dotter. Dottern gick i samma klass som min lilla tjej i Kenya.

Jag vet inte hur många döda människor jag sett sedan jag flyttade till Afrika. Bara att det är många. Ofta är det trafiken, men också sjukdomar. Några bekanta har blivit skjutna eller dödade på annat sätt.

Två människor har dött i mina händer. En äldre man i Soweto för ett par år sedan. Jag försökte rädda hans liv, men misslyckades. Redan när jag såg motorcykeln köra in i honom i hög fart insåg jag nog att hans liv inte skulle gå att rädda.

Den andra som dog i min famn var min egen mor. Hennes liv kunde jag inte rädda. Hon hade ALS och ni som vet vad den sjukdomen innebär förstår också vad jag menar. Men det var länge sedan. Det är hon som är på bilden. Den andra är min pappa, som tyvärr också är död.

Vissa säger att man vänjer sig vid döden ju mer man ser den. Andra säger att döden gör så att vi inte tar livet för givet. Vad säger ni?

Själv tar jag livet för givet. Jag tar för givet att jag som gammal ska sitta och ljuga friskt för barnbarnen. Det ser jag verkligen fram emot! Och om det inte blir så har jag i alla fall haft glädjen av att föreställa mig det nu.
Instagram: johanripas
Twitter: JohanRipas

---