Jag är superstjärna på ålderdomshemmen

Ni som tycker att jag är en oviktig spelare med blott några tusen följare på Twitterer, er ska jag be att tänka om.

Nyss var jag på Bokmässan för att presentera min debutroman Forever young, om ett par kids som växer upp i det tidiga åttiotalet i Sverige. Det kom en hel del och lyssnade när jag pratade. Och många var till synes mycket positiva. En farbror satt till och med stundtals båda nävarna i luften, i något slags hurra-gest!

Jag tror att genomsnittsåldern på Rapport ligger någonstans kring 66 år. Vi har över en miljon tittare varje dag och när man som jag dykt upp i rutan från olika ställen i Afrika under fem år, vet väldigt många vem man är. Ett par hundra tusen följare på Twitter imponerar inte på mig alltså!

Kul! tänkte jag på Bokmässan. Och gick till bordet för att signera.

Då kom de. Tanter och farbröder klädda i gabardin och hucklen. En strid ström av grå eminenser som var väldigt intresserade av att prata… Afrika.

– Hur går det för Zimbabwe nu med Mugabe, undrade en herre i vit skepparkrans.

– Det är mycket intressant just nu, svarade jag.

Och sedan:

– Jag har skrivit en roman, det är därför jag är i Sverige några dagar. Den handlar två ungdomar.

– Säger du det… Vart bär det hän härnäst i Afrika?

Inte många av dessa mina trofasta seniora följare köpte en bok. Men vi hade många långa intressanta samtal. Om Afrika, då förstås.

Det kanske är så att även om man har en frisör man tycker om, är man inte så intresserad av om denne ägnar sig åt frimärkssamlande vid sidan om. Man vill att frisören ägnar sig åt det man vet frisören kan. Klippa hår.

Eller i mitt fall, rapportera från Afrika.

Rana köpte i alla fall en bok, trots att hon inte är pensionär.

---