Svenskar är dåliga på engelska

Vi svenskar har ju en uppfattning om att vi är väldigt bra på att prata engelska. Och får ofta höra det när vi är utomlands. Men jag tror det där är lite av en myt.

Det är nog ingen tvekan om att svenskar är goda konversatörer på krogar, i taxibilar och i receptioner på hotell. Vi anammar antingen en amerikansk eller brittisk accent och vi gör det i allmänhet ganska bra. I sociala sammanhang kan vi svänga oss rätt snyggt och får därför höra att vi låter som vilken anglosax som helst.

”You have subtiltles in the movies in Sweden. So you are used to hear English.” får vi bekräftat.

Men efter att ha jobbat i Afrika i drygt två år och sett allt från politiker till diplomater och turister röra sig i många olika sammanhang har det slagit mig hur ordfattiga svenskar ofta är när det kommer till engelskan. Människor från andra icke engelsktalande länder bär ofta en tydligare klang av sitt eget språk i engelskan, men de kan ofta argumentera och förklara med en betydligt större ordrikedom än vi svenskar.

Jag har sett ledande svenska befattningshavare tappa all sin pondus och trovärdighet när de är i engelskspråkiga sammanhang och jag har sett träffsäkra kvicktänkta diplomater krympa ihop till försiktiga smilande typer när de skiftar över till engelska.

Det kan vara så att vi är lite förförda av vår självbild, som tyvärr verkar bygga på att vi kan sladda runt lite snyggt i luftiga sociala sammanhang på engelska. Där det inte krävs mycket mer än att locka fram ett skratt. Men när det kommer till att resonera, stå för vår ståndpunkt och exemplifiera och övertyga. Då är vi lite…lost.

Och det är förstås ganska allvarligt. I alla fall när det kommer till människor som i yrket ska representera Sverige. Diplomater blir utestängda från viktiga nätverk om de uppfattas som en aning tappade. Politiker kan inte framföra en svensk linje med trovärdighet om de inte har ett fullgott ordbatteri. Och en profilerad företagare som skriver mängder av mejl på stapplig engelska i affärssammanhang lär nog inte hamna först i investeringskön.

Carl Bildt låter precis likadan på svenska som på engelska. På gott och ont kanske. Men faktum är att han är konsekvent i alla fall. Det är inte så att han framstår som någon annan när han talar engelska. Det är inte hans uttal utan hans ordförråd som ger honom självförtroende.

Jag är helt övertygad om att vokabulär och formuleringskutym är långt viktigare än att glassa med en accent. Och jag tycker att vår uttalsfixering går att spåra även i Sverige. Vissa dialekter, sociolekter och personer med utländska språk i botten blir diskvalificerade på grundval av deras språkmelodi. Inte på grund av innehållet i vad de säger. En avskyvärt ytlig urvalsprocess i grund och botten.

För trots allt är språk i grunden bara ett verktyg att uppnå ett syfte i ett givet sammanhang. Stil och ton är givetvis viktigt, men tvingas man reducera sitt intellekt eller begåvning på grund av språkbytet lär ju folk ändå inte lyssna särskilt länge ändå.


41 kommentarer on “Svenskar är dåliga på engelska”

  1. Melody Sundberg skriver:

    Tack för ett intressant och insiktsfullt inlägg. Läste att forskning visat att de som tror sig vara allra bäst på engelska egentligen är sämre, medan de som är lite mer ödmjuka inför sina kunskaper ofta är riktigt bra på engelska. Tror man att man redan kan väldigt bra engelska kanske man slutar att öva? Det stämmer att det är en uttalsfixering i Sverige. Det viktigaste borde vara att man har ett så pass bra ordförråd att man kan uttrycka sig lika bra i engelska som på svenska.

    • johanripas skriver:

      Intressant med forskningen där! Ligger nog mycket i det. Mångas självförtroende grundar sig nog mycket i populärkulturen som vi svenskar är rätt väl insatta i. Men arbetsspråk är något annat.

  2. johanbernhardsson skriver:

    Generellt är vi svenskar bra på engelska. Vad som jag reagerar på mest är att befattningshavare är så pass mycket sämre än normalen (mina egna iakttagelser).

    Dock så använder vi svenskar språket för lite för att bygga upp en vokabulär. Även om vi är vana vid att höra engelska via TV så är det inte samma sak att prata.

  3. Jens Edlund skriver:

    Arbetsspråk brukar ju vara svårt även på modersmålet innan man lärt sig terminologin och jargongen. Det förvånar inte alls, tycker jag, att svenskar kommer bort sig om de hamnar i en situation där ordförrådet och uttrycken är obekanta, oavsett språk. Men det brukar gå rätt fort att lära sig. Däremot överraskar det mig lite om du har sett (ofta) svenskar som arbetar med engelska som arbetsspråk bli alldeles försagda. Det är inte min erfarenhet. Vad jag tycker mig iakta ibland är att svenskar, och andra andraspråkstalare, kan ha det ganska mycket svårare än modersmålstalare att följa med i snabbt, vardagligt uttal och när dialekterna skiljer från vad de är vana vid.

    Sedan blir jag lite road av det här: ”Där det inte krävs mycket mer än att locka fram ett skratt”. Just att klara av humor brukar ofta dyka upp som en av sak som är rejält svår om man inte är hemma i ett språk. Men – det brukar handla om tajming, och det är klart, med ett utmärkt uttal och god vana vid att använda sitt mycket marginella ordförråd klarar väl ”svenskar” tajmingen utmärkt, kanske.

    • johanripas skriver:

      Bra poänger Jens!

      Även engelska modersmålstalare kan ha väldigt svårt att förstå olika accenter och dialekter av engelskan. Inte riktigt det jag ville åt. Mer när man vill vara precis med sitt budskap.

      Locka fram ett skratt är i min värld inte samma sak som att kunna förmedla den humor man verkligen vill åt. Man går på enkla poänger istället. Kanske skulle jag ha skrivit ”locka fram ett artigt skratt”.

  4. Right … helt sant … hej från Österrike😉

  5. Simon Bengtsson skriver:

    Jag tyckte jag var dålig på engelska jämfört med andra i klassen i gymnasiet. Åkte ner och backpackade i Australien och Nya Zeeland och insåg att jag och andra svenskar trots allt kände oss betydligt säkrare än de flesta andra europeer. Det var viktigt att skriva att man var svensk i sitt CV om man sökte jobb på cafe eller i butik eftersom svenskar hade rykte om sig att vara bra på engelska.

    • johanripas skriver:

      Jag tror att du har helt rätt Simon. Och det var lite det jag var inne på i texten. Att det funkar bra i sådana sammanhang, men haltar lite när det kommer till mer komplicerade uppgifter. Sedan tror jag att svenskar många gånger har ett rykte om sig att vara ärliga och pålitliga. Nog också därför det är bra att skriva det i sitt CV.

      • Simon Bengtsson skriver:

        Du har en poäng! Dock tycker jag att vi med rätta tycker oss kunna engelska bra då vi är bättre än våra grannar. Att vi har svårt med komplicerad engelska är ju inte mer än rätt då det trots allt inte är vårt modersmål.

      • johanripas skriver:

        Sant det också!

  6. Emma skriver:

    En petitess kanske, men ”used to hearING” heter det väl ändå? Känns viktigt att få det rätt i just detta sammanhang.

  7. 18yess skriver:

    Intressant. Vi bor i Wales och jag har märkt att här är språket de infödda använder väldigt beroende av social klass. Jag undrar om vi inte i Sverige är ganska ”lagom” också med vårt språkbruk och det ger utslag i användandet av ett främmade språk.

    • johanripas skriver:

      Intressant reflexion!

      Vill dra mig till minnes en gammal studie som säger att svenska arbetklassbarn talar med färre ord än överklassungarna. Men att de å andra sidan kommunicerar samma saker. Sedan finns det förstås en hel räcka med markörer och stilfigurer i det svenska språket som markerar social tillhörighet.

      Kanske är Sverige ett alltför enspråkigt land? Därför är vi inte så vana att framföra våra åsikter på ett språk som vi inte till fullo behärskar.

  8. Ditt blogginlägg skapade en rolig och intensiv debatt i den slutna gruppen för ”Svenska som modersmål utomlands” (SMUL) på Facebook. Som utlandssvensk har man ofta en liten syn än vad svensken i Sverige har. Det du beskriver ovan innebär dock nya tankar för mig. Just detta med uttalsfixering tyckte jag var en lustig observation – som säkert stämmer. Jag saknade dock två faktorer i resonemanget.

    Det ena faktorn är mina personliga observationer efter 13 år i Kanada om att generation, skolgång och media tidigt i livet säkert spelar in hur engelskan fungerar för den vuxne svensken. De som har växt upp utan Tv när de var små har ofta starkare svensk accent än de som hört engelska tidigt genom filmer och serier. Vi som växte upp utan internet har OK uttal, bra grammatik men sämre vokabulär och grepp om idiomatiska uttryck. Internetgeneration har ofta bra uttal, sämre grammatik, men bra vokabulär och grepp om idiom. Det finns säkert forskning om detta, men överlag tycker jag att det verkar vara så hår i svenskkolonin i Vancouver.

    Den andra och lite mer sorgliga, är den svenska sociala kantigheten. Det sitter som ristat i ryggmärgen att det är svårt att närma sig främlingar – även om vi arbetar på engelska länge. Flyttar man utomlands brukar det svåra lätta, men till viss del sitter det alltid kvar. Visst, bristande språkkunskaper gör det värre, men tänk bara på hur usla vi är på att ta hand om nykomlingar på arbetsplatser eller i sociala privata sammanhang. Vi står ofta och tvekar i vår väl intrampade ruta, fastän vi egentigen är otroligt nyfikna på nykomlingen.

    Det finns säkert fler komponenter i denna ekvation men orden social och svensk hör inte helt ihop för mig.

    Tack för en intressant och välskriven blogg! Och välkommen in till oss i SMUL om du vill diskutera svenska också!

    • johanripas skriver:

      Hej Lena!

      Mycket roligt att jag skapade debatt hos Smulorna! (kallas ni så?) Jag är gärna med och diskuterar där.

      Jag snuddade ju vid det om att svenskar är uppvuxna med textremsor istället för dubbade filmer och program på tv. Det har nog bidragit till det goda svenska språkörat för engelska uttal och uttryck.

      Är svenskar verkligen kantiga? Är vi inte mer diffusa av oss? Ägnar oss åt nyanser istället för att gå rakt på mål.

      Jag var i Denver och intervjuade en sociolog Frank Landy för några år sedan om varför svenska företag misslyckas i kommunikationen i USA. Han menade att när svenskar och amerikaner sitter i samma ledningsgrupp med en svensk vd vet alla svenskar vad som beslutats efter varje möte, medan amerikanerna sitter kvar och väntar på order om vad som ska göras.

      • Helena Riutort skriver:

        Jag jobbar mycket med tyskar också och de uppskattar alltid oss svenskar just för att vi går rakt på mål… Och som jag just skrev i en kommentar nedan så gör engelsmän oftast allt för att inte behöva gå rakt på mål.
        Tror det hela är mycket mer komplext än vi tror och jag tvivlar på att vi svenskar är mer diffusa av oss.
        Kanske är vi mer konflikträdda! När vi är konflikträdda, då kan vi bli diffusa, och inte våga säga direkt vad vi tycker! Men det är en annan sak.

      • johanripas skriver:

        Ja, kanske! Och som du säger, man ska nog vara försiktig med att generalisera.

      • Jens Edlund skriver:

        Terracciano, A. et al (2005): National character does not reflect mean personality trait levels in 49 cultures, Science, 310(5745):96-100.

        Bra läsning för den som gillar stereotyper, och att generalisera över till exempel nationalitet. Men det finns en risk att många kul bloginlägg och teveprogram går i stöpet, så kanske bäst låta bli🙂

        Gratis version finns här: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16210536

      • johanripas skriver:

        Ska kolla in! Håller med, vi lägger ner generaliseringarna. Går nog bra att blogga ändå.🙂

  9. Njäää håller verkligen inte med. Jag minns inte en enda gång jag blivit överraskad över någons mer färgstarka förklaring av något och jag har bott utomlands 4 år nu, i 3 olika kontinenter.

    Vi är definitivt bättre engelska än alla länder med möjliga undantag om Holland, Danmark och Norge.

    Däremot är det sant att vi kanske överskattar vår förmåga. Som Fredrik Lindström sa nån gång, det är bara att förflytta oss till köket så inser vi hur mycket många inte vet.

    Sant är också att vi är rätt tama och timida, det har ju kanske dock inte med språket att göra utan vår kultur.

    • johanripas skriver:

      Intressant Carl Göran!

      Tror du är inne på något när du talar om tama och timida. Jag vill mer kalla oss svävande. Jag tänker att det kan grunda sig i den svenska mentaliteten som gärna reder ut nyanser och aspekter istället för att på anglosaxiskt vis gå rakt på mål.

      Svenskar kämpar ibland med att hitta bra översättningar för svenska idiom, när engelskan har ett fullt fungerande ord som ligger där på bordet. Just för att vi vill uttrycka oss på det svenska sättet och liksom vandra runt lite innan vi kommer till saken.

      Kul att du nämner Fredrik L som jag gjorde Värsta Språket ihop med. I det programmet tog vi upp en del av dessa saker.

  10. Jens Edlund skriver:

    Så… en lite tillspetsad summering skulle kunna vara att (1) det är synd att svenskar är så timida och försagda och (2) dessa timida och försagda svenskar gör gott i att sluta gå omkring och tro att de är bra på engelska?

    • johanripas skriver:

      Haha! Spot on Jens!

      Ja, någon skrev till mig om forskning som visar att ju bättre man tror sig vara på engelska, desto sämre är man det egentligen.

      Men försagda doftar lite väl mycket räddhågsenhet tycker jag. Själv tycker jag verkligen om att träffa svenskar utomlands. Jag uppskattar verkligen vår lyssnande, nyanserade och bitvis lågmälda samtalskultur. Finns inga som kan beskriva melankoli så vackert och insiktsfullt som människor som bor där uppåt våra karga trakter. Tycker jag.

  11. Magnus skriver:

    Jag konstaterar att många fransmän när de stapplar fram på engelska tenderar att engelska till franska ord när de inte hittar/saknar vokabulär för motsvarande på engelska. Hellre det än att prata runt omkring och förklara. För fransmännen är det (som du antyder för andra) extremt viktigt att vokabulären är precis och nyanserad som en slipad diamant. Många svenska affärsmän påstås också hamna i förhandlingsunderläge när de väljer att till varje pris vill låtsas hänga med i engelskan när de i själva verket blir överkörda av nyanser som som de till viss grad missförstår.

  12. Vilken rolig diskussion ni har här! Jag var tvungen att kika in även idag för att se vad ni kommit fram till.

    SMUL:are brukar jag (säkert helt inkorrekt grammatiskt) kalla oss i SMUL. Smulor testade vi ett tag men det lät för feminint och konstruktionen SMUL:are verkade spegla att gruppen också välkomnar maskulina följare. Även om gruppens existerande baserar sig på ett antagande om att män är lika intresserade av barnens modersmål så har vi uppskattningsvis ca 90% mammor som följer; det är tydligen mest utlandssvenska kvinnors lott att ta hand om barnens svenska (och i det ämnet finns ingen forskning).

    Oavsett.. en av våra SMUL:are är tolk och nämnde att svenska företagsledare är svåra att arbeta med. De tyska pratar snällt tyska med henne så att hon kan göra sitt jobb, medan de svenska envisas med att prata sin begränsade engelska och därigenom stör tolkningsprocessen så mycket att den blir svår att utföra.

    Så baserat på en persons observation av några få individer drar jag nu den grovt generalliserande slutsatsen att detta stöder din tes… eller hur ;-)!

  13. johanripas skriver:

    Enligt en väl insatt källa som vi journalister säger🙂

  14. barabrittiskt skriver:

    Vi ÄR bra på engelska om man ska gå efter våra PISA-resultat där engelska är det enda vi faktiskt är bra på i den svenska skolan jämfört med andra länder.

    Håller däremot med Johan Bernhardsson om att just befattningshavare är extra dåliga och jag har jobbat i Bryssel så jag har sett en del exempel. Håller också med om att många svenskar är dåliga på just köksredskap men det är ju inget man använder om man inte delar kök med engelskspråkiga.

    18yess och andra har varit inne på det här med samhällsklasser och någon var inne på geografi och DÄR kan jag verkligen se skillnad. I mitt fall tar jag upp brittiska varianter och där är svenskarna ofta chockade om de hör geordie (Newcastle) eller en stark västlig dialekt från Somerset och likaså om de ser en Ken Loach-film för de är vana vid London och TV-seriernas tillrättalagda RP-engelska om medelklassen. Detta är ju dock inte så konstigt eftersom det är den vi lär oss i skolan.

    • johanripas skriver:

      Absolut! Sverige brukar toppa undersökningar om engelskfärdigheter. Tror vi kan tack vårt förhållandevis jämna utbildningssystem för det. Det ger oss ett högt snitt.

      Svårförståeliga dialekter är inte särskilt intressanta i sammanhanget. Det är inte det jag syftar på. Och samhällsklasser uppvisar förstås skillnader i ordförrådet även i svenskan. I alla fall bland studier jag sett på barn.

      En ren hypotes:
      Det är ju ganska kvalificerade sammanhang som texten handlar om. Jag tycker att det finns en fumlighet hos människor som läst ett språk mycket, men pratat det lite. Kan bara gå till mig själv som läst tyska på universitetsnivå (av någon anledning). Tyskar brukar ge mig gott betyg och även om jag nog skulle göra hyfsat resultat på test av typen PISA är jag helt borta i kvalificerade sammanhang. Det som att det uppstår en stress när jag står där med min stora tyskverktygslåda och fumlar runt bland verktygen. Mina förväntningar på mig själv blockerar språket.

  15. barabrittiskt skriver:

    Glömde säga att jag tror att det stora problemet är att vi svenskar inte lär oss retorik och akademiskt resonemang i skolan vilket man tidigt gör i t.ex. England där man kan försvara en tes tidigt medan vi står och är skraja eller kliar oss i huvudet.

    • johanripas skriver:

      Ja, det där är ju en över åren ständigt återkommande insikt. Som vi av någon anledning inte tar till oss i Sverige. Tror det stämmer! Mina ungar (3 och 5) som går i en engelskspråkig skola har mycket drama på schemat och kommer öva retorik när de blir lite större.

  16. Ida Skyttberg skriver:

    Jag håller definitivt med om att de flesta svenskar överskattar sin engelska och jag funderar ofta på om det beror på rytm. Som du själv skriver så är det en viss språkmelodi som spelar in. Vi svenskar har en särskild rytm och en viss gnällighet i tonen som inte går att använda med de flesta engelska dialekter…Jag jobbar på Nya Zeeland för andra gången inom fyra år och där har jag inte en enda gång hört den där gnälliga svenska tonen, det är ett positivt/ironiskt eller uppgivet tonfall som används även om det är svordomar eller skällning som uttalas. Jag får ofta komplimanger för mitt uttal och ordförråd och jag tror att det beror på att jag har ett stort intresse för språket och framförallt att jag försöker göra språket till mitt eget. Det gäller att hitta ”sin melodi” i de andra språken annars förlorar man en del av sin pondus! Avslutar med en länk till en stackare som varken har språket på sin sida eller fattar hur viktig arbetsinvandring är.

    • johanripas skriver:

      Kanske är svenskans så kallade akuta accent som du talar om. Jämför ordet regnar med raining. Det studsar liksom lite mer i svenskan.

      Underbart klipp med gubben där!

  17. Teaflax skriver:

    Jag är översättare och gift med en amerikanska. Sedan tolv år tillbaka bor vi i Sverige. Ja, svenskar har generellt extrem hybris vad det gäller sin förmåga att hantera engelska.

    Min hustru gjorde för några år sedan en serie såkallade språktextningar (alltså undertexter på samma språk som det språk som talas i filmen) av en hel bunt internfilmer för ett multinationellt företag. Det var alltså folk från ett trettiotal olika språkområden som pratade om sina upplevelser på den här firman, och de olika dialkterna gjorde det lite knepigt att direkt höra vad alla sa.

    Men visst uttalade svenskarna engelskan riktigt bra, och de pratade väldigt otvunget och snabbt. Men där t.ex. en fransman skulle ha sagt ”we…uh…were ‘aving ahhhh…partie…because he was…eh…reti-ring” sade svensken nöjt ”we was having a party for he was going in pension”.

    Överlag och med nästan bara ett undantag – vi kommer till det – så var svenskarna KLART sämst på syntax, ”verb/subject agreement” (alltså ”he owns/they own”) och vokabulär. Det gick fort, och visst lät det ganska bra och otvunget, men det var ett helvete att skapa en vettig undertext av, för de såg ofta bara debilt ut när man skrev ut det de sa ordagrannt. ”Often, when I comes to the office in the morning, it is no one here. But I think that is wery cozy.”

    Den enda killen som vi enades om faktiskt pratade riktigt bra engelska dök upp igen i en senare film där han berättade om när han lite grann mot sin vilja fick vara förhandlare trots att det inte egentligen ingick i hans yrkesroll. Och då säger han ”And there I was, with my bad English…”

    Just det, den enda av svenskarna som inte verkade tro att hans engelska var helt och hållet perfekt var också den ende som faktiskt talade genuint bra.

    Och nu hade jag tänkt länka till en sajt från Sveriges största förlag som tydligt bevisar svenskens hybris inför uppgiften att uttrycka sig på engelska, men då ser jag med viss tillfredställelse att Bonniergroupagency.se, som så sent som 2012 hanterade licensiering av svenska böcker utomlands, inte finns kvar, men där kryllade det av meningar av typen ”In turmoil Europe of the 1930ies Sweden stands in the periphery” och ”The spring of 2011 the author and filmmaker Lukas Moodysson came with his first novel in over 20 years.” Jag hoppas innerligt att de inte bara bytt domän.

  18. gealach skriver:

    Intressant inlägg och lika intressanta reflektioner i kommentarerna.

    Jag har också reagerat på det här, jag är f.d. lärare och jobbar numera som översättare. Jag har även ett extrajobb där jag använder engelska större delen av tiden. Jag får väl anses bra på det, men ser väldigt tydligt mina begränsningar när det handlar om områden jag inte är van att prata om, då haltar det lite och jag får leta efter orden, vilket gör att grammatiken blir lidande när jag snurrar till det😀 Vissa dagar undrar jag om jag alls läst engelska!

    Något jag reagerat på är att de som är allra bäst på att kritisera svenskars engelska är andra svenskar. Så fort någon har brytning ska det hånas och härmas. Vi tar för givet att en tysk, fransman eller japan ska ha brytning, men vi verkar tycka att vi själva låter som filmamerikaner allihop och så fort någon har lite svensk accent kan det skämtas om i evigheter.

    Då lyssnar jag faktiskt hellre på någon som kan uttrycka sig korrekt och begripligt med ett bra ordförråd, men har lite brytning, än någon med perfekt uttal som inte går att förstå.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s