En alldeles underbart otrevlig fransyska

Det är sällan man tillfälle att säga att man mött en bedagad fransyska med namnet Lila. Men så har det hänt.

Jag satt i pressrummet på National Elections Centre här i Nairobi när jag plötsligt hörde en hög stämma kraxa högt i rummet.

”Haha, you just want my number!”

När jag tittade upp från datorn såg jag en benig brittisk journalist med tofsigt skägg stå och skämmas med sitt eget visitkort i sin utsträckta hand. Framför honom satt en svarthårig före detta skönhet och packade upp sina saker för att börja jobba. Hon tog inte emot kortet utan lätt britten stå där med skammens röda färg sakta klättrande uppför halsen. Fiaskot var ett faktum och han fick lomma iväg inför allas beskådan.

Plötsligt utannonserades det en presskonferens om valresultaten. Vi journalister plockade ihop våra saker och blev stående i en stor klump framför säkerhetskontrollen in till House of Bomas, den hall där presskonferenserna hålls. Så hör jag stämman igen bakom mig.

”Fucking shit, this is going to take hours!” Snett nedanför bakom mig stod den svarthåriga och plirade. När jag vände mig slängde hon ett öga på min pressackreditering och tog till orda igen.

”You, Sweden, don´t just stand there. Get us through here!” Det får man ändå säga att det var en alldeles förträffligt otrevlig öppningsfras. Allt för rolig för att ignorera. Så jag plockade upp handsken och vi började prata. Eller rättare sagt. Hon höll låda under de dryga tjugo minuter vi blev stående i väntan på att de utländska diplomaterna skulle defilera in. Lila hette hon. Hon hade ingen aning om att det var en färg på svenska, men insåg snart att blomman Lilac hon är döpt efter är just lila.

Väl inne väntade vi i två timmar på den inställda presskonferensen. Det skulle visa sig att valet i Kenya inte gått så smärtfritt som valmyndigheten hoppats på. Teknik har havererat runt om i hela landet och rösträkningen måste ske manuellt. Oron har börjat sprida sig bland delegaterna från det internationella samfundet. De ser ett mönster återupprepa sig från förra valet, som slutade så

IMG_0677En Afrikakorrespondent som heter Johan Ripås                                    foto: Martin Kiama

”This is feeding the Devil. Everyone that wants a reason to be conspiratorial now has got one.” säger en diplomat mellan telefonsamtalen med hemlandet.

Han syftar på att processens safe guard mot valfusk, tekniken, har ersatts med mänskliga händer. Detta kan användas av den kandidat som förlorar. Båda kandidaterna har visserligen sagt att de ska acceptera ett nederlag. Men det sa de före valet, när de båda var segervissa. Lyckas någon sprida en känsla av att valet inte har gått rätt till blir Kenya i ett slag den krutdurk alla fruktar.

De kenyaner jag pratar har en lite mer laid back attityd till det hela. De har inte väntat sig att valmyndigheten ska få ihop ett resultat i brådrasket. De känner sina myndigheter. Det ska krånglas lite.

En oroande faktor i valet är att runt en halv miljon röster kommer underkännas. När jag skriver det här är 317 298 röster diskvalificerade och då är knappt hälften av rösterna räknade. Det är naturligtvis en katastrof för valet att så många inte har förstått hur man röstar. Men det var förutsägbart. Kenyanerna väljer sex politiska instanser, däribland president, guvernörer och parlamentsledamöter. Det är ju tillräckligt krångligt för en som kan läsa att hålla koll. Och de som inte kan läsa räknar vi i hundratusental.

Någon berättade om att han sett en bestämd gammal dam kliva fram till de sex valurnorna och proppa ner alla sina sex kuvert i den första urnan. Ett av hundratusentals exempel och en källa till missnöje förstås.

”I need to go out for a smoke.” säger Lila där vi sitter.

”A smoke, that sounds like something from the eighties” försöker jag lite tufft. Det skulle jag inte ha gjort.

”Smoking is very 2013…in France! I know you guys do things like Swedish massage, that isn´t dirty in one singe way. And that you include hundreds of genders in everything You do. You guys are just so….hahaha! ”

Jag satt kvar medan Lila gick ut och rökte och kände mig lite som en rättskaffens pojkscout i toppluva och shorts.

Att studera rösterna som sakta tickar in är som att se gräs växa. Det går oerhört långsamt. Bara det inte går för långsamt, så att frustrationen hinner ikapp.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s