TIA, This Is Africa

Uttrycket TIA, This Is Africa har skapats av västerlänningar som kommit till Afrika och upplevt ständiga strömavbrott, föråldrad teknologi och överenskomna tider som i bästa fall hålls ibland. Jag är inte särskilt förtjust i uttrycket, eftersom det ofta sägs med nedlåtande ton. Men min senaste resa måste nog få stämpeln TIA. Här kommer en liten inblick i min yrkesvardag. Skrivet med kärlek och respekt för mitt nuvarande hemland Kenya.

Jag hade bestämt träff med en lokal humanitärarbetare i norra Samburu. Han arbetar med att medla mellan boskapsskötarna i området. Det behövs, trakten är extremt drabbad av våld. I slutet av förra året försökte den kenyanska polisen bringa ordning, men det slutade med att 40 poliser sköts ihjäl i eldstrider med boskapsskötarna. Sedan dess håller ordningsmakten sig på avstånd.

Vi kom överrens att jag skulle åka upp under söndagen och så skulle vi filma och intervjua under måndagen. Han hade en kontakt som kunde ordna en lämplig fyrhjulsdriven hyrbil med chaufför till ett bra pris. Så det skulle jag inte behöva oroa mig för…

Sten copy

Vägen till Maralal

På vägen ner från Samburu planerade jag in att passera Meru, centrumet för Khatodlingar i Kenya. Jag tog kontakt med en man i ledande position, professor och khatodlare. Han hade inga problem med att jag skulle komma förbi på tisdagen.

Perfekt tänker jag. Måndag inspelning med boskapsskötarna. Och sedan på tisdagen hinna förbi Meru för khatreportaget. Klappat och klart, meddelade jag Stockholm och hemmaredaktionen.

På fredagen, två dagar före avfärd sms:ar jag min khatodlande kontakt att jag bara vill bekräfta att jag kommer. Jag får ett lite förvånande svar.

”You are crazy. Who are yu. Who are yu.”

Hoppsan. Jag försöker ringa, men blir bortkopplad. Eftersom jag visste att mannen skulle resa mot den somaliska gränsen under helgen antog jag att han hade lämnat sin telefon till en kollega eller liknande. Men lite oroande var det allt.

Lördagen, dagen före avfärd skulle jag träffa kontakten som skulle ordna fram en hyrbil med chaufför. Jag åkte in till stan vid tio till avtalad plats och väntade. Och väntade. Tjejen som jag skulle möta intygade varje gång jag ringde att hon var ”five minutes” därifrån. Efter en och en halv timme började jag misströsta. Jag behövde åka klockan fem på morgonen dagen efter och lördagen hade jag tänkt att tillbringa med familjen. Jag ringde upp henne med lite skarpare ton och då berättade hon att hon inte hade någon chaufför.

”I have a driver.” sa jag.

”Ok, give me five minutes” sa hon.

En halvtimme senare dök hon upp och hälsade med ett nonchalant handslag. Vi gick upp till kontoret där jag skulle betala bilen. Tyvärr kände företaget varken till henne eller någon hyrbil.

Det var verkligen dåliga nyheter, men jag hade en plan B. Eftersom jag vet att saker och ting kan trassla oväntat hade jag säkrat upp med ett annat bolag. Dock väldigt dyrt.

Jag hastade genom stan och hyrde en ordentlig Landcruiser med chaufför. De insisterade på att jag skulle betala för väpnad eskort den sista biten på grund av säkerhetsläget. Jag föreslog att jag kunde betala polisen på plats i staden Maralal om det behövdes eftersom jag inte var säker på om min kontakt däruppe skulle stå för säkerheten därifrån till slutdestinationen Marsabit.

”Inga problem” sa företaget och drog hyran för bilen på mitt kort. Samt pengar för den väpnade eskorten.

”Inga problem” sa de och försäkrade att jag skulle få tillbaka pengarna om jag löste säkerheten på annat sätt.

Jag tackade för mig och hann precis hem och kasta i mig mat och natta ungarna. Jag sov lite oroligt eftersom min khatodlare i Meru betedde sig så konstigt. För att kunna försvara den höga kostnaden för bilen kände jag att jag var tvungen att göra två reportage. Nu hade jag jag bara ett, men fick hoppas på det bästa.

När jag vaknar klockan fyra på morgonen för att fixa det sista innan bilen kom såg jag ett sms på min telefon. Den här gången från humanitärarbetaren i Samburu. Det stod att han hade fått förhinder och föreslog att jag skulle komma senare i veckan.

Jaha. Där stod stod jag i svinottan med en svindyr bil utanför huset och inga reportage att spela in. Jag skickade ett sms.

”Sorry. Allready on my way. Help me to sort this. Please.”

Chauffören Jeff var munter, men jag hade ändå lite svårt att skratta åt hans skämt. I huvudet klämtade bara Fiaskots stora klockor. Hur fan skulle jag förklara det här för SVT i Stockholm? Jag hade hyrt en dyr Safarijeep och tuffade upp genom Kenya utan en käft att intervjua.

Men framåt nio på morgonen började turen vända. Åtminstone lite. Humanitärarbetaren skickade ett sms och sa att han skulle ordna med en ersättare att guida mig till boskapsskötarna och eftersom vi var ute i så god tid kunde jag intervjua honom i Maralal innan han stack. Jag berättade den goda nyheten för Jeff. Men han delade plötsligt inte min glädje.

”Maralal you say. That is a another way. The office only told me Marsabit.”

Det visade sig att vi kört åt helt fel håll i två timmar. Ända vägen till Maralal nu gick över savannen och chauffören var tvungen att inhämta tillstånd från kontoret för den rutten. Det skulle vara okej enligt kontoret eftersom det fortfarande var dagsljus. Efter fem mil på obefintliga vägar ringer min humanitärarbetare och säger att han inte kan vänta på mig längre, utan jag får nöja mig med hans yngre kollega som ska guida mig. Inget att göra. Strax efter att jag förlorat den intervjun poppar ett mejl in från biluthyraren som meddelar att jag ska betala 200 dollar extra för eftersom jag styrt om rutten.Tack för den!

Stämningen i bilen sjunker något igen. Men jag väljer att ignorera mejlet och fokusera på att skrapa ihop det reportage jag kan få.

Långt ute på savannen delar sig vägen i tre. Jeff meddelar att han inte har en aning om vilken vi ska ta. Han tycker att vi ska chansa på den som går neråt. Jag är i det läget inte så sugen på att chansa och får samtidigt syn på två samburukvinnor långt borta. De pekar med säkerhet ut vägen som går uppåt. Jag väljer att lita på dem och det visar sig vara rätt.

Samburukvinnor2

Två vackra Samburudamer med bättre koll på vägarna än vi.

Sent på eftermiddagen skumpar vi in i Maralal och träffar där den unge Popote, som jobbar för samma humanitära organisation som mitt nyss förlorade intervjuobjekt. Vi styr iväg mot byn Marti, som visar sig vara det egentliga målet. Inte Marsabit. Inte ens typ Marsabit.

Vägen mot Marti går över de svala Porobergen. Där på en av topparna ligger en alldeles fantastik liten kyrka som driver vandrarhem i små hyddor. Den italienske Father Bruno Bello är närmast en legend i trakterna. Tyvärr var Bruno på resa till Nairobi just när vi passerade, men jag kände omedelbart att Father Bruno Bello ska få en plats under pseudonym i min bok som jag knåpar på.

Kyrka

Father Bruno Bellos kyrka uppe bland Porobergen

Vi når Marti när mörkret lagt sig. Byns chief tar emot oss och ordnar sängplatser så vi slipper åka tillbaka upp till Brunos ställe mitt i natten och han lovar att samla fem boskapskötare från Turkana och fem från Samburu till dagen därpå.

Tidigt på morgonen stiger jag upp för att fånga gryningsljuset. Jag promenerar runt bland de fantastiskt utsmyckade boskapsskötarna. AK 47:orna dinglar under filtarna de är klädda i och de betraktar undrande den bleke mannen som filmar dem. Efter en stund kommer jag att tänka på de 40 poliserna som sköts ihjäl i området. För säkerhets skull väcker jag Popote, som sedan tar mig runt bland boskapsskötarna.

Det visar sig att Popote kan allt om konflikterna i området, inte bara på grund av sin universitetsutbildning. Han är själv Samburu och hans insikter är fullständigt ovärdeliga för mig. Jag filmar och intervjuar männen från Turkana och Samburu under deras möte. Marti är en unik plats där samhällena har slutit fred och lever tillsammans. När vi åker därifrån vet jag att jag har ett riktigt bra reportage på minneskortet i min kamera.

En tjugotvårig Turkanakvinna vid namn Mima ber om lift till Maralal. Hon berättar att hon har två barn och jobbar på ett tredje. Hennes man håller som bäst på att leta efter sin andra fru. Jag frågar om hon tycker att det känns okej.

”Yes, that is our culture.” säger hon självklart.

Popote berättar att han tänker sig två, tre fruar minst. Jag berättar om Sverige och vår syn på män och kvinnor. Mima lyssnar noga och strax innan de båda kliver av i Maralal ger hon Popote en vänlig men bestämd avhyvling och säger att han borde nöja sig med en fru. Jag känner en stark lust att snabbt åka därifrån innan Mima går hem och berättar för sin beväpnade man vad den svenske journalisten sagt om flera fruar i bilen.

Halvt lycklig över det jag filmat och halvt i förtvivlan över nästa reportage åker vi mot Isiolo för övernattning. Jag lyckas äntligen få tag i min khatodlande professor, som nu har ett vagt minne att vi talats vid. Han har medverkat i såväl BBC och andra medier och kan inte hålla reda på alla som ringer. Det finns inte en chans att han kan pressa in mig i sitt späckade schema, men han kopplar ihop mig med sin fru som är lokal journalist. Hon lovar att ordna något till mig under morgondagen. Det löftet gör att jag somnar som ett barn efter att jag duschat av mig ett par kilo damm på hotellet i Isiolo.

Under frukosten får jag ett sms med ett nummer till en ny khatodlande kontakt i Meru. Det skänker lite lugn och hjälper att pressa ner de torra orostade rostbröden. Jag äter det stekta ägget och en banan, men lämnar korven som ser ut att ha blivit värmd minst tre gånger förut. När Jeff kommer får han in en likadan frukost som jag. Men han hinner bara äta bananen innan en liten brun kackerlacka springer ut mellan brödskivorna. Han suckar och säger att det inte är någon idé att beställa in en ny tallrik.

”They will just bring me the same back.” säger han uppgivet.

Jag börjar vid det här laget bli ganska sliten av för lite sömn, för många strappatser och på det en riktigt ruggig matupplevelse. Jag ringer numret jag fick och mannen i luren säger tveksamt att jag är välkommen till Meru och hans khatodling. Vi stämmer träff i grannstaden Maua utanför Metodistkyrkan två timmar senare. I det läget hade jag mycket lågt ställda förväntningar. Jag hoppades bara att karln inte var helt tandlös, helst nykter och någorlunda vid sina sinnens fulla bruk. Men än en gång ska jag bli positivt överraskad.

Mannen jag möter heter Peter och är inte vem som helst. Han klädd i kostym, trevlig och mycket insatt i khatodlingarnas betydelse för distriktet. Peter ska snart resa till London för att försöka förhindra parlamentet att förbjuda khat, eller miraa som det också kallas. Han visar mig sin odling och tar mig till den lokala skolan. Där träffar jag rektorn som visar skolans egna miraaodlingar inne på skolans område. De har just invigt den nya byggnaden för secondary school, som helt finansierats av skolans odlingar.

I Merudistriktet är miraa hjärtat i ekonomin. Inte bara skolor, utan sjukhus, transportnäringen och i stort sett allt annat drivs av pengarna från bladen på miraaträden. När Europa nu förbjuder miraa, med England som sista land, hotas hela distriktet menar Peter. Han åker till England för att med hjälp av advokater och forskningsrön slåss för sin ekonomiska överlevnad.

På vägen ner mot Nairobi öser regnet ner i mörkret. När vi når motorvägen ser jag ett lamm som står skräckslaget upptryckt mot mitträcket alldeles intill vägbanan. Jag tänker att i Sverige hade det kunnat bli en nyhetsinslag i tv, här hoppas vi mest lite trött att ingen kör på det så bilen får sladd. Kor, getter, åsnor och får kantar vägarna vart man än kommer. De är en del av den sällsamma oredan på den här kontinenten. Allt försigår överallt, på samma gång. Stenrika människor med glansiga märkesskor trippar fram i leran på väg mot kontoret från parkeringen, där mindre lyckligt lottade människor sitter och säljer leksaker som de gjort av kapsyler. Masajer iklädda röda filtar och långa käppar står inne på köpcentrumen och granskar den senaste modellen av Iphone. I stort sett ingen passar tiden, därför att tid inte är pengar. Frustrerade nyanlända västmänniskor brukar lugna ner sig lite efter någon månad i ständig panik över uppskjutna möten, dagslånga strömavbrott och hantverkare som i lugn och ro kommer släntrande utan verktyg när deras tvättmaskin har gått sönder.

Det är inte alls så att människorna här är omöjliga. Det är bara så att många samhällen här inte är konstruerade utefter den tidsprecision som vi är vana vid. Kanske kommer de bli det snart med tanke på det kraftiga ekonomiska uppsvinget som sker i många länder. Och självklart finns det folk som passar tiden och utför exakt lika kvalificerade uppgifter inom samma tidsramar som på hos oss. De extra 200 dollarna för hyrbilen slapp jag betala för övrigt.

Jag vet bara att även om jag skulle sluta mitt jobb idag och flytta tillbaka till Sverige har jag redan varit med om tillräckligt mycket fascinerande och tankeväckande möten och sett så spännande och intressanta platser att jag kan plåga mina barn med historier resten av mitt liv.

TIA, This Is Africa.


4 kommentarer on “TIA, This Is Africa”

  1. linnea skriver:

    Åååh! Jag vill också bli Afrikakorre efter att ha läst detta🙂

  2. Eva B skriver:

    Hej och tack för en bra och intressant blogg! Jag upptäckte den nyss och ser att jag har mycket att läsa ikapp😉 När jag läser TIA-inlägget kommer jag att tänka på boken När elefanter dansar av Barbara Voors. Du har förmodligen läst den, annars är det ett tips. Den kom ut för drygt 15 år sedan så mycket har ju hänt, men det var en stark läsupplevelse för mig. Jag tycker att ni båda har en klarsynt, solidarisk, icke-nedlåtande syn på människorna och kulturen i era afrikanska länder, det var nog därför jag gjorde den kopplingen. Voors’ bok handlar mest om Tanzania men även hela Afrika.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s