Därför köper jag aldrig en bil från en västerländsk bilhandlare

Här i Nairobi finns det ohyggligt många västerlänningar. De jobbar på ambassader, inom FN eller på något stort internationellt företag. Många lever i en mycket sluten västerländsk miljö i områden där i stort sett bara västerlänningar bor. Inget fel med det, tycker jag. Vår familj umgås med många trevliga västerlänningar. Vi har mycket gemensamt. Inte bara kulturellt utan vi är på ett spännande okänt ställe och vi är på en spännande plats i livet.

Väldigt många västerlänningar här köper sina bilar av andra västerlänningar. Antingen av sådana som säljer privat eller genom någon som öppnat bilhandel. De betalar mer, men det känns ändå som att det är värt det. Det är ju säkrast, tänker man. Kenyanska bilhandlare har svårt att vinna förtroende bland västerlänningarna.

Den något märkliga situationen har uppstått att om jag köper en bil av en kenyan stiger den i pris när skrivit under pappren. Det är som att jag sätter en kvalitetsstämpel på bilen.

När västerlänningarna promenerar iväg till sin västerländska bilhandlare känner de sig alltså trygga. Han är ju som vi. En populär brittisk handlare erbjöd mig en importerad bil till ett pris som låg i runda slängar femtio procent över marknadsvärdet. Och saken är den att han kommer att få den såld till det priset. SAAB till exempel köpte just ett par bilar av honom. De kände sig förmodligen trygga och kan försvara sig om bilen rasar.

”Ja, men alla (läs västerlänningar) handlar ju där! Vi hade ingen anledning att inte lita på honom.”

Men då tänker jag (och förlåt mig nu alla hederliga bilförsäljare). Kom igen! Sedan när gick det att lita på en bilhandlare? Alla har vi ju ett inbyggt alarm som går igång när vi kliver in hos en bilkrängare. Men det är som att det alarmet stängs av här för att västerlänningar känner sig som hemma bland förmodat likasinnade.

När jag själv hade skakat hand med den ytterst trevlige brittiske korpulente bilhandlaren kände jag att jag behövde kolla så att både vigselringen och alla fingrarna satt kvar.

Det är förstås upp till var och en hur man vill spendera sina pengar. Men det kan störa mig att vissa västerlänningar sätter en stor ära i att pruta ner ett hemmagjort trähalsband från fem kronor till två och femtio av någon fattig stackare på turistorten, samtidigt som de lägger hundra tusen kronor extra på bilen utan att blinka. Då kan jag tycka att vi västerlänningar gott kan betala en tia för halsbandet istället och låta en hel familj äta på kvällen.

Själv har jag precis köpt samma bil av en kenyan som jag blev erbjuden av den fryntlige britten. Jag betalar trettio procent lägre pris för en årsmodell nyare, som aldrig är körd på de trasiga vägarna här. Men om den går sönder ligger jag illa till. Då kommer det som ett brev på posten:

”Vad var det vi sa…”



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s