”They shot him, you didn´t know?”

En av de första reportagen som jag gjorde efter att jag landade i Kenya den 14:e februari förra året handlade att brottsligheten går ner i den stad som brukar kallas ”Nairobbery” eller ”Nairobme”.

En poliskontakt som hette John skulle hjälpa mig. När jag kom till stationen mötte en glad polisman mig på trappan.

”Hi, I am Johan. Are you John?”

”Yes I am… I am Julius.” svarade han glatt och visade in mig till receptionen där vi började prata. Jag har faktiskt ännu inte träffat John som var den som egentligen skulle bistå mig. Julius var så oerhört på det klara med att det var han skulle hjälpa mig att jag då inte insisterade på att få träffa John. Faktum är att Julius var så självklar att jag ett tag trodde att jag tagit fel på namn och att det var John som satt där. John-Julius kanske.

Sedan den dagen har Julius ringt mig minst ett par gånger i veckan för att höra hur livet och jobbet tar sig ut. Han har berättat om sina små barn i mina barns ålder och lite om vad jobbet som polis bär med sig här i Kenya är. En riktigt trevlig prick den där Julius helt enkelt. Men en dag slutade han plötsligt att ringa och tog inte emot mina samtal. Efter ett tag stängdes hans telefon av och vi tappade kontakten.

Sedan dess har jag gjort reportage från många olika hörn av denna väldiga afrikanska kontinent. Jag har mött TBC-döende i Swaziland i söder, träffat nystenrika i Angolas huvudstad Luanda i väst, jag har flytt etiopiska agenter i öst och jag har sett kriget i Kongo-Kinshasa i mitten. Och framförallt har jag lärt känna Afrikas New York – Nairobi. Från somaliernas Eastleigh, till indiernas Parklands, från de vita kenyanernas Karen till Luo- och Nubi-befolkningens slumområde Kibera.

IMG_0371

Kivusjön på gränsen mellan Kongo Kinshasa och Rwanda

Sheraton

Kvalitetshotell i norra Uganda

GUGU.Sub.01

Gugu och hennes vän Xolisile, som är döende i den farligaste varianten av multiresistent TBC

Det är så mycket som skiljer Sverige från Kenya. Sverige är en glidande skala, Kenya är kontraster. Jag kan på en och samma dag, på en och samma plats träffa en person som bor i ett plåtskjul och inte är läskunnig och en annan som bor på en herrgård och har läst på Harvad och en tredje som bor i ett plåtskjul och har läst tusen böcker och en fjärde som bor på en herrgård och inte kan skilja upp och ner på en bok.

För så många människor här är varje dag på allvar. Om det går åt helvete för någon slutar inte fallet i en social åtgärd, det slutar med döden i nåt dike. Ingen räknar med att få något från staten. Det enda folk kan räkna med är att de måste betala under bordet för att få sina rättigheter tillgodosedda. Jag tror på allvar att det är det som gör att trafiken här är fullkomligt livsfarlig för alla som kommer i närheten. Kenyanerna har fått med modersmjölken att man måste ta varenda chans man får. Det inkluderar en att med livet som insatts jag den lucka mellan två bilar som uppstår under bråkdelen av en sekund. Det är inte ovanligt att tre köer bildas bredvid varandra i rusningstrafik. Uppe på trottoaren trängs matatuerna med gångtrafikanterna, i mittenfilen på den egentliga vägbanan puttrar jag och på min högra sida, i motsatt körfält dundrar de stora bussarna som inte fruktar mötande trafik.

IMG_0177

En buss som prövade lyckan att köra om oss nere i diket

Den närmast panikslagna körstilen som kenyanerna praktiserar står i bjärt kontrast mot de milda och vänliga personligheter som annars präglar samhället här. Om det inte är val förstås. Och om en knapp månad, den fjärde mars, går kenyanerna till urnorna. Förra gången, 2007, stacks Kenya i brand och över tusen människor fick sätta livet till. Mängder av människor sitter fortfarande i läger och vågar inte återvända hem. Etniska och klassmässiga motsättningar eldades på av korrupta och maktfullkomliga politiker.

Vi får se hur det går den här gången. Många européer lämnar nu landet och valutan faller. Folk ber till Gud, men oroväckande signaler kommer dagligen från olika håll i landet.

Själv tror jag på enskilda sammanstötningar runt om i landet. Någon bomb här och var. I övrigt ska det nog gå bra. Jag har en exitplan för familjen, som går över savannen mot flygplatsen och vi kommer förstås att bunkra upp med kontanter, mat och fylla telefonerna med krediter. Men jag tror och hoppas på det bästa.

Jag tror inget val kan stoppa den enorma utveckling som pågår här. Endast total härdsmälta och inbördeskrig kan välta de östafrikanska ekonomierna. Om tio år kommer investerade att avundas sina konkurrenter som är här nu. I stort sett alla sektorer står inför väldiga uppsving. Marknaden är enorm. Valet nu står mellan en fungerande (nåja) demokrati med snabbt ökande välstånd mot kaos och elände under några veckor månader, som riskerar att kasta den kenyanska ekonomin åratal tillbaka i tiden. Men de kommer tillbaka i vilket fall. Var så säker.

Häromdagen beslutade jag mig förresten för att försöka få tag i polismannen Julius för att höra hur läget var. Jag gick via Isaiah som jobbar på samma polisstation. När jag nådde Isaiah stod han längs någon vägkant och försökte tjäna lite extra genom att rycka en och annan matatu på några hundra shilling i taget. Jag frågar honom om Julius är i närheten.

”No, I´m sorry. He was gunned down.”

”He was what?”

”Yes, it seems like he was involved with some thugs. They took him to this place and they obviously surrounded him and shot him.”

”I didn´t know.”

”You didn´t know. Sorry.”

Två barn till på jorden som kommer att växa upp och undra om vem den där personen egentligen var som de minns endast som en diffus gestalt från den tidiga barndomen. Tack för alla intressanta samtal Julius.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s