Det största sveket i människans historia

Visst minns vi 1994. Det svenska herrlandslaget i fotboll kom trea i VM och Sverige var i lyckorus. Det var värmerekord, öltält och kärlek. Det finns en Flashbacktråd om den sagolika sommaren. En person med rötter i ett annat land undrar:

”Jag tillhör den där förargliga gruppen som i folkmun kallas invandrare och flyttade hit först 2003. Något jag som utomstående betraktare lagt märke till är hur folk älskar att tala sig varma om den fantastiska sommaren 94. Så fort sommarhelvetet kommer på tal får alla något nostalgiskt i blicken och börjar desperat gräva i minnesbanken efter en anekdot. Alla försätts i något sorts rofyllt sinnestillstånd. ”

Jag minns själv hur lite jag brydde mig om folkmordet i Rwanda den sommaren. Det pågick som bäst när vi i Sverige jublade över fotbollsframgångarna. Bilderna på människor i massflykt efter folkmordet kommer jag ihåg, men inte mycket mer. Jag var tjugo år och hade annat att tänka på.

Vi kom från en avgrundsdjup lågkonjunktur i början av nittiotalet. 1994 hade det så smått börjat vända. Människor i Sverige anade ett ljus. Mitt i den vändningen kom fotbollssuccén i VM. Kanske var det därför som lyckan exploderade så.

”Ibland undrar jag varför människor här inte lynchar oss från väst så fort de ser oss” säger Maria och tittar ut över dalarna där mördandet pågick den där varma och sköna svenska sommaren.

Vi var på väg från några dagars jobb i konfliktzonen runt staden Goma i östra Kongo Kinshasa. Jag och Maria Sjöqvist från SR delade taxi ner till Kibuye i Rwanda. Vi skulle båda göra reportage om den svenske medborgaren som åtalats för folkmord.

Maria tänkte på det oerhörda sveket från världsamfundet mot den rwandiska befolkningen under folkmordet. Både mot de som mördades och de som tvingades bevittna folkmordet och som inte mäktade med att ingripa av rädsla för sina egna liv.

Omvärlden visste att ett folkmord var nära förestående. FN:s befälhavare i Rwanda, Romeo Dallaire hade skrikit sig hes om truppförstärkningar. När startskottet för folkmordet gick i början av april drog FN tillbaka sina styrkor.

“Cut down the tall tree!” skrek den rwandiska radion. Tutsierna betraktades traditionellt som långa och smala.

Livrädda mödrar med barn i famnen såg hur FN:s militärfordon evakuerade vita människor. Till och med de vita människornas husdjur plockades med framför ögonen på de som snart skulle mördas av mobbarna beväpnade med macheter. När det internationella samfundet lämnat Rwanda kunde det extatiska mördandet välla fritt över landet.

Det här får mig inte bara att tvivla på FN, utan att nästan hata varenda karriärist inom denna byråkratiska klump. De som nu sitter med analyser, utvärderingar och rapporter i sina händer på de bättre hotellen runt om i världen. De som efteråt har mage att komma till Rwanda och berätta hur det kunde gå så snett.

Romeo Dallaire, han som varnade för folkmordet, tog på sig en fullständigt orimlig skuld och begick flera självmordsförsök innan han avskedades från den kanadensiska armén. Han drog den fulla mänskliga konsekvensen av omvärldens svek. Fler borde ha mått mycket sämre.

“Det är fruktlöst att fokusera på misslyckandet. Vi måste gå vidare och se till att något sånt här aldrig händer igen” säger någon.

Nej, låt oss fokusera på “misslyckandet”. Låt oss fokusera på skulden. Låt oss fokusera på det oerhörda i att vi lät nästan en miljon människor mördas, våldtas, skändas. Det är i den nonchalansen vi kan förstå meningslösheten i stora delar av det internationella engagemanget. En av FN:s grundpelare var ju att förhindra den typ av massutrotning  som drabbade Europas judar under andra världskriget. Det skulle aldrig mer få hända igen. Vi lät det hända igen och därmed faller FN:s grundläggande mandat. Så kan man se det.

Det är faktiskt stötande hur lite ansvar som utkrävts av karriäristerna inom FN. Den som var chef över de fredsbevarande styrkorna 1994, hur gick det för honom? Nog måste han ha fått sparken och aldrig någonsin fått sätta sin fot på en internationell ansvarsposition igen? Nja, FN löste det hela på ett annat sätt. Den ansvarige, Kofi Annan, blev så småningom FN:s generalsekreterare. En fin gest mot de överlevande i Rwanda.

På ett sätt vore det renhårigare att avväpna FN och säga att mandatet sträcker sig till registrera flyktingar och leverera mat och tvål. Den finns en avskyvärd grymhet i att placera ut tungt beväpnade styrkor, som aldrig har för avsikt att skydda civilbefolkningen med vapenkraft. Nästan på alla platser jag besökt i Afrika är avskyn mot FN både djup och innerlig bland befolkningen. Med det inte sagt att FN misskött sig överallt, men det är helt klart att det begåtts ett gigantiskt pedagogiskt misstag.

Det är i sanning märkligt att människor i Rwanda inte lynchar oss från väst när vi kommer. Jag träffar Nikuze Ephrasie hemma hos Jean Baptiste, en av de soldater som ingick i Kagames armé. Det var den armén som på egen hand fick slut på mördandet. Han säger diplomatiskt att han har lite svårt för FN-insatsen i Rwanda, men inte har några synpunkter i övrigt.

Både Jean Baptiste och Nikuze känner mycket väl till den svenske medborgaren som står åtalad för folkmord, Nikuze blev vittne till en av de massakrer som han misstänks ha deltagit i. Hennes man och två barn hackades ihjäl framför hennes ögon. Nikuze måste vila mellan mina frågor. Att prata om det besinningslösa mördandet gör det svårt att andas för henne.

Nik

Rwanda är ju så litet. Omvärlden hade på en halv dag kunnat besätta hela landet med soldater som hade kunnat förhindra folkmordet. Men vi gjorde inte det. Vi gjorde faktiskt inte ett skit.

Det sägs att Sverige förlorade sin oskuld efter Palmemordet och Lasermannens härjningar i det tidiga nittiotalets ekonomiska kollaps. Men det är inte sant. Sett ur nästan alla internationella perspektiv är Sverige fortfarande ett Fylke. När jag tänker på Sverige ser jag den äppelkindade fryntliga kusinen från landet, med järnkoll på musik och de senaste trenderna.

Vi kom trea i VM.

Livet har aldrig riktigt kommit tillbaka till Nikuze. Någonting gick sönder för alltid inom henne 1994. Tiden läker inte alla sår.


3 kommentarer on “Det största sveket i människans historia”

  1. Susan Ritzén skriver:

    Viktigt inlägg Johan! Tack!
    Jag hörde Kofi Annan tala om FN i Rwanda i en lördagsintervju i P1 för en tid sen. Det plågar honom än i dag, sa han. Fan trot.. Och det fick följder för FN:s agerande senare, men jag vet inte om det blev så mycket bättre?

    Jag har just varit i Bosnien och gjort en serie nyhetsinslag för Aktuellt om den frusna freden och tuffa situationen där, för att en annan kritiserad fredsaktör, EU, fick årets fredspris.. Kritiken mot hela det internationella samfundet är tydlig i Bosnien också, men numera mer kluven, eftersom EU samtidigt framstår som enda hoppet för många för en positiv utveckling där.
    Tyvärr tror vissa att de inte kommer att nå ett EU-medlemskap, att till exempel fullfölja alla 10 000-tals sidor lagtext som krävs, ända till dess logiska slut.. Inte när inte ens en handfull villkor från Dayton-avtalet 1995 är uppfyllda ännu. Och när de högsta politikerna inte är ense om att Srebrenica verkligen var ett folkmord..
    Men Srebrenica kommer säkert förfölja de 500-talet holländska FN-soldater som stod bredvid och inte ingrep den gången heller. Jag läste i DN att någon enstaka anhörig fått viss upprättelse i efterhand. http://www.dn.se/nyheter/varlden/nederlandskt-ansvar-for-srebrenica

    Vi borde granska de här aktörerna och vad deras agerande innebär för människor mycket mer. Jag har fått reaktioner efter Bosnien-inslagen att många inte förstått hur illa det är där än i dag, 20 år efter Srebrenica. Och det är ändå i Europa. Mejla om du vill ha fler afrikanska ingångar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s