Svart vulkandamm i Kongo

Det är dagen efter att rebellgruppen M23 intaget staden Goma vid gränsen mellan Kongo-Kinshasa och Rwanda. Då och då dånar stora lastbilar fram med jublande rebeller längs de smala vägarna. Antagligen är det en sådan som träffat mannen som ligger på gatan.

Han ligger på rygg ut med kroppen och huvudet ut i gatan. Blicken är tom, men han ser inte ut att lida. Förmodligen har han tappat känseln. Kroppen är gänglig och vikt åt fel håll på flera ställen. Som ett sugrör på golvet efter ett barnkalas. Runt honom står tre, fyra personer och ser hjälplösa ut. Troligen har han blivit påkörd alldeles nyss. Hade det gått en längre tid skulle det vara fullt av folk runt honom.

”He has probably just been crushed by a lorry.” säger Ibrahim från baksätet. Chauffören stannar reflexmässigt på andra sidan gatan. Men jag säger direkt till honom:

”Go, go, go!”

Vi åker därifrån. Det är förstås mycket grymt, förmodligen till och med straffbart i vissa länder att överge en svårt skadad människa på det sättet. Etiskt försvarbart? Knappast.

Men sanningen är den att jag sannolikt skulle ha blivit lynchad om vi hade stannat för att hjälpa mannen. Det är hemskt, men i allra högsta grad en realitet. Så här hade det kunnat gå:

Vi stannar som enda bil och jag springer ut och korsar gatan till mannen. Med mina förstahjälpen-kunskaper börjar jag undersöka honom. Samtidigt strömmar människor till överallt ifrån. Stämningen blir hätsk. Ingen behöver fråga, alla tar för givet att jag har kört över mannen.

Faktum är att det inte spelar någon roll om jag körde eller inte, jag som västerlänning är ansvarig. Som att jag på ett märkligt sätt är kapten över bilen. I upphetsningen är det omöjligt att försöka förklara någonting.

Låt oss säga att mannen avlider medan jag försöker hjälpa honom. Då är det ingen tvekan längre. Jag är en mördare. Någon i mobben ropar:

”La cocaraca!”

Det är jag som är kackerlackan. Jag ska avlivas. Min chaufför och guide har i det här laget smält in i folksamlingen, för att rädda sig själva förstås. Sekunder senare skulle jag kunna ligga under en svärm av sparkar, slag och hugg av macheter. Därefter kanske släpas ner i det svarta vulkandammet i diket bredvid vägen. Några kläder hade jag nog inte haft kvar. I det läget när de börjat kissa och spotta på mig hade jag kanske önskat att jag redan vore död.

Det kan hända och det har hänt. Till och med om man är snabb och tar med sig en skadad i bilen kan man hållas som ansvarig framme vid sjukhuset ifall personen avlidit under färden.

Något som skrämmer mig med många platser i Afrika är de plötsliga eruptionerna av spontant och dödligt våld. Människor som till synes inte känner varandra kan gå ihop och slå ihjäl. För ibland ingenting.

Och det handlar absolut inte om svarta vs vita. Min frus kusin är svart kenyan, gift med en vit skotsk man. En dag promenerade de i Nairobi och en ung spoling nappade åt sig hennes mobil. Hennes man satte hojtande efter tjuven. Vit man jagade svart pojke, alla förstod. Innan någon visste ordet av hade en folksamling inte bara fällt mobiltjuven och inte bara lämnat tillbaka telefonen. De var redan i färd med att slå ihjäl honom.

Det där våldet. Det fysiska våldet.

Inne i Goma är det lugnt. M23-rebellerna dräller runt. Några är fulla, andra står på sin post och sms:ar. Från ett lastbilsflak spanar ett gäng indiska FN-soldater blasé utöver människorna. När jag åker från ett av flyktinglägrena utanför Goma spänner en kvinna ögonen i mig och ropar just ”La cocaraca!”. Aversionen mot FN och till viss del väst är massiv i dessa områden.

Kivu

Kivusjön

I fonden pustar den aktivas vulkanen Nyiragongo. 2002 var det senaste utbrottet. Under den vackra Kivusjön intill Goma finns enorma mängder av metangas. Vid ett vulkanutbrott eller jordbävning riskerar dessa gaserna att frigöras i väldiga exposioner. Två miljoner människor hotas att drabbas omedelbart eller av kvävningsdöden som följer av den förgiftade luften.

Problemet med mannen som låg på gatan är att det också kunde ha gått bra om vi stannat. Jag hade kanske kunnat hjälpa honom initialt och sedan transporterat honom till FN-barackerna. Eller varför inte till några M23-soldater. Det hade kanske gått bra. Det kommer jag aldrig att få veta.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s