Nästan allt gick åt skogen i Eldoret

Jag landar i Eldoret strax efter åtta på kvällen. Mycket trött försöker jag få igång mobilen med min kod. Jag slår in den slarvigt två gånger och misslyckas. Tredje och sista gången är jag mycket noggrann. Fel kod, telefonen blockerad.

Jag inser med ens att alla uppgifter till de människor jag ska träffa finns i telefonen. PUK-koden för att låsa upp telefonen finns hemma och numret till min fru finns i telefonen.

”Så där ja, nu står jag allt inför ett litet helvete” tänkte jag.

Eldorets flygplats är mycket liten och den tömdes snart på folk. Några siluetter gick och drällde i mörkret utanför. Annars var jag helt ensam.

Efter en liten stund kommer en figur in till mig och frågar om jag har problem. Han har tjock vinröd noppig stickad mössa och inga framtänder. Medan jag förklarar läget för honom kommer hans två kompisar glidande från olika håll. Alla vill hjälpa mig. Själv står jag och hatar mig själv en smula eftersom jag just kommit på att jag fick en ny kod i samband med att min förra telefon blev stulen i presshetsen kring bomben på Moi Avenue i Nairobi. Efter ytterligare en liten stund dyker en polis, modell Lilla Fridolf, upp för att få ordning på läget.

En av killarna i gänget påstår sig veta hur man låser upp telefonen. Man ringer helt enkelt till Safaricom och svarar på lite frågor så är hela saken löst. Allihopa, inklusive Lilla Fridolf, sätter igång och ringa till Safaricom för att låsa upp min mobil. De tänker sig förstås att jag kommer betala några shilling för hjälpen till den som lyckas. Vilket de har alldeles rätt i.

En kvart senare har ligan lyckats. Min telefon är som ny igen, med tre friska pinförsök. Alla fyra får varsin peng.  Om jag nu fortfarande hade jobbat på Dokument inifrån, skulle jag förmodligen har beskrivit fortsättningen på min resa så här:

”Därefter inleds vad som kom att bli en serie märkliga händelser.”

Jag har bråttom på morgonen, intervjuobjektet har meddelat att hon inte kan vänta. Klockan halv sex sätter jag fart mot hotellrummets dörr. På ena axeln har jag kameraväskan, på den andra stativet. Jag suger tag i dörrhandet och… bryter av det jäms med dörren.

Det var mycket oväntat och även en smula irriterande. Jag lyckas så småningom att mickla mig ut och lämnar dörrhandtaget i receptionen på vägen ut till killen som ska hjälpa mig runt. Han anländer obesvärat strax över en halvtimme försenad.

För den som inte vet är Eldoret och grannorten Iten världens löparcentrum. Här bor och tränar i stort sett alla av världens bästa långdistanslöpare. Att skava fem, sex mil om dagen är inga konstigheter i de här trakterna. Eftersom jag missat mitt möte med ganska god marginal ställde jag mig och filmade horder av seniga herrar och damer som morgonjoggade åt alla håll i fullständigt hysteriska hastigheter. De sprutade fram som om de flydde armageddon.

Inspelningarna under dagen gick konstigt nog ganska bra. Men framemot eftermiddagen är allt i sin ordning igen. Jag har medvetet sparat min prata-till-kameran-inspelning till eftermiddagen eftersom ljuset är finare då. Gott så, om det inte vore för hällregnet som satte igång i stort sett i samma sekund som jag plockade upp mikrofonen ur väskan. Vi väntar en halvtimme i bilen innan vi ger upp och åker hem till vår intervjuperson för att göra en sittande intevju. Trädgården är utesluten på grund av regnet, så det fick bli inomhus. Två av mina batterier var slut, men det gjorde inte så mycket eftersom jag kan koppla kameran till ett vägguttag och använda batteriet till ljussättningen. Om då inte strömmen hade gått i samma stund som vi sätter oss. Tack och lov har jag en strömsnål kinesisk ledlampa, som ett av mina två slutkörda batterier faktiskt orkade dra i de tio minuter jag behövde för intervjun.

Jag vill också passa på att nämna att min plånbok fortfarande är kvar på flygplatsen i Eldoret när jag skriver detta i Nairobi. I taxin på väg hem ringer en man och berättar att den låg på en stol i avgångshallen. Han har nu lovat att skicka ner den med nästa flyg. Alltså vid åttatiden ikväll. Till dess väntar jag spänt.

Edit:

Plånboken levererades med nästa flyg till Nairobi. Allt kvar, så när som på att en hittelön hade plockats ut i förskott.  Jag slås gång efter gång av hur stor hjälpsamheten är här.  Och det är absolut inte bara för att man är ute efter pengar.


6 kommentarer on “Nästan allt gick åt skogen i Eldoret”

  1. Carina skriver:

    Trots allt verkade saker bli rätt fast dom var väldigt fel. Jag fick mig några glada skratt åtminstone, tack för att du delar med dig.

  2. Inger Meijer Carlsson skriver:

    Du får tydligen hålla lite bättre i plånboken i fortsättningen. Du har ju haft tur en gång tidigare när du glömde den på biltaket – så varför fortsätta att chansa??


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s