Tankar om föräldraskap, klockan 4 på morgonen

Myggnätet kliar på benen och regnet prasslar på taket. Jag ligger vaken och tittar ut över Nairobis spretiga skyline. Den som inte sover då timmen växlar från sen till tidig brukar ju hemsökas av sällsamma tankar. Jag ligger och tänker på min far som dog för några år sen.

När jag var elva år fick jag ett hagelgevär av pappa. Det var visserligen plomberat, men det var ett äkta tungt gammalt rostigt hagelgevär. Nästan lika långt som jag själv var. Jag minns att mamma tyckte att det var en aning ogenomtänkt idé att ge en elvaåring ett sånt vapen. Det kan ha hängt ihop med att vi hade dagbarn på den tiden och mamma kanske var lite rädd att någon förälder skulle finna sitt barn i vår trädgård med en dubbelpipig hagelbrakare riktat mot huvudet. I en lek förstås, men ändå… det hade ju kunnat landa snett hos föräldern.

Nu ska jag inte förtala min bortgångne far. Allt för mycket. Men jag tänker på ett annat tillfälle då jag stod och trängdes på busshållsplatsen vid Sågtorpskolan några år innan hagelgeväret. Plötsligt dånade en enorm motorcykel in på busshållplatsen. Alla barn gapade, allra mest jag när min pappas glada nuna tittade fram under hjälmen. Pappa slängde upp mig på motorcykeln och vräkte iväg oss i en hastighet som skulle ha fått honom att förlora vårdnaden på plats och ställe i en polisspärr. Om han nu haft någon.

Pappa hade ärvt sin karaktär från farfar. De led av samma livslånga juvenala fas. Pappa berättade att farfar ibland okynnestryckte på larmknappen vid badkaret för att hemtjänstens unga damer skulle komma. När farfar fyllde nittio år åkte pappa upp till Gävle för att gratta honom. När han kommer in i lägenheten finner han farfar i en fåtölj smilande med korpsvart hår och lika svärtade ögonbryn. Farfar hade varit hos frisören. Det kröp fram att han hade träffat en tant längre ner på gatan som gav honom både mat och en sup om han lade orden rätt. Det kunde ju inte vara fel att komma nylackad också, tyckte farfar, som uppenbarligen levde i en pilsnerfilm.

I nattens bleka sken under myggnätet tittar jag på min son som sover tryggt och stilla med fötterna på min haka. Jag tänker att jag kanske skulle försöka hålla mig något sånär normal för hans skull. Inga hagelgevär och inga konstigheter med hemtjänsten på gamla dagar.

Men lika säkert som att näsan och öronen växer hela livet på gubbar, lika säkert är det att vi tappar våra sociala filter ju äldre vi blir. Och börjar bete oss konstigt. Kanske är alla människor excentriker innerst inne, det är bara de sociala filtren som tämjer ytan. Och när filtren rasar kommer excentrikern i dagen.

Här i Afrika är det lätt att uppfattas som konstig. Exempelvis är det många på gatan som drar på munnen om jag tar en promenad. En vit man förväntas åka bil.

”You are footing. Hahaha!” sa vårt områdes vänlige vakt Silos härom dagen när min fru hade bilen.

Det är också väldigt konstigt att jag bär mina barn, att jag inte tror på Gud och att jag dyker upp exakt på den tid som avtalats.

”Tänk om det redan har börjat” tänker jag. Den oundvikliga förändringen till att bli en särling. Jag kanske är dömd av genetiken att göra konstiga saker på äldre dagar. Våra förfäder lastar sannerligen på oss anlag och drag, som vi inte har bett om.

Farfar hette Johan Alfred på körkortet och John Alfred på legitimationen. Min pappa hette John, min farfars far Alfred Johan. Min son heter Alfred John. Själv heter jag konstigt nog Johan Anders. Tror det var min mamma som subtilt försökte bryta ättelinjen av märkligheter

---