Om barnvagnsmodet på Södermalm

Jag har lovat mig själv att inte ta några enkla poänger genom att jämföra rika Sverige med fattigdomen jag ser här. Men jag kan inte låta bli. Jag tänker på barnvagnsmodet på Södermalm i Stockholm.

Vi lever ett bra liv här i Nairobi. När familjen går och äter italiensk glass spenderar vi motsvarande halva parkeringsvaktens månadslön. På tio minuter. Fattigdomen finns här så ständigt närvarande. Framför ögonen, i näsan.

Serviceleendena går från öra till öra vart jag än vänder mig. Ofta äkta förstås. Men det gäller att tända den vite mannens drickslåga. Det är mycket speciellt att leva i en vardag där jag alltid får den reserverade p-platsen, där jag är en jackpot och en biljett ur misären för de kvinnor som söker min blick varje dag. Häromdagen tryckte jag en månadslön i näven på killen som städar toaletterna på Village Market. För hans skull, eller för att jag kunde? Förmodligen både och.

Strax innan jag åkte till Kenya hade jag ett samtal med en kvinna om hur barnvagnarna har blivit klassmärkande i Stockholm. Hon hade själv inte råd att köpa en Bogaboo Cameleon för tolv tusen spänn. Och det sorterade ut henne, menade hon. Säkert sant. Hon berättade att hennes självkänsla utmanades varje morgon vid dagis, där hon kom med sin Brio Skitbillig, eller vad den nu kan ha hetat. Eftersom vi pratar om Södermalm är det kanske nödvändigt att poängtera att hon inte var av den typen som gör en kokett poäng av belamra sin tillvaro med noga utvalt begangnat.

Klart kände jag med henne. På mammapromenaderna var det hennes vagn som gnisslade och krängde. Det var hennes barn som skumpade runt i mudderverket, samtidigt som de andra barnen flöt fram i självventilerande åkpåsar. Så kände hon.

Men. På håll framtstår det enbart som olika varianter av välstånd, det vi upplever i Sverige. Det gäller nog att mäkta med att vara lycklig, olikheterna till trots. Alltid har något barn dött här när man pratar med människor. Döden kommer liksom i bisatserna här. Avgrunden emellan oss och Afrika är sannerligen bråddjup i det hänseendet.

Det är i mellanrummen som Kenyas ofärdiga samhälle märks för oss.  Vi med pengar hoppar från gyllene bur till gyllene bur, från dyrlägenheten till dyraffären. Däremellan låser vi bildörrarna.

Ibland kan jag tycka att vi har i det närmaste en krampaktig känsla för finnish hemma. Jag minns när jag fick rutan i balkongdörren utbytt i vår nybyggda lägenhet på grund av en repa stor som en tumnagel. Klart, vi hade ju betalat för lägenheten. Men att jag noterade den…

Jag har hittills inte haft ett enda samtal om kökskakel här. Och jag har inte stött på en kotte som har pratat om hur skönt det är att ha glest möblerat. Feng Shui står nog forfarande vid tullen och försöker föklara sitt ärende.

Kan det vara så att vårt så sofistikerade svenska öga för detaljer ibland får oss att missa helheten?

Dagens musiktips, från en avlägsen släkting faktiskt: http://www.youtube.com/watch?v=OezvAEtluGg


3 kommentarer on “Om barnvagnsmodet på Södermalm”

  1. Bloggat: skriver:

    […] Om barnvagnsmodet på Södermalm Jag har lovat mig själv att inte ta några enkla poänger genom att jämföra rika Sverige med fattigdomen jag ser här. Men jag kan inte låta bli. Jag tänker på barnvagnsmodet på Södermalm i… […]

  2. Magdalena In de Betou skriver:

    http://blogg.aftonbladet.se/pokermamman/2012/04/han-ar-som-en-smorgastarta
    Som jag boostar dig idag… Hoppas allt är bra, allt som du inte skriver på din blogg..


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s