Trubbel med sakramentet

Det är tajt mellan gudstjänsterna i Kiambu Chathedral. I hård kamp om de bästa platserna väller de syndfulla in, samtidigt som de nyförlåtna väller ut. I porten väller folk åt alla håll. Det känns nästan som två våningar av människormassa.

Vi är där för ett dop inom min frus släkt. Men det visar sig snart att runt tjugo andra barn också ska döpas. Kyrkan fylls till bredden. Min frus fasters man, den pampige Reverent Paul Karanja, håller i gudstjänsten. Det är påsk och Karanja är i toppform. Bakom honom står en radda inbjudna dignitärer inom den anglikanska kyrkan. De påminner lite om en rabatt, där de står med sina färgglada kläder och långa träpinnar med kors och öglor i vädret.

En efter en predikar prästerna om vad Gud har berättat för dem i enrum. De förmanar och varnar, samtidigt som de lovar och hyllar. Glädje och kärlek väntar den som går med Gud, medan den som inte tar rygg lika gärna kan slänga sig själv i Helvetets gap på en gång. De är mycket tydliga på den punkten. Varje vettig medborgare ska masa sig iväg till kyrkan minst en gång i veckan, ge sitt tionde, läsa sin bibel och be till Gud varje dag. Annars är man rökt.

Jag sjunker ihop lite i bänken där jag sitter. Jag var i kyrkan sist 2008, när jag gifte mig. Föga vet jag om Herrens nåd och dåd. Och snart är det dags för det heliga sakramentet. Alltså när alla ska gå fram och äta kristi kött och dricka av hans blod. Oblat och vin står förstås på menyn.

”Jävlar.” tänker jag…faktiskt inte. Det vågar jag inte, men nånting i närheten. Hur ska jag förhålla mig till det här? Ska jag gå fram och knäböja och ta emot kristi kropp och blod. Eller ska jag kanske förolämpa hela min frus släkt och sitta kvar som en avfälling. Jag var i akut behov av en nödlösning. Men hade lite svårt att be om en…

Jag tror att själva essensen med Gud är Godhet. Och jag tror också att alla människor egentligen är överrens om vad Godhet är. Mellan skål och vägg tycker inte att det varit någon större skillnad på den punkten oavsett vilken religiös åskådning den jag pratat med haft. Godheten är alltså universell.

”God said…” mässade en av prästerna i kyrkan. Men där ville jag flika in att Gud, det vill säga Godheten, nog aldrig har pratat med en mänsklig röst till någon. Det känns ju lite för sience fiction kan man tycka. Och där var vi nog rätt oense, pastorn och jag. Men jag försökte ändå hitta en kompromiss. Vad sägs om följande: Gud finns. Men kan inte prata.

Att mängder av människor har hört Gud prata tvekar jag inte en sekund på. Och det beror varken på att de är höga eller sinnesjuka. Utan helt enkelt för att de kommit till en mycket kraftfull insikt om Gud, eller då Godheten. Ni vet, som en sån där i det närmaste fysisk aha-upplevelse man kan få. Och eftersom vi människor tänker i ord och meningar ligger det nära till hands att känna/tro/uppleva att någon annan sagt det man just tänkte. Och så får vi för enkelhetens skull lämna lite öppet hur dessa tankar hamnade där i huvudet.

Skillnaden är i vilket fall hårfin mellan mig och prästen framför mig i kyrkan. Vi tror på samma godhet och vi är båda överens om att vi människor ständigt måste bli påminda om den. Jag vill dock fila bort en del mänskliga sidor hos Gud och placera gudomligheten mer som en gemensam mänsklig angelägenhet.

Så jag knallade fram med min son i min famn och åt oblat och drack lite sött vin. Pastorn lade handen på min sons huvud och önskade honom allt gott här i livet. Jag hade gjort samma sak om det stått en rabbin, imam, eller partiark där faktiskt.

Dagen efter svullnade min fot upp i en allvarlig inflammation, som började vandra upp i benet. Men den hinduiske doktorn på Aga Khan Hospital gav mig ett knippe piller som stoppade angreppet.


3 kommentarer on “Trubbel med sakramentet”

  1. Bloggat: skriver:

    […] Trubbel med sakramentet Det är tajt mellan gudstjänsterna i Kiambu Chathedral. I hård kamp om de bästa platserna väller de syndfulla in, samtidigt som de nyförlåtna väller ut. I porten väller folk åt alla håll…. […]

  2. mcsarcne skriver:

    Ett helt etablerat sätt att delta i nattvarden utan att gå hela bägen med brödåvinandet är att lägga höger hand på sin vånstra axel inför prästen. Då bjuds man ingen nattvard men blir likväl välsignad. Så gör många om man t.ex är protestant men deltar i katolsk mässa.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s