Inga spår av melankoli

Kvällen faller på hastigt här i trakterna runt ekvatorn. Vid åttatiden är det som att någon kastar ut ett svart täcke över Nairobi. Barnen vägrar bära pyjamas i värmen. Två små skållheta propellrar ligger utslängda i sängen och gör det omöjligt för någon annan att sova där.

Mycket har hänt de senaste åren.

Den 3:e juli 2007 föll min pappa ihop och dog i händerna på en taxichaufför i portuppgången på väg till dialysen på Södersjukhuset. Mindre än ett år senare höll jag min mammas hand när hon avled på Huddinge sjukhus i sviterna av den förintande sjukdomen ALS.

På vårt bröllop i augusti ett par månader efter min mammas död säger jag ja till min höggravida fru. Mamma hoppades så att hinna få se sitt barnbarn, men det blev inte så. Min dotter föddes i oktober samma år.

Just när vi som bäst behöver något mjukt att landa på krävs det som mest av oss att vi står upp på våra egna ben. Så tror jag att jag vill sammanfatta den perioden i mitt liv. Jag skrev faktiskt en bok om det. Den var på över två hundra sidor ett tag, nu är den nere på drygt femtio. Bättre så tror jag. Den passar bättre i byrålådan i det formatet i varje fall.

När jag åker längs Parklands Road på väg mot Westlands sitter det vanställda människor och sträcker ut händerna mot bilen. En har benen uppfällda bakom sig som en gräshoppa. Det är polio antar jag.

Den skånske författaren Jacques Werup skrev någonstans om vad han kallade ”sin lyxiga skilsmässa” . Han satte skilsmässan i perspektiv mot världens elände och ville väl på det sättet belysa hur lyckligt lottad han var i övrigt. Men den jämförelsen tröttar tycker jag. Brännässlor svider lika illa även om någon blir skjuten i andra änden av världen. Så kan man också se det, utan att för den skull förminska någon annans lidande.

Insikten som följde om livet på grund av mina föräldrars död är att vi själva bär det fulla ansvaret för vårt eget liv. Och det är inte lite det. Det är ju rätt komplicerat att leva, för oss alla. Alla små komponenter som vi måste hålla samman till en helhet är som att löda ett kretskort för hand. Men på ett annat sätt är det också försvinnande lätt att fatta livsavgörande beslut. När vi nu finner oss ha flyttat till Kenya med två små barn är det ju faktiskt inte svårare än att åka hem igen om vi inte trivs.

”Vad saknar du från Sverige?” Den frågan brukar ju utlandssvenskar ofta få. Knäckebröd, kaviar, svenska sommaren… Själv skulle jag svara: melankolin. För åtminstone i populärkulturen saknas helt spår av melankoli här. Om någon skulle sätta upp en affisch med popgruppen Kent här, skulle nog folk tro att det var reklam för en sån där semierotisk vampyrfilm. De som är allvarliga inom populärkulturen här är det för att de är olyckligt kära, eller arga likt hiphopare från South Central i Los Angeles.

Vemod, melankoli, allvarsamhet. Jag uppskattar de dragen i det svenska kynnet. Från dessa egenskaper hämtar vi både vår humor och skarpsynthet. Vi är inga dysterkvistar för att livet är jävligt, utan för att det är ändligt. Tror jag.

När det här skrivs ligger Du är googlad kvar på top tio över de mest sedda programmen på svtplay. Kul!


6 kommentarer on “Inga spår av melankoli”

  1. Helena Liden skriver:

    Dina texter kommer så nära.

    Jag känner också igen melankolin, både att den inte finns när man flyttat från Sverige och saknaden av den. Ska bli intressant att se om du kommer att ömma för den när den inte finns så nära? Den syns mycket tydligare på lite avstånd.

    För mig handlar det om ett slags vemodig acceptans av livets flyktighet. Hur små beslut eller händelser får stora konsekvenser och att livet nu bara är sådant – kanske till och med går ut på det.

    Jag skulle gärna läsa din byrålådsbok – ger mig tusan på att den är väldigt vacker🙂

  2. johanripas skriver:

    Tack Helena! Får se om jag tar upp skrivandet. Trevligt att du tänker på mig och inte bara på England😉.

  3. Helt fantastiskt skrivet! Igen. TACK! Och hälsa de små propellrarna – de är vad som betyder något i livet


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s