Du kan kalla mig…

Eftersom hyresvärden till vår nya lägenhet visade sig vara en sån där balrog, hoppade jag igår helt enkelt av dealen. Hon ringde mig en gång för mycket och vrålade om att jag måste komma med pengar till henne. Helst innan jag bestämt mig för lägenheten och absolut innan jag läst igenom hyreskontraktet. Vilket för övrigt stipulerade att om jag var fem dagar sen med hyran hade hon i princip rätt att storma in i lägenheten med kvasten i näven och ta allt vi äger.

”You must understand, you are in Kenya” ylade hon när jag ifrågasatte hennes ständiga tjat om extraslantar bakom gardinen. Jag talade om för henne en sista gång att det inte är min kopp te och sen fick det vara.

”Ni svenskar tror att ni kan åka ut i världen och bete som om ni vore i Sverige.” Så kanske någon tänker. Och då får någon tänka så, för om jag själv får välja, och det får jag faktiskt när det kommer till lägenhet för min familj, då jävlar ska hyrevärden vara en trevlig prick.  Alla som jag har engagerat, taxichaufför, bankkvinna, bilförsäljare etc. är riktigt förträffliga människor. Precis som schablonen säger att vi svenskar vill ha det. Lågmält och ärligt. Och det trivs jag alldeles utmärkt med.

Så, när krutröken lagt sig fann jag mig stående utan lägenhet. Och familjen kommer på lördag. Då plötsligt från ingenstans (från annons på nätet) uppenbarar sig den lågmälde, finkänslige och mycket taktfulle indiske arkitekten Divyanshu. Iklädd vit skjorta och byxa med veck.

Vi träffas i källaren till hans fastighet, där han har en fantastisk takvåning till uthyrning. Fast högst upp i huset då. Det är en mindre lägenhet, men med ett strålande läge. Divyanshu sträcker fram en liten delikat hand, som jag på plats och ställe kunde gå i god för att han aldrig har använt till att att slå någon på käften med.

”You can call me Dicky” säger han.

”Varför då?” tänker jag med hans hand i min.

Nåväl, man ska inte skämta om folks namn. Även om Dicky måste ses som en kantboll i sammanhanget eftersom han uppenbarligen själv väljer att saluföra sig under sitt smeknamn.

Det visar sig att Dicky och jag är  fullt kompatibla som hyresvärd och hyresgäst. Jag är uppriktig med honom och säger att jag tycker att det är en mycket fin lägenhet, men att de sista trapporna upp från hissen är för farliga för mina barn. Fallhöjden är femton meter och räcket består av två rör med ett mellanrum i storleken av ett barn. Men detta visar sig inte vara ett problem för Dicky, som själv har en dotter. Han lovar att genast sätta sig och rita på en rutnätskontruktion i metall att sätta upp som skydd bakom räcket. Han ber mig om tio dagar för att slutföra arbetet och han vill att jag godkänner ritningen.

Dicky är delägare i fastigheten och lägenheten vi ska hyra är hans egen. Lånen behöver dock betas av några år innan han har råd att själv bosätta sig där. Dickys trevliga sätt gör förstås att vi vill ta extra vara på hans lägenhet, betala hyran i tid och inte spela Vikingarna efter klockan tio på kvällen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s