Slicka sig runt munnen i en åtta

Jag har nu varit i Nairobi i snart två veckor. Om en vecka kommer min fru och våra två barn. Till dess vill jag ha det klart med en bra bil, en fin och säker lägenhet, köpt möbler, köpt kyl, frys, spis och tvättmaskin. När man hyr i andra hand omöblerat här så ingår nämligen i stort sett ingenting. Jag vill heller inte bli ruinerad, vilket är en risk och man som jag är en sk Muzungu. Därför tar saker och ting lite extra tid.

Jag vill också ha hunnit skaffa alla tillstånd som pressleg, filmtillstånd etc och dessutom spelat in mina två första reportage. Och fått ordning på mitt lilla kontor. Och fixat dagisplats åt mina barn. Och också fortsatt att hantera min dokumentär Du är googlad, som denna blogg är en del av. Igår var dagen då jag skulle sy ihop det sista.

Jag började dagen igår med att faktiskt hitta till en liten butik i Westlands där jag skulle hämta vårt hyreskontrakt för påsyn. Den alldeles ohyggligt kostnadsmedvetna hyresvärden Jen tar ut en skyhög hyra på över tio tusen, men vill ändå ha en femtiolapp extra om det bara går. Har faktiskt redan hunnit bråka med henne två gånger om det innan vi ens hunnit flytta in.  Jag säger att hon är förolämpande med sina extras, hon säger att jag måste förstå att vi är i Kenya, jag säger att hennes hyressättning helt bygger på internationell närvaro, hon säger skaffa en annan lägenhet om det inte passar. Jag ger vika.

Så igår, efter att ha clearat lite filmtillstånd tog taxichaffören Benard ut mig till ett ställe vid sidan av motorvägen mot Nyeri. På vägen ringde vi som galningar efter någon som sålde begagnade spis och kylskåp och sånt. Benard satte mig i en dammig dammig fåtölj i en dammig utomhusaffär precis intill den nya Thika Super Highway. Försäljaren log stort när han såg mig.

Givet mitt lite stressade läge började jag helt enkelt utan omsvep peka på grejerna jag ville ha. Det handlade om tre stora sängar, två soffor, soffbord, köksbord med sex stolar och arbetsbord med stol och någonting mer. För varje objekt jag lade till på listan dök hans tunga ut som en nyfiken ödla ur munnen och fuktade läpparna. Ju längre vi kom desto oblygare blev tungan. När vi närmade oss slutet av min beställning halkade tungan ledigt runt i en åtta, besökande en mungipa i taget.  Han laddade uppenbarligen för ett riktigt karatepris.

För tillfället orkade jag inte påpeka att min fru har släkt i Nairobi och att priserna jag betalar inte är sk muzunguprices. Medan han skrev på ett papper och slickade sig runt munnen satt jag där i dammet och tänkte på min kommande fullständigt abnormt packade vecka. Jag har inspelningar i stort sett varje dag och en natt, dessutom ska jag hinna betala bilen och flytta in i lägenheten. Kyl, frys och spis måste fixas nu, tänkte jag. Annars spricker det här.

Ungefär samtidigt som försäljaren sträcker fram lappen med ett beundransvärt fantasifullt högt pris ringer min telefon. Det är Rapports redaktör som säger att Mandela förts till sjukhus och undrar när jag kan sitta på ett flyg till Johannesburg. Jag strycker långsamt en nolla på försäljarens papper och hans tunga försvinner omedelbart in i sitt bo. Benard som står och tuggar på en bitt grillad get ett stycke bort kommer gående när jag nickar till honom. Och så hör jag mig själv säga:

”Jag kollar flygtider på en gång.”

Nu ska jag verkligen inte överdriva mig själv som nyhetsräv. Jag jobbade tretton månader på Rapport för tio år sedan. Men det visar sig att instinkten liksom sitter kvar. När redaktören ringer, rensas almanackan. Men jag är ju inte så besatt att jag åsidosätter min familj, så samtidigt påbörjas en plan B i bakhuvudet som ska mynna ut i ett samtal till min fru att hon och barnen med alla tunga väskor ska göra si och så när de kommer. Jag är nämligen bortrest en vecka typ. Jag behöver planera om samtliga inspelningar, kontakta hyresvärden och bilförsäljaren.

Vi sätter oss i bilen efter att jag och möbelkillen sagt att vi får höras. När jag försöker googla flygtider ser jag att Internet är stendött på telefonen. Kabeln till Kenya har gått ner får jag vet senare… Jag bör helst inte ringa Sverige, mina markeringar ryker på nolltid och idag kanske jag behöver dem i ett nödläge.  Benard tar en whiplashgenväg över en kulle mot flygplatsen. Han är dock helt lugn.

”Things will work out as we go along” säger han sävligt och ringer sin polare som jobbar på flygplatsen, som ger mig alla nödvändiga flygtider på två röda. Alltså kan vi vända tillbaka, eftersom jag nu måste kolla utrustningen ordentligt och packa förstås. Hemma i trädgården där jag tillfälligt bor röjer jag och Benard runt och gör ståuppor och skakiga panoreringar.

Jag tackar Benard för dagen och står tyst i vardagsrummet och undrar hur fasen jag ska kunna hålla mig uppdaterad om Mandela utan Internet. Några få korta stunder har det funkat att nå nätet bara. Jag känner mig minst sagt rådvill. Och nu vill jag påpeka att jag inte skojar när jag för mig själv utbrister i ett – Ah! Strax bredvid mig i vardsagsrummet finns nämligen en semimodern uppfinning som jag inte tänkt på en sekund. En tv. Med runt 50 satellitkanaler. Kan ju funka det också för stunden tänker jag och slår på BBC W. Där får jag veta att Mandela är okej och att jag alltså kan ta det lugnt och återgå till min plan från i morse.

Jag ringer Benard och frågar om ett förslag på billigt ställe där man kan köpa ny köksutrustning på måndag. Det har han. Så klart.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s