Gin och tonic mot malarian

Det var värst vilket intresse min förra bloggpost skapade. Redan klockan nio i går hade det förra besöksrekordet under en dag passerats.

Jag hoppas att de som tittar på Du är googlad den 22 mars inte bara är folk från branschen. Dokumentären är främst riktad till dem utan djupare kunskap i hur sökmotorernas indexeringar fungerar. Och det gäller väl de allra flesta kanske. Specialistdebatten, som till viss del redan har tagit fart, lär nog mest få näring på grund av att ämnet förs upp på agendan. Den verkliga styrkan i Du är googlad ligger i berättelserna i filmen. Det är genom dessa enskilda människors erfarenheter jag hoppas öka förståelsen för att våra digitala identiteter nu har en långt större inverkan på våra liv än de allra flesta anar.

Igår var jag ute och letade efter bostad här i Nairobi för mig och min familj. Jag hittade ett spännande alternativ på nätet. En möblerad gäststuga i området Old Muthaiga, strax utanför stan. De som minns den gamla tårdrypande filmen Mitt Afrika kanske också minns Old Muthaiga Country Club. Det var där som den vita markägareliten träffades (träffas) och drack svalkande drinkar i lövverkens skugga.

Jag hade lite problem med att hitta adressen. Mannen som äger huset heter Bill och han hade tidigare messat mig att det var hus nummer sex jag skulle leta efter. Men jag fick absolut inte gå in på tomten eftersom hans nuvarande hyresgäster fortfarande bodde kvar. Jag knackade ändå på den enorma svarta stålporten som hade siffran sex målad i vit färg i ena hörnet. En vakts ögon tittade ut genom en liten draglucka. Jag frågade om gästhuset.

”No guesthouse. Wrong address. Number five.” sa han och pekade allvarligt åt ett håll som jag inte riktigt kunde uppfatta genom den lilla luckan. Jag tyckte det hela verkade lite konstigt. I området fanns uteslutande stora låga gamla engelska stenhus vars tak man skymtade bakom de enorma häckarna och murarna. Om jag ägt ett sånt, skulle jag lärt mig adressen tänkte jag. Hur som helst ville jag få en skymt av trädgården där gästhuset låg för att avgöra om barnen skulle kunna leka och om säkerheten var tillräcklig. Jag gick runt och snokade lite för att se om jag såg någon gäststuga genom en häck eller något galler.

De ytterst välansade trädgårdarna bestod av jättelika träd, vars kronor bildade tak som skänker den eftertraktade skuggan. Men det gjorde också trädgårdarna spöklikt mörka och mellan träden föll stora fåglar som gav i från sig jamande läten mellan de trötta vingslagen. Man kunde nästan föreställa sig stiliga uppklädda unga vita brittiska män flanera runt och lika vita kvinnor under små paraplyer stå och måla tavlor på stafflier uppställda på gräsmattan under träden. Kolonialtiden stod stilla här.

Plötsligt gläntades det lite på en av de enorma portarna lite längre ner på gatan och en liten vit gammal tant smet ut. Hon kom krumt vaggande emot mig på gatan i ytterst maklig takt, men med små snabba steg. Detta, tänkte jag, måste vara ett exempel på den mycket speciella infödda kenyanska vita överklassen. Födda och uppvuxna i Kenya, men som allt sedan tjugotalet förvarat sina brittiska pass i lådan vid sängen, ifall revolutionen skulle komma.

“Excuse me! Could you tell me if there is a guesthouse to let in the area?” frågade jag henne när hon till slut tagit sig de hundra meterna fram till där jag stod. Hon stannade upp och sträckte på sig en aning. Hon var kraftigt pudrad och hade uppenbarligen själv målat läpparna för det var endast på vissa ställen som hon verkligen lyckats pricka munnen. Jag kom och tänka på ett ord som jag minns att jag snappade upp i en serietidning om Janne Långben som barn – skinntorr. Den lilla damen framför mig var mycket skinntorr.

”Well now, lets see. Guest house you say. I really could’nt recall one.” sa hon med den gamla engelska drottningens accent. Helt uppenbarligen var jag på ett museum. Jag sa att ägaren hette Bill och att han hade sagt att det var hus nummer sex.

”Funny, I have really never thought about the numbers.” sa hon och tittade sig omkring som om hon för första gången såg sin barndomstrakt med en vuxen människas ögon. Hon konstaterade att hon inte kände till någon Bill i området, men att det ändå var möjligt eftersom det nu för tiden fanns så mycket människor överallt. Men så avbröt hon sig:

“Now, now, I am in a hurry off to something you see dear. Take care.” sa hon och satte hysteriskt långsam fart ut mot den större Muthaiga road ett stycke bort. Faktum är att hon gick så långsamt att jag nog skulle kunna fortsatt prata med henne i samtalston ytterligare några minuter, även om jag stod kvar. Kanske hade hon för avsikt att försöka hinna till Old Muthaiga Country Club innan solnedgången för ett glas gin och tonic. Mot malarian förstås.

Gäststugan fick jag till slut kläm på var den låg. Uppenbarligen hade Bill inte heller någon koll på numrena i området.  Den låg mittemot sexan. Vi får se om han ringer.


5 kommentarer on “Gin och tonic mot malarian”

  1. Marie Rosenquist skriver:

    Du skriver så bra och detaljrikt, så man ser det verkligen framför sig! Ser fram emot nästa inlägg.

  2. […] Gin och tonic mot malarian « Johan RipåsBeskrivning: Man kunde nästan föreställa sig stiliga uppklädda unga vita brittiska män flanera runt och lika vita kvinnor under små paraplyer stå och måla tavlor på stafflier uppställda på gräsmattan under träden. Kolonialtiden stod stilla … […]

  3. […] Gin och tonic mot malarian Det var värst vilket intresse min förra bloggpost skapade. Redan klockan nio i går hade det förra besöksrekordet under en dag passerats. […]

  4. Björn Sennbrink skriver:

    Det är inte direkt som i Sverige detta med att hyra hus. Jag skrev ett par artiklar på ämnet rörande hyra hus på Zanzibar, baserat på kontakt med skandinaver som bott på ön. Att köpa hus ska vi inte tala om men har du varit på t.ex. Grekland (före ekonomiska krisen) vet du vad jag syftar på (t.ex. ska alla ev. avlägsna släktingar ge sitt godkännande).

    http://www.restillzanzibar.se/att-tanka-pa-vid-langtidshyra-av-boende-pa-zanzibar/


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s