Landat på två fötter i Nairobi

Från Kenyatta Airport in till stan tar det tjugo minuter eller tre timmar. Lite beroende på hur många andra som ska åt samma håll. Igår tog det en och en halv timme, George som körde mig tog genvägar genom bakgårdar och hönsgårdar. Nu sitter jag hos några kompisar någon mil utanför Nairobi. Första veckan måste jag koncentrera mig på att hitta någonstans att bo för mig och familjen. Samtidigt måste jag börja tänka på vilka reportage jag ska göra. En swahilikurs ska jag börja på så fort jag kan också.

Resan hit blev oväntat lite av ett äventyr. Det började med 4400 kronor i övervikt på Arlanda. Säkerhetskontrollen på Arlanda var tvungna köra min väska fram och tillbaka sju gånger och för att sen girigt gå igenom den. Kanske inte så konstigt eftersom jag reste med en elektronikaffär i väskan. Två laptoppar, ett satellitmodem stort som två laptoppar, en kamera, ljud, batterier och en massa sladdar. Men jag var också in tvungen att checka in en hel väska med andra tv-prylar. Jag klarade mig på SAS, men tyskarna skulle alltså över fyra tusen för den.

Problemen med tyskarna slutade inte där. Mellanlandningen i Frankfurt blev lite av en mardröm. Jag kom släpande på min väska, alltså proppfull med elektronik av olika slag. Säkerhetskontrollen gick faktiskt bra, de plockade in min väska i ett litet rum och bombsäkrade den. När det var klart går jag segervisst bort mot gaten och ser… en stadig tysk tant med en våg. Den där kommer jag aldrig förbi tänker jag. Och mycket riktigt, där blev det tvärstop.

 ”Zu schwer. Check in.” brummade hon.

Nu var goda råd dyra. Riktigt dyra skulle det visa sig. Jag kunde inte checka in väskan med kamera, datorer och satellitmodem. Det bara gick inte, utrustningen skulle gå sönder innan jag satt mig i min stol på planet. Så vad göra? Jag chansar och tar fram kvittot från Arlanda som säger att jag har betalat övervikt för väskorna jag checkade in. På kvittot står det bland annat 4400 kronor och 25 kilo.

”Ich habe noch so viel gezahlt” piper jag. Tanten tittar på kvittot och sen på mig igen. Hon vankar bort till en yngre tjej som ser ut att chefa över desken. Hon tittar på kvittot och låtsas tydligen förstå det för hon nickar och pekar undervisande på kvittot och ger tillbaka det till tanten. Så nickar hon ok leende till mig. Sen ser hon också min väska.

”Zu gross. Check in” säger hon med en lika sträng min som tanten med vågen.

Nu följer en serie av små vita lögner om hur jag brukar resa vitt och brett med denna väska och att det aldrig är några problem (jag hade faktiskt med mig den förra veckan när vi åkte till London och intervjuade Google). Särskilt inte om jag tar ur datorerna, försöker jag. Då går den alltid in i hyllan. Jag tittar på klockan och inser att min tid börjar rinna ut. Snart går planet. Efter ett tag ser hon ut att börja lida med mig. Med mina datorer och lite annat på bänken framför sig, säger hon plötsligt.

”Okey, let me see your ticket.” (Halvvägs in i min svada bytte jag språk från skoltyska till mer begriplig engelska). Hon skärskådar min biljett och ber om rekommendationsbrev. Jag halar upp ett brev från svt om att jag ska jobba som korrespondent i Nairobi. Men hon vill tydligen kolla ordentligt av någon anledning och börjar ringa lite samtal. Jag står och koncentrerar mig på att se obesvärad och världsvan ut, men jag känner att den stadiga tyska tanten bredvid sin våg ser rakt igenom mig. Hon känner doften av oro. Särskilt som jag slog huvudet på vägen upp från väska när jag hämtade papperen och dessutom svettas ymnigt i min svenska vinterjacka.

”Where is your return ticket?” säger den yngre tjejen som nu slutat prata i telefon.

”Return ticket, jag har väl ingen jävla… also ich habe kein. Ich bleibe in Nairobi zum mindest ein jahr”. Samtidigt som jag vill argumentera inser jag att jag förstås borde ha en returbiljett. Klantigt av mig. Tjejen pratar om polisen i Nairobi som ska skicka tillbaka mig och jag tänker på hur lite jag vill bo på hotell i Frankfurt. Den stadiga tyska tanten betraktar oss och slappnar av, hon rör nacken lite ledigt som en sumobrottare i ringen. Men tydligen har min hopplöshet fäst en smula i den yngre tjejens empatiska centrum.

”You must run to our ticket office and get a return ticket. Or a transfer ticket. I call them, you run.”

Jag samlar ihop mitt och springer ut förbi säkerhetskontroller och passkontroller, genom en tom bagagehall och ut till avresehallen. Där sitter en annan tjej som fått samtalet från gaten och redan börjat fixa en returbiljett. Det visar sig inte vara några problem, men den kostar mig fem tusen kronor! Jag har inget val, men nu är det bråttom.

Efter att för andra gången passerat säkerhetskontrollen, nu utan bombkollen anländer jag pionröd och svettandes tillbaka till gaten med den stadiga tyska vågtanten och hennes yngre chef. Jag ignorerar vågen och vänder mig direkt till chefen. Hjärtat bultar och bulan i pannan värker.

Men tjejen har fixat allt visar det sig. Hon förser min väska med en tag där det står ”approved”. och ber mig hälsa personalen från the supervisor, alltså henne, om det skulle bli problem. Hon har dessutom seatat om mig så att jag sitter ensam på en rad, ifall väskan inte skulle gå in i hyllan och behöva ett eget säte!

På planet tänker jag både elaka och snälla saker om Tyskland.

Nu måste jag ner på stan för att hitta någonstans att bo. Ikväll ska jag skriva ett långt brev på avancerad skoltyska och försöka få tillbaka pengarna för returbiljetten.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s