Inga pengar till fattiga utan mervärde
Publicerat: maj 14, 2013 Postat i: Uncategorized 2 kommentarer »Nyligen var jag i Sydafrika på World Economic Forum, där jag träffade inte mindre än fem svenska ministrar på besök. Anledningen till att de var så många är att de aningen yrvaket har upptäckt att Afrikas ekonomier går som tåget och riskerar att lämna det skuldsargade Europa på perrongen.
”Vi går från aid till trade med biståndet” sa handelsminister Ewa Björling till mig.
Tanken är att biståndet nu ska ställas om från ren uträckning till investeringar. Man har börjat tala om ett mervärde i biståndet. Alltså vad får vi tillbaka för de kronor vi ger. Och det kan nog verkligen vara rätt att tänka om. Jag har sett alltför många kantrade biståndsprojekt på mina resor runt om i Afrika. Investeringar som får de afrikanska länderna att själva ställa sig upp på benen är kanske den rätta vägen.
Men i den här glädjeyran över Afrikas makalösa tillväxt där vi gärna rapporterar om klassrum i hyddor där eleverna har laptoppar måste det också sägas att miljoner och åter miljoner människor lider varje dag. Det är hemskt och ogreppbart och vi är ju nästan immuna mot lidande afrikaner i media. Under hela min uppväxt minns jag Afrika som en dammig kontinent där barnen hade uppsvällda magar och flugor i ögonen. Vi har redan sett det allra värsta bilderna från Afrika. Det går liksom inte att komma längre än svältdöda barn vid sina utmattade, utmärglade mödrar.
Härom sistens åkte jag till Burkina Faso för programmet Hungerhjälpens räkning. Målet var att skildra hunger, inte svält. Där berättade World Food Programme för mig om de obehagliga effekterna av ständig hunger och undernäring.
”Not only the bodies are effected, but also the brains. We see this as a problem on a community level. People don’t reach normal IQ and that effects the whole society” sa Ariane Waldtvogel som är biträdande chef för WFP i Burkina Faso.
Är det inte avskyvärt.
Hungern är som ett smygande gift som hindrar mängder av människor att nå sin fulla potential. Jag träffade Bibiane i byn Nakamtenga. Hennes mamma ville att hon skulle heta Viviane, men något blev fel i papperen. Bibiane är en smart och rapp tjej i tjugoårsåldern. Varje morgon går hon upp och städar gården, sedan cyklar hon till skolan, där hon på fastande mage sitter timme efter timme för att lära sig allt hon måste. Först på kvällen när hon kommer hem äter hon när jag är där. Ibland tar hon något mitt på dagen.
Bibiane bor i byn Nakamtenga i Burkina Faso
Svält har vi sett på tv, men inte hunger. När torkan kom till Burkina Faso gick alla reserver åt. Människor sålde sina djur för att överleva. Det tar många år att komma tillbaka. De barn som föds under eller efter torkan riskerar att vara undernärda redan som spädbarn. Det är de barnen Ariane Waldtvogel pratar om.
Det kommer att ta åratal innan alla dessa ungar möjligen får ta del av det ekonomiska uppsving som många afrikanska länder upplever. Man skulle önska att dessa barn åtminstone fick sig en frukt, ett ägg och ett glas mjölk om dagen.
”Can I have your email address” frågar Bibiane mig. Hon kan också nå Internet. Men det blir man knappast mätt av.
Burkina Faso är ett av jordens allra fattigaste länder. Alldeles nyss beslutade Sverige att dra tillbaka allt bistånd till Burkina Faso. I Burkina Faso finns inget mervärde.
Onsdagen den 22 maj, klockan 21:00 i SVT sänds programmet med Bibiane.
Den 1 juni hålls insamlingsgalan Hungerhjälpen i SVT.
En alldeles underbart otrevlig fransyska
Publicerat: mars 5, 2013 Postat i: Uncategorized Lämna en kommentar »Det är sällan man tillfälle att säga att man mött en bedagad fransyska med namnet Lila. Men så har det hänt.
Jag satt i pressrummet på National Elections Centre här i Nairobi när jag plötsligt hörde en hög stämma kraxa högt i rummet.
”Haha, you just want my number!”
När jag tittade upp från datorn såg jag en benig brittisk journalist med tofsigt skägg stå och skämmas med sitt eget visitkort i sin utsträckta hand. Framför honom satt en svarthårig före detta skönhet och packade upp sina saker för att börja jobba. Hon tog inte emot kortet utan lätt britten stå där med skammens röda färg sakta klättrande uppför halsen. Fiaskot var ett faktum och han fick lomma iväg inför allas beskådan.
Plötsligt utannonserades det en presskonferens om valresultaten. Vi journalister plockade ihop våra saker och blev stående i en stor klump framför säkerhetskontrollen in till House of Bomas, den hall där presskonferenserna hålls. Så hör jag stämman igen bakom mig.
”Fucking shit, this is going to take hours!” Snett nedanför bakom mig stod den svarthåriga och plirade. När jag vände mig slängde hon ett öga på min pressackreditering och tog till orda igen.
”You, Sweden, don´t just stand there. Get us through here!” Det får man ändå säga att det var en alldeles förträffligt otrevlig öppningsfras. Allt för rolig för att ignorera. Så jag plockade upp handsken och vi började prata. Eller rättare sagt. Hon höll låda under de dryga tjugo minuter vi blev stående i väntan på att de utländska diplomaterna skulle defilera in. Lila hette hon. Hon hade ingen aning om att det var en färg på svenska, men insåg snart att blomman Lilac hon är döpt efter är just lila.
Väl inne väntade vi i två timmar på den inställda presskonferensen. Det skulle visa sig att valet i Kenya inte gått så smärtfritt som valmyndigheten hoppats på. Teknik har havererat runt om i hela landet och rösträkningen måste ske manuellt. Oron har börjat sprida sig bland delegaterna från det internationella samfundet. De ser ett mönster återupprepa sig från förra valet, som slutade så
En Afrikakorrespondent som heter Johan Ripås foto: Martin Kiama
”This is feeding the Devil. Everyone that wants a reason to be conspiratorial now has got one.” säger en diplomat mellan telefonsamtalen med hemlandet.
Han syftar på att processens safe guard mot valfusk, tekniken, har ersatts med mänskliga händer. Detta kan användas av den kandidat som förlorar. Båda kandidaterna har visserligen sagt att de ska acceptera ett nederlag. Men det sa de före valet, när de båda var segervissa. Lyckas någon sprida en känsla av att valet inte har gått rätt till blir Kenya i ett slag den krutdurk alla fruktar.
De kenyaner jag pratar har en lite mer laid back attityd till det hela. De har inte väntat sig att valmyndigheten ska få ihop ett resultat i brådrasket. De känner sina myndigheter. Det ska krånglas lite.
En oroande faktor i valet är att runt en halv miljon röster kommer underkännas. När jag skriver det här är 317 298 röster diskvalificerade och då är knappt hälften av rösterna räknade. Det är naturligtvis en katastrof för valet att så många inte har förstått hur man röstar. Men det var förutsägbart. Kenyanerna väljer sex politiska instanser, däribland president, guvernörer och parlamentsledamöter. Det är ju tillräckligt krångligt för en som kan läsa att hålla koll. Och de som inte kan läsa räknar vi i hundratusental.
Någon berättade om att han sett en bestämd gammal dam kliva fram till de sex valurnorna och proppa ner alla sina sex kuvert i den första urnan. Ett av hundratusentals exempel och en källa till missnöje förstås.
”I need to go out for a smoke.” säger Lila där vi sitter.
”A smoke, that sounds like something from the eighties” försöker jag lite tufft. Det skulle jag inte ha gjort.
”Smoking is very 2013…in France! I know you guys do things like Swedish massage, that isn´t dirty in one singe way. And that you include hundreds of genders in everything You do. You guys are just so….hahaha! ”
Jag satt kvar medan Lila gick ut och rökte och kände mig lite som en rättskaffens pojkscout i toppluva och shorts.
Att studera rösterna som sakta tickar in är som att se gräs växa. Det går oerhört långsamt. Bara det inte går för långsamt, så att frustrationen hinner ikapp.
Allt handlar om att undvika våldet
Publicerat: mars 1, 2013 Postat i: Uncategorized Lämna en kommentar »Slumområdet Kibera ligger inte mer än tio minuter med bil från området Karen där vi bor. Men medan människor brändes levande på Kiberas gator efter förra valet 2007 stod folk och vände sina revbensspjäll i lugn och ro på grillen i Karen. Våldet vid förra valet var förödande, men också lokalt.
I Karen bor en stor del av Kenyas vita befolkning. Och många politiker. Själva hyr vi en gäststuga av en gammal minister. Namnet Karen kommer från den danska författaren Karen Blixen, som bodde i området när det begav sig. Filmen Mitt Afrika handlar om Blixens liv och spelades in här i faggorna.
”They burnt my house last election. With all my things in it.” säger Emelie Akinyi när vi sitter i hennes lilla tvåsittssoffa som täcker hela ena väggen i vardagsrummet. Hon bor i ett klassiskt plåtskjul i Kibera. Sedan förra valet har hon kämpat hårt för att komma tillbaka. Bilden på platt-teven är usel och kylskåpet nästan tomt. Men hennes barn kan trots allt se på barnprogram och äta hemgjord isglass från frysfacket.
Emelie Akinyi bor i ett plåtskjul i slumområdet Kibera
Våra grannar här i Karen åkte till Italien häromdagen. De liksom många andra européer flyr nu Kenya över valet i rädsla för våldet. Mina två små barn får stanna hemma här i huset. Alla dagis och skolor är stängda över valet. Vi har tagit ut kontanter och tänker handla på oss mat så det räcker. Om allt skulle braka samman kommer en kille jag känner köra familjen över savannen till flygplatsen. Kibera ligger nämligen längs vägen. Men jag är så gott som helt säker på att det inte kommer att behövas. Hur jag nu kan vara det?
För Emelies två barn i plåtskjulet utan dörr i Kibera är risken betydligt större än för mina barn. Även om Emelie tillhör Kiberas etniska majorietetsgrupp Luo är hon rädd för att berusade och påtända mobbar ska plundra dem om våldet exploderar i Kibera igen.
”We have to start voting for our leaders because of what they stand for, not because of what tribe they belong to.” säger Emelie när hon skymtar den ena presidentkandidaten Raila Odinga i den brusiga bilden i teven.
Bilden på teven är urusel, men barnen kan se på barnprogram i alla fall
”Where do yo get your electricity from?” undrar jag när jag ser sladdarna hänga i taket.
”Kiber Power Supplier” säger hon och skrattar. Så kallas tjuvkopplingen in på elnätet som mängder av människor nyttjar i Kibera.
Kibera är en av platserna som riskerar att tända gnistan till en våldsvåg i utsatta områden över hela Kenya. Men den här gången är mycket annorlunda. Polis och militär står beredda. Massmedia tonar ner motsättningar istället för att spä på. Politiker från olika läger bevistar gemensamma fredsmöten och håller varandra i händerna. Ingen vill ha våld nu. Men det lilla fåtal som sitter och slipar knivarna kan förstöra så enormt för Kenya. Det vore förödande om bilder på upplopp och brinnande hus än en gång spreds över världen.
Vid ett större utbrott av våld hotas investeringar och Kenya riskerar att förlora sin roll som det stabila och pålitliga landet i Östafrika. För att inte tala om vilken katastrof det vore för Kenyas stora kassako turistnäringen. Turismen är enormt känslig för rapporter om våld. Bara under året som gått har Kenya i perioder tappat upp emot 50 procent av turisterna från väst på grund av några mindre bomber i kyrkor och moskéer vid kusten.
Presidentvalet i Kenya är inte ett politiskt val i vanlig mening. Det är inte främst sakfrågor som burit fram de två huvudkandidaterna Uhuru Kenyatta och Raila Odinga, utan deras etniska tillhörighet. Och det viktigaste valet står nu mellan våld och inte våld. Efter valet väntar rättegång i Internationella Brottmålsdomstolen i Haag för Uhuru Kenyattas del. Han är misstänkt för att ha organiserat attacker vid förra valet. Med honom som president väntar alldeles särskilda utmaningar för Kenya. Men det är en annan historia.
”They shot him, you didn´t know?”
Publicerat: februari 15, 2013 Postat i: Uncategorized Lämna en kommentar »En av de första reportagen som jag gjorde efter att jag landade i Kenya den 14:e februari förra året handlade att brottsligheten går ner i den stad som brukar kallas ”Nairobbery” eller ”Nairobme”.
En poliskontakt som hette John skulle hjälpa mig. När jag kom till stationen mötte en glad polisman mig på trappan.
”Hi, I am Johan. Are you John?”
”Yes I am… I am Julius.” svarade han glatt och visade in mig till receptionen där vi började prata. Jag har faktiskt ännu inte träffat John som var den som egentligen skulle bistå mig. Julius var så oerhört på det klara med att det var han skulle hjälpa mig att jag då inte insisterade på att få träffa John. Faktum är att Julius var så självklar att jag ett tag trodde att jag tagit fel på namn och att det var John som satt där. John-Julius kanske.
Sedan den dagen har Julius ringt mig minst ett par gånger i veckan för att höra hur livet och jobbet tar sig ut. Han har berättat om sina små barn i mina barns ålder och lite om vad jobbet som polis bär med sig här i Kenya är. En riktigt trevlig prick den där Julius helt enkelt. Men en dag slutade han plötsligt att ringa och tog inte emot mina samtal. Efter ett tag stängdes hans telefon av och vi tappade kontakten.
Sedan dess har jag gjort reportage från många olika hörn av denna väldiga afrikanska kontinent. Jag har mött TBC-döende i Swaziland i söder, träffat nystenrika i Angolas huvudstad Luanda i väst, jag har flytt etiopiska agenter i öst och jag har sett kriget i Kongo-Kinshasa i mitten. Och framförallt har jag lärt känna Afrikas New York – Nairobi. Från somaliernas Eastleigh, till indiernas Parklands, från de vita kenyanernas Karen till Luo- och Nubi-befolkningens slumområde Kibera.
Kivusjön på gränsen mellan Kongo Kinshasa och Rwanda
Kvalitetshotell i norra Uganda
Gugu och hennes vän Xolisile, som är döende i den farligaste varianten av multiresistent TBC
Det är så mycket som skiljer Sverige från Kenya. Sverige är en glidande skala, Kenya är kontraster. Jag kan på en och samma dag, på en och samma plats träffa en person som bor i ett plåtskjul och inte är läskunnig och en annan som bor på en herrgård och har läst på Harvad och en tredje som bor i ett plåtskjul och har läst tusen böcker och en fjärde som bor på en herrgård och inte kan skilja upp och ner på en bok.
För så många människor här är varje dag på allvar. Om det går åt helvete för någon slutar inte fallet i en social åtgärd, det slutar med döden i nåt dike. Ingen räknar med att få något från staten. Det enda folk kan räkna med är att de måste betala under bordet för att få sina rättigheter tillgodosedda. Jag tror på allvar att det är det som gör att trafiken här är fullkomligt livsfarlig för alla som kommer i närheten. Kenyanerna har fått med modersmjölken att man måste ta varenda chans man får. Det inkluderar en att med livet som insatts jag den lucka mellan två bilar som uppstår under bråkdelen av en sekund. Det är inte ovanligt att tre köer bildas bredvid varandra i rusningstrafik. Uppe på trottoaren trängs matatuerna med gångtrafikanterna, i mittenfilen på den egentliga vägbanan puttrar jag och på min högra sida, i motsatt körfält dundrar de stora bussarna som inte fruktar mötande trafik.
En buss som prövade lyckan att köra om oss nere i diket
Den närmast panikslagna körstilen som kenyanerna praktiserar står i bjärt kontrast mot de milda och vänliga personligheter som annars präglar samhället här. Om det inte är val förstås. Och om en knapp månad, den fjärde mars, går kenyanerna till urnorna. Förra gången, 2007, stacks Kenya i brand och över tusen människor fick sätta livet till. Mängder av människor sitter fortfarande i läger och vågar inte återvända hem. Etniska och klassmässiga motsättningar eldades på av korrupta och maktfullkomliga politiker.
Vi får se hur det går den här gången. Många européer lämnar nu landet och valutan faller. Folk ber till Gud, men oroväckande signaler kommer dagligen från olika håll i landet.
Själv tror jag på enskilda sammanstötningar runt om i landet. Någon bomb här och var. I övrigt ska det nog gå bra. Jag har en exitplan för familjen, som går över savannen mot flygplatsen och vi kommer förstås att bunkra upp med kontanter, mat och fylla telefonerna med krediter. Men jag tror och hoppas på det bästa.
Jag tror inget val kan stoppa den enorma utveckling som pågår här. Endast total härdsmälta och inbördeskrig kan välta de östafrikanska ekonomierna. Om tio år kommer investerade att avundas sina konkurrenter som är här nu. I stort sett alla sektorer står inför väldiga uppsving. Marknaden är enorm. Valet nu står mellan en fungerande (nåja) demokrati med snabbt ökande välstånd mot kaos och elände under några veckor månader, som riskerar att kasta den kenyanska ekonomin åratal tillbaka i tiden. Men de kommer tillbaka i vilket fall. Var så säker.
Häromdagen beslutade jag mig förresten för att försöka få tag i polismannen Julius för att höra hur läget var. Jag gick via Isaiah som jobbar på samma polisstation. När jag nådde Isaiah stod han längs någon vägkant och försökte tjäna lite extra genom att rycka en och annan matatu på några hundra shilling i taget. Jag frågar honom om Julius är i närheten.
”No, I´m sorry. He was gunned down.”
”He was what?”
”Yes, it seems like he was involved with some thugs. They took him to this place and they obviously surrounded him and shot him.”
”I didn´t know.”
”You didn´t know. Sorry.”
Två barn till på jorden som kommer att växa upp och undra om vem den där personen egentligen var som de minns endast som en diffus gestalt från den tidiga barndomen. Tack för alla intressanta samtal Julius.
Vad kan jag göra för Afrika?
Publicerat: december 31, 2012 Postat i: Uncategorized 2 kommentarer »Många har skrivit till mig och undrat hur man bäst ska skänka pengar om man vill stödja någon del av den afrikanska kontinenten. Viljan att hjälpa och misstron mot biståndsorganisationerna tycks nästan vara lika stora. Själv har jag ärligt talat ingen större koll på vart man ska skicka sina pengar. Om du känner att du är osäker är mitt förslag faktiskt – behåll pengarna och gör någonting kul för dem. I Afrika.
Om fler människor i väst lärde känna Afrika skulle nog engagemanget i kontinenten öka. Se bara hur semestrandet i Thailand bidrog till det enorma internationella engagemanget efter tsunamin. Om Afrika kunde få uppleva lite sådan kärlek vore mycket vunnet. För stora tragedier finns det ju som bekant tyvärr gott om.
Men också investeringar och kulturellt utbyte skulle kanske öka på sikt om fler hittade hit till söder om Sahara. Det finns mängder av helt fantastiska semesterresmål i Afrika för den som har råd. Och det tycks ju ändå många ha.
Men bomber och malaria då? Äsch. Själv bor jag i Nairobi med min familj och här smäller de en bomb någon gång i veckan känns det som. Men för att vara helt uppriktig så är bomberna riktade mot delar av lokalbefolkningen och de smäller oftast i utsatta områden. Så vitt jag vet har inte en enda turist skadats här i Kenya på senare tid. När jag reser med min familj är jag mycket mer rädd för trafiken. Det är troligen mer rationellt eftersom trafiken skadar och dödar enormt många fler turister än de hemmagjorda bomberna gör runt om i världen. Men att åka taxi utan säkerhetsbälte i den kaotiska trafiken till pyramiderna utanför Kairo tycks konstigt nog vara helt okej för svenska barnfamiljer. Och det är för övrigt långt större risk att bli knivrånad i New York än i Nairobi.
Malariarisken kännst överdriven också. När vi reste till Nairobi första gången var min fru gravid. Sköterskan som vaccinerade oss i Stockholm rådde på fullt allvar oss att stanna hemma. Men då ska jag få be att få meddela att malariarisken är helt obefintlig i svala Nairobi. Och, hör och häpna, kvinnor är gravida även här. Man stendör inte så fort man kliver av planet.
Vid kusten finns det malaria. Men på de hotellen vid det fläktande havet bedömer i alla fall jag att mina barn är säkra. Man brukar säga att malariamyggan biter ”from dusk to dawn”, under mörkrets timmar alltså. Särskilt under ”cocktail hours”, mellan fem och åtta på kvällen ska man skydda sig. Läkarna här, som i motsatts till svenska läkare, verkligen kan malaria säger att man i princip är helt säker med ordentlig myggsprej och långbyxor på kvällskvisten. Myggnät över sängen är en självklarhet.
Med malaria som med bomberna, den drabbar mest lokalbefolkningen. I fattiga områden vid de stillastående varma sötvattnen sover man tyvärr ändå oftast utan myggnät.
Med andra ord. Kom hit. Istället för att tvångsmässigt beställa en resa till Thailand nästa år föreslår jag en tripp till Östafrika.
Zanzibar, Mombasa, Lamu
Vita stränder, god mat, spännande kultur. Hela swahilikusten ett badmecka med oerhört intressant historia. Det är varmare i vattnet än i Thailand också.
Gisenyi
Rwanda är överlag sagolikt vackert. Varför inte Gisenyi vid Kivusjöns kant. Härifrån kan man åka och titta på gorillor i norra Rwanda också. Ett bortglömt resmål. Det bör förstås vara någorlunda lugnt i grännstrakterna i grannlandet Kongo-Kinshasa, som ligger bara några kilometer bort.
Tipsa gärna om resmål i Afrika. Skriv i kommentatorsfältet här under.
Gott nytt 2013!
Det största sveket i människans historia
Publicerat: december 25, 2012 Postat i: Uncategorized 3 kommentarer »Visst minns vi 1994. Det svenska herrlandslaget i fotboll kom trea i VM och Sverige var i lyckorus. Det var värmerekord, öltält och kärlek. Det finns en Flashbacktråd om den sagolika sommaren. En person med rötter i ett annat land undrar:
”Jag tillhör den där förargliga gruppen som i folkmun kallas invandrare och flyttade hit först 2003. Något jag som utomstående betraktare lagt märke till är hur folk älskar att tala sig varma om den fantastiska sommaren 94. Så fort sommarhelvetet kommer på tal får alla något nostalgiskt i blicken och börjar desperat gräva i minnesbanken efter en anekdot. Alla försätts i något sorts rofyllt sinnestillstånd. ”
Jag minns själv hur lite jag brydde mig om folkmordet i Rwanda den sommaren. Det pågick som bäst när vi i Sverige jublade över fotbollsframgångarna. Bilderna på människor i massflykt efter folkmordet kommer jag ihåg, men inte mycket mer. Jag var tjugo år och hade annat att tänka på.
Vi kom från en avgrundsdjup lågkonjunktur i början av nittiotalet. 1994 hade det så smått börjat vända. Människor i Sverige anade ett ljus. Mitt i den vändningen kom fotbollssuccén i VM. Kanske var det därför som lyckan exploderade så.
”Ibland undrar jag varför människor här inte lynchar oss från väst så fort de ser oss” säger Maria och tittar ut över dalarna där mördandet pågick den där varma och sköna svenska sommaren.
Vi var på väg från några dagars jobb i konfliktzonen runt staden Goma i östra Kongo Kinshasa. Jag och Maria Sjöqvist från SR delade taxi ner till Kibuye i Rwanda. Vi skulle båda göra reportage om den svenske medborgaren som åtalats för folkmord.
Maria tänkte på det oerhörda sveket från världsamfundet mot den rwandiska befolkningen under folkmordet. Både mot de som mördades och de som tvingades bevittna folkmordet och som inte mäktade med att ingripa av rädsla för sina egna liv.
Omvärlden visste att ett folkmord var nära förestående. FN:s befälhavare i Rwanda, Romeo Dallaire hade skrikit sig hes om truppförstärkningar. När startskottet för folkmordet gick i början av april drog FN tillbaka sina styrkor.
“Cut down the tall tree!” skrek den rwandiska radion. Tutsierna betraktades traditionellt som långa och smala.
Livrädda mödrar med barn i famnen såg hur FN:s militärfordon evakuerade vita människor. Till och med de vita människornas husdjur plockades med framför ögonen på de som snart skulle mördas av mobbarna beväpnade med macheter. När det internationella samfundet lämnat Rwanda kunde det extatiska mördandet välla fritt över landet.
Det här får mig inte bara att tvivla på FN, utan att nästan hata varenda karriärist inom denna byråkratiska klump. De som nu sitter med analyser, utvärderingar och rapporter i sina händer på de bättre hotellen runt om i världen. De som efteråt har mage att komma till Rwanda och berätta hur det kunde gå så snett.
Romeo Dallaire, han som varnade för folkmordet, tog på sig en fullständigt orimlig skuld och begick flera självmordsförsök innan han avskedades från den kanadensiska armén. Han drog den fulla mänskliga konsekvensen av omvärldens svek. Fler borde ha mått mycket sämre.
“Det är fruktlöst att fokusera på misslyckandet. Vi måste gå vidare och se till att något sånt här aldrig händer igen” säger någon.
Nej, låt oss fokusera på “misslyckandet”. Låt oss fokusera på skulden. Låt oss fokusera på det oerhörda i att vi lät nästan en miljon människor mördas, våldtas, skändas. Det är i den nonchalansen vi kan förstå meningslösheten i stora delar av det internationella engagemanget. En av FN:s grundpelare var ju att förhindra den typ av massutrotning som drabbade Europas judar under andra världskriget. Det skulle aldrig mer få hända igen. Vi lät det hända igen och därmed faller FN:s grundläggande mandat. Så kan man se det.
Det är faktiskt stötande hur lite ansvar som utkrävts av karriäristerna inom FN. Den som var chef över de fredsbevarande styrkorna 1994, hur gick det för honom? Nog måste han ha fått sparken och aldrig någonsin fått sätta sin fot på en internationell ansvarsposition igen? Nja, FN löste det hela på ett annat sätt. Den ansvarige, Kofi Annan, blev så småningom FN:s generalsekreterare. En fin gest mot de överlevande i Rwanda.
På ett sätt vore det renhårigare att avväpna FN och säga att mandatet sträcker sig till registrera flyktingar och leverera mat och tvål. Den finns en avskyvärd grymhet i att placera ut tungt beväpnade styrkor, som aldrig har för avsikt att skydda civilbefolkningen med vapenkraft. Nästan på alla platser jag besökt i Afrika är avskyn mot FN både djup och innerlig bland befolkningen. Med det inte sagt att FN misskött sig överallt, men det är helt klart att det begåtts ett gigantiskt pedagogiskt misstag.
Det är i sanning märkligt att människor i Rwanda inte lynchar oss från väst när vi kommer. Jag träffar Nikuze Ephrasie hemma hos Jean Baptiste, en av de soldater som ingick i Kagames armé. Det var den armén som på egen hand fick slut på mördandet. Han säger diplomatiskt att han har lite svårt för FN-insatsen i Rwanda, men inte har några synpunkter i övrigt.
Både Jean Baptiste och Nikuze känner mycket väl till den svenske medborgaren som står åtalad för folkmord, Nikuze blev vittne till en av de massakrer som han misstänks ha deltagit i. Hennes man och två barn hackades ihjäl framför hennes ögon. Nikuze måste vila mellan mina frågor. Att prata om det besinningslösa mördandet gör det svårt att andas för henne.
Rwanda är ju så litet. Omvärlden hade på en halv dag kunnat besätta hela landet med soldater som hade kunnat förhindra folkmordet. Men vi gjorde inte det. Vi gjorde faktiskt inte ett skit.
Det sägs att Sverige förlorade sin oskuld efter Palmemordet och Lasermannens härjningar i det tidiga nittiotalets ekonomiska kollaps. Men det är inte sant. Sett ur nästan alla internationella perspektiv är Sverige fortfarande ett Fylke. När jag tänker på Sverige ser jag den äppelkindade fryntliga kusinen från landet, med järnkoll på musik och de senaste trenderna.
Vi kom trea i VM.
Livet har aldrig riktigt kommit tillbaka till Nikuze. Någonting gick sönder för alltid inom henne 1994. Tiden läker inte alla sår.
Gjorde just mitt årliga mentala test mot arbetsmarknaden
Publicerat: december 25, 2012 Postat i: Uncategorized Lämna en kommentar »Trivs du med att ha många bollar i luften?
Svar: Nej, det bör man förstås undvika.
Ser du dig själv som spindeln i nätet?
Svar: Inte alls, faktiskt.
Vill du bli det här företagets ansikte utåt?
Svar: Absolut inte!
Drivs du av en vilja att bli bäst?
Svar: Inte som jag tänker erkänna.
Skulle du passa in i vårt sammansvetsade säljteam?
Svar: Tyvärr ogillar jag teamet redan innan jag träffat dem.
Slutligen, ser du dig själv som en framtida ledare?
Svar: Jag ser mig själv i en framtida ledighet.
God Jul SVT, gamla vän, vi kör ett år till.
Svart vulkandamm i Kongo
Publicerat: december 18, 2012 Postat i: Uncategorized Lämna en kommentar »Det är dagen efter att rebellgruppen M23 intaget staden Goma vid gränsen mellan Kongo-Kinshasa och Rwanda. Då och då dånar stora lastbilar fram med jublande rebeller längs de smala vägarna. Antagligen är det en sådan som träffat mannen som ligger på gatan.
Han ligger på rygg ut med kroppen och huvudet ut i gatan. Blicken är tom, men han ser inte ut att lida. Förmodligen har han tappat känseln. Kroppen är gänglig och vikt åt fel håll på flera ställen. Som ett sugrör på golvet efter ett barnkalas. Runt honom står tre, fyra personer och ser hjälplösa ut. Troligen har han blivit påkörd alldeles nyss. Hade det gått en längre tid skulle det vara fullt av folk runt honom.
”He has probably just been crushed by a lorry.” säger Ibrahim från baksätet. Chauffören stannar reflexmässigt på andra sidan gatan. Men jag säger direkt till honom:
”Go, go, go!”
Vi åker därifrån. Det är förstås mycket grymt, förmodligen till och med straffbart i vissa länder att överge en svårt skadad människa på det sättet. Etiskt försvarbart? Knappast.
Men sanningen är den att jag sannolikt skulle ha blivit lynchad om vi hade stannat för att hjälpa mannen. Det är hemskt, men i allra högsta grad en realitet. Så här hade det kunnat gå:
Vi stannar som enda bil och jag springer ut och korsar gatan till mannen. Med mina förstahjälpen-kunskaper börjar jag undersöka honom. Samtidigt strömmar människor till överallt ifrån. Stämningen blir hätsk. Ingen behöver fråga, alla tar för givet att jag har kört över mannen.
Faktum är att det inte spelar någon roll om jag körde eller inte, jag som västerlänning är ansvarig. Som att jag på ett märkligt sätt är kapten över bilen. I upphetsningen är det omöjligt att försöka förklara någonting.
Låt oss säga att mannen avlider medan jag försöker hjälpa honom. Då är det ingen tvekan längre. Jag är en mördare. Någon i mobben ropar:
”La cocaraca!”
Det är jag som är kackerlackan. Jag ska avlivas. Min chaufför och guide har i det här laget smält in i folksamlingen, för att rädda sig själva förstås. Sekunder senare skulle jag kunna ligga under en svärm av sparkar, slag och hugg av macheter. Därefter kanske släpas ner i det svarta vulkandammet i diket bredvid vägen. Några kläder hade jag nog inte haft kvar. I det läget när de börjat kissa och spotta på mig hade jag kanske önskat att jag redan vore död.
Det kan hända och det har hänt. Till och med om man är snabb och tar med sig en skadad i bilen kan man hållas som ansvarig framme vid sjukhuset ifall personen avlidit under färden.
Något som skrämmer mig med många platser i Afrika är de plötsliga eruptionerna av spontant och dödligt våld. Människor som till synes inte känner varandra kan gå ihop och slå ihjäl. För ibland ingenting.
Och det handlar absolut inte om svarta vs vita. Min frus kusin är svart kenyan, gift med en vit skotsk man. En dag promenerade de i Nairobi och en ung spoling nappade åt sig hennes mobil. Hennes man satte hojtande efter tjuven. Vit man jagade svart pojke, alla förstod. Innan någon visste ordet av hade en folksamling inte bara fällt mobiltjuven och inte bara lämnat tillbaka telefonen. De var redan i färd med att slå ihjäl honom.
Det där våldet. Det fysiska våldet.
Inne i Goma är det lugnt. M23-rebellerna dräller runt. Några är fulla, andra står på sin post och sms:ar. Från ett lastbilsflak spanar ett gäng indiska FN-soldater blasé utöver människorna. När jag åker från ett av flyktinglägrena utanför Goma spänner en kvinna ögonen i mig och ropar just ”La cocaraca!”. Aversionen mot FN och till viss del väst är massiv i dessa områden.
Kivusjön
I fonden pustar den aktivas vulkanen Nyiragongo. 2002 var det senaste utbrottet. Under den vackra Kivusjön intill Goma finns enorma mängder av metangas. Vid ett vulkanutbrott eller jordbävning riskerar dessa gaserna att frigöras i väldiga exposioner. Två miljoner människor hotas att drabbas omedelbart eller av kvävningsdöden som följer av den förgiftade luften.
Problemet med mannen som låg på gatan är att det också kunde ha gått bra om vi stannat. Jag hade kanske kunnat hjälpa honom initialt och sedan transporterat honom till FN-barackerna. Eller varför inte till några M23-soldater. Det hade kanske gått bra. Det kommer jag aldrig att få veta.
Avslöjandet av den etiopiska videobluffen
Publicerat: september 14, 2012 Postat i: Uncategorized 36 kommentarer »12/9-2012
Ökenhettan slår in genom den öppna dörren på planet. Genom fönstret ser jag mina två kollegor lätta från startbanan på väg mot Istanbul. SVT har just sänt flera inslag om hur den etiopiska regimen har förfalskat bevismaterial och helt riggat gripandet av de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye.
Jag har tillbringat en natt i det lilla ökenlandet Djibouti, nu är jag på väg hem till familjen i Nairobi. De senaste tre nätterna har jag inte sovit många timmar. Inslaget jag gjorde om den förfalskade etiopiska bevisvideon slog minst sagt ner som en bomb och drog fullständigt ner byxorna på den etiopiska regeringen. Förmodligen kan jag besöka Etiopien först när nuvarande regim har fallit och riktig demokrati har införts.
När dörren stängts och vårt plan taxar mot startbanan frågar jag flygvärdinnan om det serveras varm mat på vägen till Nairobi. Jag får svaret:
”We will get hot food onboard when we reach Addis.”
Jag sjunker ner i stolen och konstaterar att vi är på väg tillbaka till Etiopien för en oannonserad mellanlandning.
Några veckor tidigare
Mannen i telefonen säger sig ha nya avslöjande uppgifter kring gripandet av Martin Schibbye och Johan Persson. Trots att det är sent på kvällen vill han träffas på en plats som de flesta i Nairobi undviker efter mörkrets inbrott. Jag lyckas styra om mötet till en tryggare plats dagen efter.
Han är inte ensam när han kommer. Med sig har han en klanäldste som ska ha sitt ord med i laget om jag är en journalist värd att lita på eller inte. Vi sitter och pratar en stund om situationen i Ogaden och gripandet av Martin Schibbye och Johan Persson. Efter ett tag väljer jag att gå på toa för att de två männen ska kunna få en chans att utvärdera mig. När jag kommer tillbaka säger mannen som ringt mig:
”A friend of mine has defected from Ethiopia. He has material that shows the Swedish journalists was sent to jail with fabricated evidence. Do you want to meet him?”
Efter några dagar av arrangemang och telefonsamtal bestämmer vi oss att ses på en plats som vi tycker känns säker. Det finns mycket flyktingar och ONLF-medlemmar från Etiopien i Nairobi. Av de följer också att det finns en hel del agenter från den etiopiska underrättelsetjänsten närvarande. Därför måste vi vara försiktiga.
Första gången jag får se materialet inser jag direkt att det är ett viktigt avslöjande. Samtidigt inser jag att mannen som visar mig materialet, Abdullahi Hussein, nog sannolikt har skrivit under sin dödsdom i samma stund som det publiceras. Abdullahi har jobbat för etiopiska myndigheter och det var han som var ansvarig för publiceringen av filmen.
”They have allready realized I am gone. I can tell from my email.” säger Abdullahi. Eftersom han själv har jobbat inom den etiopiska administrationen vet han en del om hur den etiopiska säkerhetstjänsten jobbar.
”They know I am here in Nairobi and their guys on ground have started to look for me.” säger han.
Abdullahis familj är på väg ut ur Etiopien. Men de har inga pass med sig så det kommer att ta tid. Under de följande två veckorna möts vi på olika platser och diskuterar publiceringen. Samtidigt gör jag vad jag kan för att kontrollera hans bakgrund. Det är svårt. Men det som stärker min tro på Abdullahi är att han inte ställer några krav på Sveriges Television och han vill inte ha några pengar för materialet.
”I am doing this for the people of Ogaden. If two Swedish journalists can be treated this way, imagine what they do to the civilian population”, säger Abdullahi om sitt syfte.
Under våra möten pressar jag på för att få kopiera materialet och filma en intervju med Abdullahi. Jag försöker förklara att när vi väl har gjort detta så kan vi agera utifrån en säkrare position. Rent krasst betyder det att om den etiopiska säkerhetstjänsten tar Abdullahi är det mindre sannolikt att de mördar honom, om de vet att internationell media har tillgång till allt material. Får de tillgång till den enda befintliga kopian och den enda källan kan de i lugn och ro släcka lampan över hela historien.
Till slut går Abdullahi med på att intervjuas. Vi bestämmer tid och plats och arrangerar och planerar utifrån olika scenarier. Vid det här laget vet Abdullahi att larmet har gått och att han är jagad. För varje gång jag har träffat honom är han alltmer stressad. Han har börjat röka igen, en vana han hade lagt bakom sig för länge sedan.
Visst är Abdullahi orolig för sin säkerhet, men det är framförallt familjen han tänker på. Han är övertygad om att de kommer att råka mycket illa ut om de grips innan de hunnit lämna Etiopien. Familjen ska smugglas ut och därför tar det tid. Men jag har fått förtroende för att Abdullahi vet vad han gör. När vi vid ett tillfälle får en stund för oss själva på ett kafé berättar han i detalj hur han fick ut filmen. Och det är smart gjort, så vi ska inte bjuda någon etiopisk säkerhetstjänst på den metoden.
På morgonen när jag packar utrustningen för att åka och intervjua Abdullahi, ringer hans kompanjon.
”No interview, Abdullahi is gone. We think they got him.”
Jag sätter lägger mig på soffan och tittar i taket. Tänk om han död är redan. Det finns inget sätt för mig att börja leta efter honom. Kontakten med honom har uteslutande gått genom hans kompanjoner. De har av säkerhetsskäl inte velat att jag och Abdullahi ska ha någon direktkontakt. Och jag har medvetet inte frågat något om hur eller var han gömmer sig. Jag har heller inget material eller intervju som jag kan publicera.
Katolska kyrkans parkering
Mitt i all hopplöshet minns jag en händelse under ett av våra senare möten. Vi sitter vid Abdullahis dator, givetvis tillsammans med Abdullahis två följeslagare. De vill följa all kommunikation mellan mig och Abdullahi. Helt enkelt för att de värnar om hans säkerhet. De vill inte att något som helst misstag ska begås. Men när de båda plötsligt går och hämtar kaffe ett par meter från där vi sitter, säger Abdullahi lugnt utan att titta på mig.
”So whats your number Johan?” Han öppnar snabbt ett worddokument. Jag ger honom mitt nummer och han skriver in det och sparar och stänger dokumentet precis samtidigt som de andra sätter sig ner bredvid oss.
Och mycket riktigt, när jag ligger där i soffan ringer min telefon. Det är Abdullahi. Jag säger bara snabbt namnet på en byggnad nere i stan.
”Two hours” svarar Abdullahi och vi lägger på.
Byggnaden jag har valt ligger i närheten av Katolska kyrkan i Nairobi. När Abudullahi ringer två timmar senare från ett nytt nummer säger jag:
”I´ll call you back.” Vi lägger på och jag ringer honom från ett nytt nummer som jag skaffat.
”Just go to the parking at the Catholic church two blocks from where you are.” säger jag när jag ringt upp igen.
Parkeringen utanför Katolska kyrkan är trång och krånglig. Det är det jag vill utnyttja. Jag har redan åkt dit och min taxi står vid utfarten. När Abdullahi ringer från kön på väg in står jag redan där bredvid. Han lämnar sin taxi och vi skyndar till andra sidan och hoppar in i min taxi och åker ut. Om någon har följt efter hans bil sitter de sannolikt och svär och försöker vända i kön, alternativt svär lika mycket i den andra kön ut. Vi åker inte mer än några kvarter. Det är ingen idé att åka långt, trafiken står i princip still så det känns säkrare att lämna taxin och gå in på ett hotell som ligger i närheten. Där har jag redan bokat ett konferensrum för intervjun. Vi släpar in min utrustning och går och sätter oss och tar en kaffe.
”I had to leave my friends. I trust them, but right now they are to many.”
Abdullahi vill inte göra intervjun än och materialet har han inte med sig. Han är mycket rädd för sin familjs säkerhet och givetvis också för sin egen. Vi pratar och diskuterar fortsättningen. Jag råder honom att ändå kontakta sina kompanjoner för att lugna dem. Om de desperat börjar söka honom lär de vända på varje sten de har och därmed kanske omedvetet börja hjälpa den etiopiska säkerhetstjänsten. Om de istället vet att Abdullahi lever i säkerhet förstår de att de måste fortsätta vara försiktiga är min tanke.
Några katotiska dagar senare får jag ett samtal från SVT i Stockholm. De vill att jag omedelbart åker till Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Säkra källor uppger att de svenska journalisterna ska släppas. Mitt plan till Addis går klockan 07.40 dagen därpå.
Och nu börjar en cirkus som saknar motstycke i mitt tolv år långa yrkesliv som journalist.
Polis beväpnade med AK4
Abdullahi har återförenats med sina vänner, men under delvis nya former. Nu vill jag träffa dem på en gång. Om jag åker till Etiopien vill jag ha materialet kopierat. Materialet har givetvis som allra störst nyhetsvärde kring frisläppandet. Abdullahis vänner vet inte att jag och Abdullahi varit i kontakt medan han var borta. Vi har kommit överens om en exakt mötesplats om det skulle behövas. Nu behövs det.
”Lets meet in one hour at the place.” säger jag när Abdullahi får telefonen för en sekund.
Platsen ligger i närheten av FN:s högkvarter och alla ambassader. I området kan Abdullahi söka skydd i händelse av behov. Jag själv känner många som jobbar där. Även sådana som arbetar beväpnade.
Klockan är strax efter nio på söndagskvällen när jag kliver in i lobbyn på The Tribe Hotel. Det är ett svindyrt hotell, men ständigt fullbokat eftersom det används av diplomater och FN:personal. När Abdullahi kommer har han med sig en kontakt jag känner och en jag aldrig har sett. Vi åker upp till baren som ligger på taket. Därifrån försvinner den okände mannen på en gång. Jag frågar vem det var och vart han ska. Abdullahis kompanjon säger att han ska åka hem.
Jag försöker på alla sätt få Abdullahi att släppa materialet till mig. Klockan går mot ett på natten och om bara några timmar måste jag åka mot flygplatsen och Etiopien. Klockan 05.40 måste jag checka in och det tar en timme att åka hemifrån till flygplatsen. Det hela börjar kännas som ett låst läge. Abdullahi både vill och inte vill.
Plötsligt sker det som inte får ske. En person med hörsnäcka kommer fram till oss och ber oss följa med. Nu jävlar är det kört tänker jag. Jag ser andra män i kostym som är utplacerade runt baren. Det känns omöjligt att någon skulle kunna veta att vi är här. Vi har ju inte ens nämnt namnet på hotellet över telefon.
Jag betalar notan och presenterar mig sedan som journalist för mannen med hörsnäckan som redan står och talar med Abdullahi och hans vän. Han säger att jag inte har något att oroa mig för.
”I work with the hotel security. Your friends here don’t have any ID. So just come with me.”
På parkeringen utanför står kenyansk polis beväpnade med AK4. Vi blir förda till ett hörn av parkeringen. Huvudet snurrar, det är något som inte stämmer. Och när de börjar fråga efter ”the third person” börjar jag ana vad det handlar om. Kenya lever i terrornoja. Somaliska Al Shabab spränger bomber lite här och var i dagarna. Killen som kom med Abdullahi och hans vänner hade ett typiskt somalisk utseende. Kanske har han passat på att ta sig ett varv och titta på det fantastiskt fina hotellet innan han gick tänker jag. Om han nyfiket har gått och drällt i lobbyn kan de nog ha fattat misstanke. Abdullahi och hans vänner har varit oerhört propert klädda varje gång jag träffat dem och de smälte perfekt in i den internationella miljön här på hotellet. Mannen som de kom med såg däremot anmärkningsvärt hafsigt klädd ut.
Vi står och pratar i lugn och ro med polisen en lång stund. De uppför sig väldigt korrekt, förmodligen på grund av att jag är en utländsk journalist. Men faktum kvarstår, Abdullahi och hans kompanjon har inga ID-handlingar på sig. Polismannen vill ha den försvunne mannen tillbaka till platsen, vilket Abdullahi och hans kompanjon ska ordna.
Så länge jag står kvar på platsen kan de nog känna sig säkra tänker jag. Men samtidigt kommer de kanske att gripas och föras därifrån. Abdullahi riskerar att deporteras till en säker död i Etiopien om han hamnar i förhör. Vi lyckas kommunicera till varandra att det bästa är att jag försöker komma därifrån. Då kan de andra försöka muta sig loss. Kenyansk polis är lättmutade, men sannolikt inte i närvaro av en journalist.
Hotellets säkerhetspersonal kopierar mina handlingar och jag får åka därifrån. När jag kommer hem packar jag min väska och väntar otåligt på samtal från Abdullahi. Så småningom ringer han och säger att det gick vägen och att det är på väg hem. Han säger också.
”Do you have time to come and copy the material?”
Jag ringer min taxikompis och vi åker ut till Abdullahis gömställe. Jag får låna Abdullahis hårddisk för att kopiera på väg till flygplatsen.
”My life is in your hands now” säger han med allvar i blicken.
Jag börjar kopiera materialet i taxin. Framme vid Jomo Kenyatta Airport skyndar jag till ett kafé för att få ström till datorn. Det tar en dryg timme att få över det till min disk. Under tiden springer jag och checkar in. När kopieringen är klar ger jag min taxichaufför Abdullahis disk för återfärd och jag själv går in mot mitt flyg med allt material med mig.
Det är först på planet jag inser att jag är på väg till Etiopien med ett material som skulle rendera i dödsstraff för Abdullahi och vilken annan etiopisk medborgare som helst. För min egen del har jag ingen som helst lust att byta plats med Johan Persson och Martin Schibbye när de friges från fängelset.
De svenska journalisterna släpps
Svt:s utrikesreporter Henrik Silver Samuelsson möter mig på morgonen på hotellet i Addis Abeba. Jag har inte sovit en sekund under natten. Vi tar en kaffe och bildar team. Snart singlar fotografen Marco Nilson in och vi uppdaterar varandra åt alla håll.
Det visar sig att Henrik har rätt. De svenska journalisterna ska släppas. SVT kan som första media bekräfta detta tack vare honom. Vi står på trottoaren när en av Henriks öppna källor, ambassadören Dina Mufti säger det rakt ut till oss.
”As far as I am concerned, they are released.” säger han muntert och promenerar vidare för att fira det etiopiska nyåret. Vi twittrar och ringer ut nyheten till omvärlden när vi skyndar oss mot presskonferensen som utlysts.
Henrik medverkar live i alla nyhetssändningar och jag gör två reportage om frigivningen. Sent på natten bestämmer vi att jag kör alla morgonsändningar live, Henrik är helt utmattad. Jag får några timmars sömn innan jag går ut live från gatan utanför hotellet.
Precis innan jag går ut i direktsändningarna ringer jag Abdullahi och berättar om frigivningen.
”Publish” säger han.
Efter nyhetssändningarna vid niotiden på morgonen springer jag upp på hotellrummet och börjar konvertera relevanta filer ur materialet. Henrik beställer flygbiljetter. För oss spelar det ingen roll vart, bara ut ur landet. Vi bokas på ett plan till Djibouti klockan fyra på eftermiddagen. Jag och Marco klipper jobbet och vi intervjuar Abdullahi via Skype. När vi postar inslaget har Henrik redan åkt till flygplatsen med våra väskor för att ställa sig i kö.
På flygplatsen kommer jag överens med SVT att vi ska sända ett sms när vi är i luften. Inte en rad eller sekund får publiceras medan vi är kvar på marken.
Ungefär i samma stund som vårt propellerplan lättar från marken anländer TV4 och annan svensk media till Etiopien för att täcka frigivningen. Men Johan Persson och Martin Schibbye är redan på väg till Turkiet tillsammans med den svenske ambassadören Jens Odlander. Samtidigt trycker vi på sändknappen på mobiltelefonen med orden:
”Vi lättar från marken. Publicera nu.”
Nyheten att den etiopiska regimen har iscensatt gripandet av journalisterna slår ner som en bomb. I Djibouti kastar vi oss i en taxi till hotellet. Djibouti fick sina första trafikljus för en månad sedan, så bilisterna övar fortfarande på hur de ska använda dem. Men vi tar oss levande till hotellet. Vi får ur oss ett inslag och jag medverkar i Aktuellt på telefon från hotellrummet. Sedan får vi äntligen vila.
Vi går ner till restaurangen som meddelar att köket är öppet i ytterligare sju minuter. Samtidigt som uppståndelsen är som störst i Sverige sitter en fullständigt utmattad nyhetstrio och petar i en delad pizza på Hotel Kempinski, vid världens ände, intill den sömniga Indiska oceanen.
Ökenhettan slår in genom den öppna dörren på planet. Genom fönstret ser jag mina två kollegor lätta från startbanan på väg mot Istanbul. När vårt plan lyfter har jag fått reda på att vi ska mellanlanda i Etiopien, det sista landet på jorden jag vill till just nu. Mellanlandningen tar 45 mycket långa minuter. Och när vi lyfter från Addis Abeba mot Nairobi känns livet en smula lättare igen.
Hemma hos familjen tänker jag på Abdullahi Hussein, som varje sekund av sin vakna tid fruktar för sitt liv.
Några dagar i Sverige
Publicerat: augusti 21, 2012 Postat i: Uncategorized 6 kommentarer »Jag kom från Swaziland och mellanlandade i Kenya bara ett par dagar innan jag satte mig på planet till Stockholm för en sexdagarsvistelse. Med afrikansk oreda i kroppen kom jag till Valhallavägen där jag möttes av ett mindre kaos. Sirener tjöt och lampor blinkade. Någonting allvarligt tycktes ha hänt. För en kortare sekund tänkte jag på terrordåd. Eller hade någon kanske blivit överkörd och skadats svårt?
Det visade sig att det var 4:ans buss som hade fått motorstopp.
Den blå jättelarven låg lång och livlös på busshållplatsen. Passagerarna hade gått av och tvingats vänta i dryga tre minuter på nästa buss. Att SL:s trafikledning kommer tutande och blinkande i utryckningsfordon runt hörnet så fort en buss får stopp i stan berättar något centralt om Sverige tycker jag.
Vid första anblicken ser det ju lite fånigt ut att SL:s skäggiga gamla skinntorra gubbar fräser runt i polisbilsliknande fordon. De räddar ju inte liv direkt, snarare minuter i den kollektiva trafiken. Om en buss tjuvstannar här i Nairobi, och det händer i stort sett i var tredje korsning, får passagerarna helt enkelt kliva av och putta på. Skulle en bil närma sig med påslagna sirener hade nog folk sakta och omärkligt försökt rinna iväg från platsen. För att slippa muta en barsk polis med godtyckliga anklagelser förstås.
Men det är inte fånigt att SL-gubbarna får tuta i sirener när de far fram mot sina punkteringar och trasslande startmotorer. Så ser helt enkelt ett samhälle ut som invånarna ställer mycket höga krav på. Vi gör det för att vi kan göra det. Vi har möjligheten att hålla det för sannolikt att deltagarna i mötet som börjar kvart över tolv, faktiskt anländer någonstans kring kvart över tolv. SL:s skäggiga låtsaspoliser är en av kuggarna som gör det möjligt.
Folk som tillbringat tid utomlands brukar nämna att det är typiskt svenskt att snyggt och prydligt stå i kö eller att vi bländar av billjusen vid möten. Kanske också att vi inte skräpar ner och att vi faktiskt är tysta när skylten säger så. Men det är på något sätt detaljer i vad det egentligen handlar om. Nämligen att det svenska samhället fungerar, att det är så komplett och så homogent.
Vi svenskar är experter på att leva tillsammans. Vi visar enorm hänsyn gentemot varandra. Baksidan av den här väloljade samvaron är vi ställer närmast orimliga umgängeskrav på de som ännu inte tränats i åratal i det svenska beteendet. Och nu tänker jag faktiskt inte enbart på invandrare utan också på att vi till exempel på restauranger kräver att barn från en månads ålder borde veta bättre än att ligga och väsnas när grannbordet får in sina kotletter.
Jag tror inte att människor egentligen blir så där nämnvärt störda som individer av detta, utan mer som medlemmar av kollektivet. Vi vill att alla ska följa det snillrika mönster av sociala regler och dogmer som vi satt upp för vårt umgänge. På restaurangen beter vi oss sansat. Ska vi bröla går vi in på krogen bredvid, eller ännu hellre åker ner till Cypern och kräks i baren.
Det är inte konstigt att uppträda i bikini nere på badplatsen, men att anlända till Rotarys vårfika i samma kläder är att självmant skriva under sin uteslutning ur sällskapet. Ett ganska klumpigt exempel kanske, men poängen är att vi så gärna vill ha det som vi har kommit överens om att ha det. Och i allmänhet ser det ut just så. Vi tycks nästan besatta av att följa reglerna för varje givet tillfälle. Och vi behöver inte ta till övertoner för att förmå andra att hålla sig till samma regler. Det kanske är därför som en biltuta betyder något helt annat i Sverige än i exempelvis Kenya, där jag bor.
Någon tutar kort på en annan bilist vid Slussen i Stockholm, det betyder:
”Men vad i helvete tar du dig till din inkompetente fan!”
Någon hänger på tutan mot en annan bilist i Nairobi, det betyder:
”Psst”
Det svenska samhället sitter rent fysiskt ihop. Elledningarna från ställverken vid stora och lilla Luleälven ner till södra Sverige går inte av titt som tätt i höststormarna. De håller. Här i Kenya måste alla ha back up-generator. I Sverige blandar vi vällingen i kranvattnet, här skulle samma tilltag betyda åska på pottan i flera dagar. I Sverige tar vi bilen vartannat år till ett ställe där de besiktar den med snudd på kirurgiska instrument. Häromdagen mötte jag en buss på Uhuru highway som var så sned att den kom åkande på diagonalen. Jag kunde i princip vinka till chauffören och tonårsgrabbarna längst bak samtidigt.
På flyget hem till Nairobi tänker på vad Sverige är.
Jag tänker på den svenske mannen som aldrig någonsin yttrar ett ord av kärlek till sin fru, men som efter några öl blir rörd till tårar och öser varma, nästan heta, ord över den gamla bolltrollaren Nacka Skoglund. Jag tänker på kvinnan som blir ilsket förnärmad när hon ertappar fel manliga kollega med att i lönndom snegla ner i hennes Enorma urringning. Men som blir samtidigt skickar ett skälmskt leende som kvitto tillbaka till den andre kollegan som gör samma sak. Och lämnar den förstnämnda kollegan i total förvirring. Jag tänker på Modeskaparen som högljutt avskyr Medias snaskigheter, men som i andra luren själv ringer upp tidningarna och berättar pikanta detaljer om sitt liv. För att få vara med och inte glömmas bort.
Jag tänker på Solen som behagar visa sig över trädtopparna knappt fyra månader om året. Jag tänker på att man får böta femtiotusen kronor om man sågar ner en tall som skymmer solnedgången över fjärden i juli. Trots att vi har miljoner tallar och så få sommarsolnedgångar.
Jag tänker på taxichauffören som körde mig till flygplatsen, som muttrade något om ”det här jävla vädret”. Han sa sig vara iranier, men var på sätt och vis mer svensk än mina barn. Jag tänker på julsångerna vi sjunger av glädje, vars melodier är sorgligare än något av Bachs rekviem. Jag tänker på att vi svenskar alltid tycks längta till något. Jag tänker på alla oss som lärt oss sedan barnsben att det enda rätta är att bita ihop och hålla käften. Jag tänker på alla svenskar som gick och röstade på Palme, sen på Carlsson, sen på Persson och nu på Reinfeldt. Jag tänker på att Sverige är ett land i förändring. Och att det alltid har varit så, fast det ibland känns som att allt står still.
