Fängelseväntan, söndag morgon.

Vi sitter ett gäng utanför ett av Nairobis största fängelser i väntan på att våra namn ska bli uppropade. Jag har angivit namnet på den 18-årige svensk som gripits misstänkt för samröre med al Shabab.

”Anders! Ripas! Jeewhon!” hojtar vakten och menar mig.

 

Fängelse

 

Jag går in til besöksrummet. Det är nedgånget och genom ett antar tjocka dimmiga plexiglas stirrar skrämda blickar ut. Jag ropar ut namnet på den gripne svensken, Men ingen svarar.

Efter ett tag dyker det upp en man bakom plexiglaset som säger att han kan hitta den jag söker om han får pengar till ett glas mjölk. Det får han.

Men istället för att komma med den gripne svensken, dyker han så småningom upp med en tysk fängelsepräst vid namn Karl.

”Det finns 3000 fångar här inne. Det kan vara svårt.” säger prästen och klottrar ner namnet på en papperslapp ovanpå Bibeln.

Just när jag är på väg att ge upp kommer en ung svensksomalisk kille fram till luckan.

”Tjena!” säger han glatt. Han är klädd i gul/blå träningsjacka och ser ut att må bra.

Enligt den unge mannen är gripandet av honom ett misstag. Han förstår inte varför, men utredarna har sagt till honom att han inte är misstänkt längre.

”Hälsa min tränare att jag mår bra.” säger han.

I morgon tas hans fall upp i rätten och han är övertygad om att han släpps.

I Kenya genomförs just nu massgripanden mot somalier i jakt på illegala invandrare. I den gruppen tror polisen att många terrorister finns. Det kan vara så att den unge mannen svepts med av denna arresteringsvåg.

”Jag fattar ingenting. Jag vill bara åka tillbaka och träna igen.” säger han innan vi skiljs åt.

/Johan Ripås, Afrikakorrespondent i Nairobi

 

 


Sheikh Makaburi, clip from Swedish TV. ”I am on their list to be killed”

From my interview with Makaburi recently. Tonight he got killed.


Min bil stals…inte

Så där ja!

Nu vet alla vakter på köpcentrumet Junction i Nairobi vem jag är!

Kom ut från ett fik, bråttom som sjutton, och upptäcker att bilen är stulen! Får igång hela vaktstyrkan med walkie talkies och tillkallande av chefer. Då ringer min fru:

Fru: Hej.
Jag: Du kommer inte att tro mig, bilen är stulen!
Fru: Nej, jag tror dig inte. Jag har den.
Jag: Just det!
Fru: Just det.
Jag: (så vakterna hör): Seems like I need to apologize now.

Taxichauffören på vägen därifrån:
You white people need to have a driver. You always lose your cars here and there.


Ibland tänker jag på det där skottet

Det var tidig morgon söndagen 22 september. Dagen efter att terrordramat inletts på köpcentrumet Westgate här i Nairobi. Jag var den enda journalisten på den plats vid Lower Kabete road där man kunde se Westgate. Kollegorna från all annan media hade inte hittat dit än.

Jag och taxichauffören Ken hade suttit där i bilen hela natten. SVT ville ha mig där eftersom vi då trodde att det skulle få ett snart slut. Några människor har samlats.

Plötsligt bryter skottlossning ut i och utanför Westgate. Jag korsar vägen med kameran på. Det är då den kommer. Precis efter att den vita bilen åkt förbi. Kulan som passerar strax ovanför mitt huvud. Först det vinande ljudet, och sedan klicket när den slår i något bakom mig, cirka femtio meter bort. Jag säger åt människorna att ducka.

Jag tänker på det där skottet ibland. Funderar på om det kanske var en gummikula, Jag vet att polisen sköt sådana vid senare tillfällen. Men jag såg inga poliser runt där och då. Kanske någon expert kan avgöra av ljudet.

Troligen var det en förlupen kula från eldstriden, tänker jag. Hur nära kan det ha varit? Någon meter, två, kanske tre.

Dagen före följde jag med militären in i Westgate. Där låg döda människor. Jag kom inte längre än till kaféet innan någon ur säkerhetsstyrkan med sinnesnärvaro kastade ut mig.

Döda människor har jag sett förut. Det händer tyvärr i trafiken då och då här att man passerar en dödsolycka. Härom dagen såg jag faktiskt en som jag glömde berätta om när jag kom hem. Man vänjer sig antar jag.

Många människor har varit med om någon händelse där några sekunder, eller meter varit skillnaden mellan liv och död. Och det är en sådan liten skillnad mellan liv och död. När den inträffar händer egentligen ingenting. Det är just bara att Ingenting byter plats med livet. För några år sedan dog min mor när jag höll henne i handen. Odramatiskt, nästan bagatellartat. Men alldeles oerhört avgörande.

Den där kulan. Den var inte på väg till mig. Inte till någon annan där heller. Utan till ett träd, eller hus bakom mig. Det var ju tur det.


TIA, This Is Africa

Uttrycket TIA, This Is Africa har skapats av västerlänningar som kommit till Afrika och upplevt ständiga strömavbrott, föråldrad teknologi och överenskomna tider som i bästa fall hålls ibland. Jag är inte särskilt förtjust i uttrycket, eftersom det ofta sägs med nedlåtande ton. Men min senaste resa måste nog få stämpeln TIA. Här kommer en liten inblick i min yrkesvardag. Skrivet med kärlek och respekt för mitt nuvarande hemland Kenya.

Jag hade bestämt träff med en lokal humanitärarbetare i norra Samburu. Han arbetar med att medla mellan boskapsskötarna i området. Det behövs, trakten är extremt drabbad av våld. I slutet av förra året försökte den kenyanska polisen bringa ordning, men det slutade med att 40 poliser sköts ihjäl i eldstrider med boskapsskötarna. Sedan dess håller ordningsmakten sig på avstånd.

Vi kom överrens att jag skulle åka upp under söndagen och så skulle vi filma och intervjua under måndagen. Han hade en kontakt som kunde ordna en lämplig fyrhjulsdriven hyrbil med chaufför till ett bra pris. Så det skulle jag inte behöva oroa mig för…

Sten copy

Vägen till Maralal

På vägen ner från Samburu planerade jag in att passera Meru, centrumet för Khatodlingar i Kenya. Jag tog kontakt med en man i ledande position, professor och khatodlare. Han hade inga problem med att jag skulle komma förbi på tisdagen.

Perfekt tänker jag. Måndag inspelning med boskapsskötarna. Och sedan på tisdagen hinna förbi Meru för khatreportaget. Klappat och klart, meddelade jag Stockholm och hemmaredaktionen.

På fredagen, två dagar före avfärd sms:ar jag min khatodlande kontakt att jag bara vill bekräfta att jag kommer. Jag får ett lite förvånande svar.

”You are crazy. Who are yu. Who are yu.”

Hoppsan. Jag försöker ringa, men blir bortkopplad. Eftersom jag visste att mannen skulle resa mot den somaliska gränsen under helgen antog jag att han hade lämnat sin telefon till en kollega eller liknande. Men lite oroande var det allt.

Lördagen, dagen före avfärd skulle jag träffa kontakten som skulle ordna fram en hyrbil med chaufför. Jag åkte in till stan vid tio till avtalad plats och väntade. Och väntade. Tjejen som jag skulle möta intygade varje gång jag ringde att hon var ”five minutes” därifrån. Efter en och en halv timme började jag misströsta. Jag behövde åka klockan fem på morgonen dagen efter och lördagen hade jag tänkt att tillbringa med familjen. Jag ringde upp henne med lite skarpare ton och då berättade hon att hon inte hade någon chaufför.

”I have a driver.” sa jag.

”Ok, give me five minutes” sa hon.

En halvtimme senare dök hon upp och hälsade med ett nonchalant handslag. Vi gick upp till kontoret där jag skulle betala bilen. Tyvärr kände företaget varken till henne eller någon hyrbil.

Det var verkligen dåliga nyheter, men jag hade en plan B. Eftersom jag vet att saker och ting kan trassla oväntat hade jag säkrat upp med ett annat bolag. Dock väldigt dyrt.

Jag hastade genom stan och hyrde en ordentlig Landcruiser med chaufför. De insisterade på att jag skulle betala för väpnad eskort den sista biten på grund av säkerhetsläget. Jag föreslog att jag kunde betala polisen på plats i staden Maralal om det behövdes eftersom jag inte var säker på om min kontakt däruppe skulle stå för säkerheten därifrån till slutdestinationen Marsabit.

”Inga problem” sa företaget och drog hyran för bilen på mitt kort. Samt pengar för den väpnade eskorten.

”Inga problem” sa de och försäkrade att jag skulle få tillbaka pengarna om jag löste säkerheten på annat sätt.

Jag tackade för mig och hann precis hem och kasta i mig mat och natta ungarna. Jag sov lite oroligt eftersom min khatodlare i Meru betedde sig så konstigt. För att kunna försvara den höga kostnaden för bilen kände jag att jag var tvungen att göra två reportage. Nu hade jag jag bara ett, men fick hoppas på det bästa.

När jag vaknar klockan fyra på morgonen för att fixa det sista innan bilen kom såg jag ett sms på min telefon. Den här gången från humanitärarbetaren i Samburu. Det stod att han hade fått förhinder och föreslog att jag skulle komma senare i veckan.

Jaha. Där stod stod jag i svinottan med en svindyr bil utanför huset och inga reportage att spela in. Jag skickade ett sms.

”Sorry. Allready on my way. Help me to sort this. Please.”

Chauffören Jeff var munter, men jag hade ändå lite svårt att skratta åt hans skämt. I huvudet klämtade bara Fiaskots stora klockor. Hur fan skulle jag förklara det här för SVT i Stockholm? Jag hade hyrt en dyr Safarijeep och tuffade upp genom Kenya utan en käft att intervjua.

Men framåt nio på morgonen började turen vända. Åtminstone lite. Humanitärarbetaren skickade ett sms och sa att han skulle ordna med en ersättare att guida mig till boskapsskötarna och eftersom vi var ute i så god tid kunde jag intervjua honom i Maralal innan han stack. Jag berättade den goda nyheten för Jeff. Men han delade plötsligt inte min glädje.

”Maralal you say. That is a another way. The office only told me Marsabit.”

Det visade sig att vi kört åt helt fel håll i två timmar. Ända vägen till Maralal nu gick över savannen och chauffören var tvungen att inhämta tillstånd från kontoret för den rutten. Det skulle vara okej enligt kontoret eftersom det fortfarande var dagsljus. Efter fem mil på obefintliga vägar ringer min humanitärarbetare och säger att han inte kan vänta på mig längre, utan jag får nöja mig med hans yngre kollega som ska guida mig. Inget att göra. Strax efter att jag förlorat den intervjun poppar ett mejl in från biluthyraren som meddelar att jag ska betala 200 dollar extra för eftersom jag styrt om rutten.Tack för den!

Stämningen i bilen sjunker något igen. Men jag väljer att ignorera mejlet och fokusera på att skrapa ihop det reportage jag kan få.

Långt ute på savannen delar sig vägen i tre. Jeff meddelar att han inte har en aning om vilken vi ska ta. Han tycker att vi ska chansa på den som går neråt. Jag är i det läget inte så sugen på att chansa och får samtidigt syn på två samburukvinnor långt borta. De pekar med säkerhet ut vägen som går uppåt. Jag väljer att lita på dem och det visar sig vara rätt.

Samburukvinnor2

Två vackra Samburudamer med bättre koll på vägarna än vi.

Sent på eftermiddagen skumpar vi in i Maralal och träffar där den unge Popote, som jobbar för samma humanitära organisation som mitt nyss förlorade intervjuobjekt. Vi styr iväg mot byn Marti, som visar sig vara det egentliga målet. Inte Marsabit. Inte ens typ Marsabit.

Vägen mot Marti går över de svala Porobergen. Där på en av topparna ligger en alldeles fantastik liten kyrka som driver vandrarhem i små hyddor. Den italienske Father Bruno Bello är närmast en legend i trakterna. Tyvärr var Bruno på resa till Nairobi just när vi passerade, men jag kände omedelbart att Father Bruno Bello ska få en plats under pseudonym i min bok som jag knåpar på.

Kyrka

Father Bruno Bellos kyrka uppe bland Porobergen

Vi når Marti när mörkret lagt sig. Byns chief tar emot oss och ordnar sängplatser så vi slipper åka tillbaka upp till Brunos ställe mitt i natten och han lovar att samla fem boskapskötare från Turkana och fem från Samburu till dagen därpå.

Tidigt på morgonen stiger jag upp för att fånga gryningsljuset. Jag promenerar runt bland de fantastiskt utsmyckade boskapsskötarna. AK 47:orna dinglar under filtarna de är klädda i och de betraktar undrande den bleke mannen som filmar dem. Efter en stund kommer jag att tänka på de 40 poliserna som sköts ihjäl i området. För säkerhets skull väcker jag Popote, som sedan tar mig runt bland boskapsskötarna.

Det visar sig att Popote kan allt om konflikterna i området, inte bara på grund av sin universitetsutbildning. Han är själv Samburu och hans insikter är fullständigt ovärdeliga för mig. Jag filmar och intervjuar männen från Turkana och Samburu under deras möte. Marti är en unik plats där samhällena har slutit fred och lever tillsammans. När vi åker därifrån vet jag att jag har ett riktigt bra reportage på minneskortet i min kamera.

En tjugotvårig Turkanakvinna vid namn Mima ber om lift till Maralal. Hon berättar att hon har två barn och jobbar på ett tredje. Hennes man håller som bäst på att leta efter sin andra fru. Jag frågar om hon tycker att det känns okej.

”Yes, that is our culture.” säger hon självklart.

Popote berättar att han tänker sig två, tre fruar minst. Jag berättar om Sverige och vår syn på män och kvinnor. Mima lyssnar noga och strax innan de båda kliver av i Maralal ger hon Popote en vänlig men bestämd avhyvling och säger att han borde nöja sig med en fru. Jag känner en stark lust att snabbt åka därifrån innan Mima går hem och berättar för sin beväpnade man vad den svenske journalisten sagt om flera fruar i bilen.

Halvt lycklig över det jag filmat och halvt i förtvivlan över nästa reportage åker vi mot Isiolo för övernattning. Jag lyckas äntligen få tag i min khatodlande professor, som nu har ett vagt minne att vi talats vid. Han har medverkat i såväl BBC och andra medier och kan inte hålla reda på alla som ringer. Det finns inte en chans att han kan pressa in mig i sitt späckade schema, men han kopplar ihop mig med sin fru som är lokal journalist. Hon lovar att ordna något till mig under morgondagen. Det löftet gör att jag somnar som ett barn efter att jag duschat av mig ett par kilo damm på hotellet i Isiolo.

Under frukosten får jag ett sms med ett nummer till en ny khatodlande kontakt i Meru. Det skänker lite lugn och hjälper att pressa ner de torra orostade rostbröden. Jag äter det stekta ägget och en banan, men lämnar korven som ser ut att ha blivit värmd minst tre gånger förut. När Jeff kommer får han in en likadan frukost som jag. Men han hinner bara äta bananen innan en liten brun kackerlacka springer ut mellan brödskivorna. Han suckar och säger att det inte är någon idé att beställa in en ny tallrik.

”They will just bring me the same back.” säger han uppgivet.

Jag börjar vid det här laget bli ganska sliten av för lite sömn, för många strappatser och på det en riktigt ruggig matupplevelse. Jag ringer numret jag fick och mannen i luren säger tveksamt att jag är välkommen till Meru och hans khatodling. Vi stämmer träff i grannstaden Maua utanför Metodistkyrkan två timmar senare. I det läget hade jag mycket lågt ställda förväntningar. Jag hoppades bara att karln inte var helt tandlös, helst nykter och någorlunda vid sina sinnens fulla bruk. Men än en gång ska jag bli positivt överraskad.

Mannen jag möter heter Peter och är inte vem som helst. Han klädd i kostym, trevlig och mycket insatt i khatodlingarnas betydelse för distriktet. Peter ska snart resa till London för att försöka förhindra parlamentet att förbjuda khat, eller miraa som det också kallas. Han visar mig sin odling och tar mig till den lokala skolan. Där träffar jag rektorn som visar skolans egna miraaodlingar inne på skolans område. De har just invigt den nya byggnaden för secondary school, som helt finansierats av skolans odlingar.

I Merudistriktet är miraa hjärtat i ekonomin. Inte bara skolor, utan sjukhus, transportnäringen och i stort sett allt annat drivs av pengarna från bladen på miraaträden. När Europa nu förbjuder miraa, med England som sista land, hotas hela distriktet menar Peter. Han åker till England för att med hjälp av advokater och forskningsrön slåss för sin ekonomiska överlevnad.

På vägen ner mot Nairobi öser regnet ner i mörkret. När vi når motorvägen ser jag ett lamm som står skräckslaget upptryckt mot mitträcket alldeles intill vägbanan. Jag tänker att i Sverige hade det kunnat bli en nyhetsinslag i tv, här hoppas vi mest lite trött att ingen kör på det så bilen får sladd. Kor, getter, åsnor och får kantar vägarna vart man än kommer. De är en del av den sällsamma oredan på den här kontinenten. Allt försigår överallt, på samma gång. Stenrika människor med glansiga märkesskor trippar fram i leran på väg mot kontoret från parkeringen, där mindre lyckligt lottade människor sitter och säljer leksaker som de gjort av kapsyler. Masajer iklädda röda filtar och långa käppar står inne på köpcentrumen och granskar den senaste modellen av Iphone. I stort sett ingen passar tiden, därför att tid inte är pengar. Frustrerade nyanlända västmänniskor brukar lugna ner sig lite efter någon månad i ständig panik över uppskjutna möten, dagslånga strömavbrott och hantverkare som i lugn och ro kommer släntrande utan verktyg när deras tvättmaskin har gått sönder.

Det är inte alls så att människorna här är omöjliga. Det är bara så att många samhällen här inte är konstruerade utefter den tidsprecision som vi är vana vid. Kanske kommer de bli det snart med tanke på det kraftiga ekonomiska uppsvinget som sker i många länder. Och självklart finns det folk som passar tiden och utför exakt lika kvalificerade uppgifter inom samma tidsramar som på hos oss. De extra 200 dollarna för hyrbilen slapp jag betala för övrigt.

Jag vet bara att även om jag skulle sluta mitt jobb idag och flytta tillbaka till Sverige har jag redan varit med om tillräckligt mycket fascinerande och tankeväckande möten och sett så spännande och intressanta platser att jag kan plåga mina barn med historier resten av mitt liv.

TIA, This Is Africa.


Därför köper jag aldrig en bil från en västerländsk bilhandlare

Här i Nairobi finns det ohyggligt många västerlänningar. De jobbar på ambassader, inom FN eller på något stort internationellt företag. Många lever i en mycket sluten västerländsk miljö i områden där i stort sett bara västerlänningar bor. Inget fel med det, tycker jag. Vår familj umgås med många trevliga västerlänningar. Vi har mycket gemensamt. Inte bara kulturellt utan vi är på ett spännande okänt ställe och vi är på en spännande plats i livet.

Väldigt många västerlänningar här köper sina bilar av andra västerlänningar. Antingen av sådana som säljer privat eller genom någon som öppnat bilhandel. De betalar mer, men det känns ändå som att det är värt det. Det är ju säkrast, tänker man. Kenyanska bilhandlare har svårt att vinna förtroende bland västerlänningarna.

Den något märkliga situationen har uppstått att om jag köper en bil av en kenyan stiger den i pris när skrivit under pappren. Det är som att jag sätter en kvalitetsstämpel på bilen.

När västerlänningarna promenerar iväg till sin västerländska bilhandlare känner de sig alltså trygga. Han är ju som vi. En populär brittisk handlare erbjöd mig en importerad bil till ett pris som låg i runda slängar femtio procent över marknadsvärdet. Och saken är den att han kommer att få den såld till det priset. SAAB till exempel köpte just ett par bilar av honom. De kände sig förmodligen trygga och kan försvara sig om bilen rasar.

”Ja, men alla (läs västerlänningar) handlar ju där! Vi hade ingen anledning att inte lita på honom.”

Men då tänker jag (och förlåt mig nu alla hederliga bilförsäljare). Kom igen! Sedan när gick det att lita på en bilhandlare? Alla har vi ju ett inbyggt alarm som går igång när vi kliver in hos en bilkrängare. Men det är som att det alarmet stängs av här för att västerlänningar känner sig som hemma bland förmodat likasinnade.

När jag själv hade skakat hand med den ytterst trevlige brittiske korpulente bilhandlaren kände jag att jag behövde kolla så att både vigselringen och alla fingrarna satt kvar.

Det är förstås upp till var och en hur man vill spendera sina pengar. Men det kan störa mig att vissa västerlänningar sätter en stor ära i att pruta ner ett hemmagjort trähalsband från fem kronor till två och femtio av någon fattig stackare på turistorten, samtidigt som de lägger hundra tusen kronor extra på bilen utan att blinka. Då kan jag tycka att vi västerlänningar gott kan betala en tia för halsbandet istället och låta en hel familj äta på kvällen.

Själv har jag precis köpt samma bil av en kenyan som jag blev erbjuden av den fryntlige britten. Jag betalar trettio procent lägre pris för en årsmodell nyare, som aldrig är körd på de trasiga vägarna här. Men om den går sönder ligger jag illa till. Då kommer det som ett brev på posten:

”Vad var det vi sa…”


Inga pengar till fattiga utan mervärde

Nyligen var jag i Sydafrika på World Economic Forum, där jag träffade inte mindre än fem svenska ministrar på besök. Anledningen till att de var så många är att de aningen yrvaket har upptäckt att Afrikas ekonomier går som tåget och riskerar att lämna det skuldsargade Europa på perrongen.

”Vi går från aid till trade med biståndet” sa handelsminister Ewa Björling till mig.

Tanken är att biståndet nu ska ställas om från ren uträckning till investeringar. Man har börjat tala om ett mervärde i biståndet. Alltså vad får vi tillbaka för de kronor vi ger. Och det kan nog verkligen vara rätt att tänka om. Jag har sett alltför många kantrade biståndsprojekt på mina resor runt om i Afrika. Investeringar som får de afrikanska länderna att själva ställa sig upp på benen är kanske den rätta vägen.

Men i den här glädjeyran över Afrikas makalösa tillväxt där vi gärna rapporterar om klassrum i hyddor där eleverna har laptoppar måste det också sägas att miljoner och åter miljoner människor lider varje dag. Det är hemskt och ogreppbart och vi är ju nästan immuna mot lidande afrikaner i media. Under hela min uppväxt minns jag Afrika som en dammig kontinent där barnen hade uppsvällda magar och flugor i ögonen. Vi har redan sett det allra värsta bilderna från Afrika. Det går liksom inte att komma längre än svältdöda barn vid sina utmattade, utmärglade mödrar.

Härom sistens åkte jag till Burkina Faso för programmet Hungerhjälpens räkning. Målet var att skildra hunger, inte svält. Där berättade World Food Programme för mig om de obehagliga effekterna av ständig hunger och undernäring.

”Not only the bodies are effected, but also the brains. We see this as a problem on a community level. People don’t reach normal IQ and that effects the whole society” sa Ariane Waldtvogel som är biträdande chef för WFP i Burkina Faso.

Är det inte avskyvärt.

Hungern är som ett smygande gift som hindrar mängder av människor att nå sin fulla potential. Jag träffade Bibiane i byn Nakamtenga. Hennes mamma ville att hon skulle heta Viviane, men något blev fel i papperen. Bibiane är en smart och rapp tjej i tjugoårsåldern. Varje morgon går hon upp och städar gården, sedan cyklar hon till skolan, där hon på fastande mage sitter timme efter timme för att lära sig allt hon måste. Först på kvällen när hon kommer hem äter hon när jag är där. Ibland tar hon något mitt på dagen.

Bibiane

Bibiane bor i byn Nakamtenga i Burkina Faso

Svält har vi sett på tv, men inte hunger. När torkan kom till Burkina Faso gick alla reserver åt. Människor sålde sina djur för att överleva. Det tar många år att komma tillbaka. De barn som föds under eller efter torkan riskerar att vara undernärda redan som spädbarn. Det är de barnen Ariane Waldtvogel pratar om.

Det kommer att ta åratal innan alla dessa ungar möjligen får ta del av det ekonomiska uppsving som många afrikanska länder upplever. Man skulle önska att dessa barn åtminstone fick sig en frukt, ett ägg och ett glas mjölk om dagen.

”Can I have your email address” frågar Bibiane mig. Hon kan också nå Internet. Men det blir man knappast mätt av.

Burkina Faso är ett av jordens allra fattigaste länder. Alldeles nyss beslutade Sverige att dra tillbaka allt bistånd till Burkina Faso. I Burkina Faso finns inget mervärde.

Onsdagen den 22 maj, klockan 21:00 i SVT sänds programmet med Bibiane.

Den 1 juni hålls insamlingsgalan Hungerhjälpen i SVT.


En alldeles underbart otrevlig fransyska

Det är sällan man tillfälle att säga att man mött en bedagad fransyska med namnet Lila. Men så har det hänt.

Jag satt i pressrummet på National Elections Centre här i Nairobi när jag plötsligt hörde en hög stämma kraxa högt i rummet.

”Haha, you just want my number!”

När jag tittade upp från datorn såg jag en benig brittisk journalist med tofsigt skägg stå och skämmas med sitt eget visitkort i sin utsträckta hand. Framför honom satt en svarthårig före detta skönhet och packade upp sina saker för att börja jobba. Hon tog inte emot kortet utan lätt britten stå där med skammens röda färg sakta klättrande uppför halsen. Fiaskot var ett faktum och han fick lomma iväg inför allas beskådan.

Plötsligt utannonserades det en presskonferens om valresultaten. Vi journalister plockade ihop våra saker och blev stående i en stor klump framför säkerhetskontrollen in till House of Bomas, den hall där presskonferenserna hålls. Så hör jag stämman igen bakom mig.

”Fucking shit, this is going to take hours!” Snett nedanför bakom mig stod den svarthåriga och plirade. När jag vände mig slängde hon ett öga på min pressackreditering och tog till orda igen.

”You, Sweden, don´t just stand there. Get us through here!” Det får man ändå säga att det var en alldeles förträffligt otrevlig öppningsfras. Allt för rolig för att ignorera. Så jag plockade upp handsken och vi började prata. Eller rättare sagt. Hon höll låda under de dryga tjugo minuter vi blev stående i väntan på att de utländska diplomaterna skulle defilera in. Lila hette hon. Hon hade ingen aning om att det var en färg på svenska, men insåg snart att blomman Lilac hon är döpt efter är just lila.

Väl inne väntade vi i två timmar på den inställda presskonferensen. Det skulle visa sig att valet i Kenya inte gått så smärtfritt som valmyndigheten hoppats på. Teknik har havererat runt om i hela landet och rösträkningen måste ske manuellt. Oron har börjat sprida sig bland delegaterna från det internationella samfundet. De ser ett mönster återupprepa sig från förra valet, som slutade så

IMG_0677En Afrikakorrespondent som heter Johan Ripås                                    foto: Martin Kiama

”This is feeding the Devil. Everyone that wants a reason to be conspiratorial now has got one.” säger en diplomat mellan telefonsamtalen med hemlandet.

Han syftar på att processens safe guard mot valfusk, tekniken, har ersatts med mänskliga händer. Detta kan användas av den kandidat som förlorar. Båda kandidaterna har visserligen sagt att de ska acceptera ett nederlag. Men det sa de före valet, när de båda var segervissa. Lyckas någon sprida en känsla av att valet inte har gått rätt till blir Kenya i ett slag den krutdurk alla fruktar.

De kenyaner jag pratar har en lite mer laid back attityd till det hela. De har inte väntat sig att valmyndigheten ska få ihop ett resultat i brådrasket. De känner sina myndigheter. Det ska krånglas lite.

En oroande faktor i valet är att runt en halv miljon röster kommer underkännas. När jag skriver det här är 317 298 röster diskvalificerade och då är knappt hälften av rösterna räknade. Det är naturligtvis en katastrof för valet att så många inte har förstått hur man röstar. Men det var förutsägbart. Kenyanerna väljer sex politiska instanser, däribland president, guvernörer och parlamentsledamöter. Det är ju tillräckligt krångligt för en som kan läsa att hålla koll. Och de som inte kan läsa räknar vi i hundratusental.

Någon berättade om att han sett en bestämd gammal dam kliva fram till de sex valurnorna och proppa ner alla sina sex kuvert i den första urnan. Ett av hundratusentals exempel och en källa till missnöje förstås.

”I need to go out for a smoke.” säger Lila där vi sitter.

”A smoke, that sounds like something from the eighties” försöker jag lite tufft. Det skulle jag inte ha gjort.

”Smoking is very 2013…in France! I know you guys do things like Swedish massage, that isn´t dirty in one singe way. And that you include hundreds of genders in everything You do. You guys are just so….hahaha! ”

Jag satt kvar medan Lila gick ut och rökte och kände mig lite som en rättskaffens pojkscout i toppluva och shorts.

Att studera rösterna som sakta tickar in är som att se gräs växa. Det går oerhört långsamt. Bara det inte går för långsamt, så att frustrationen hinner ikapp.


Allt handlar om att undvika våldet

Slumområdet Kibera ligger inte mer än tio minuter med bil från området Karen där vi bor. Men medan människor brändes levande på Kiberas gator efter förra valet 2007 stod folk och vände sina revbensspjäll i lugn och ro på grillen i Karen. Våldet vid förra valet var förödande, men också lokalt.

I Karen bor en stor del av Kenyas vita befolkning. Och många politiker. Själva hyr vi en gäststuga av en gammal minister. Namnet Karen kommer från den danska författaren Karen Blixen, som bodde i området när det begav sig. Filmen Mitt Afrika handlar om Blixens liv och spelades in här i faggorna.

”They burnt my house last election. With all my things in it.” säger Emelie Akinyi när vi sitter i hennes lilla tvåsittssoffa som täcker hela ena väggen i vardagsrummet. Hon bor i ett klassiskt plåtskjul i Kibera. Sedan förra valet har hon kämpat hårt för att komma tillbaka. Bilden på platt-teven är usel och kylskåpet nästan tomt. Men hennes barn kan trots allt se på barnprogram och äta hemgjord isglass från frysfacket.

Emelie.jpg001

Emelie Akinyi bor i ett plåtskjul i slumområdet Kibera

Våra grannar här i Karen åkte till Italien häromdagen. De liksom många andra européer flyr nu Kenya över valet i rädsla för våldet. Mina två små barn får stanna hemma här i huset. Alla dagis och skolor är stängda över valet. Vi har tagit ut kontanter och tänker handla på oss mat så det räcker. Om allt skulle braka samman kommer en kille jag känner köra familjen över savannen till flygplatsen. Kibera ligger nämligen längs vägen. Men jag är så gott som helt säker på att det inte kommer att behövas. Hur jag nu kan vara det?

För Emelies två barn i plåtskjulet utan dörr i Kibera är risken betydligt större än för mina barn. Även om Emelie tillhör Kiberas etniska majorietetsgrupp Luo är hon rädd för att berusade och påtända mobbar ska plundra dem om våldet exploderar i Kibera igen.

”We have to start voting for our leaders because of what they stand for, not because of what tribe they belong to.” säger Emelie när hon skymtar den ena presidentkandidaten Raila Odinga i den brusiga bilden i teven.

KENYAKIBERA.mov.Sub.02_001

Bilden på teven är urusel, men barnen kan se på barnprogram i alla fall

”Where do yo get your electricity from?” undrar jag när jag ser sladdarna hänga i taket.

”Kiber Power Supplier” säger hon och skrattar. Så kallas tjuvkopplingen in på elnätet som mängder av människor nyttjar i Kibera.

Kibera är en av platserna som riskerar att tända gnistan till en våldsvåg i utsatta områden över hela Kenya. Men den här gången är mycket annorlunda. Polis och militär står beredda. Massmedia tonar ner motsättningar istället för att spä på. Politiker från olika läger bevistar gemensamma fredsmöten och håller varandra i händerna. Ingen vill ha våld nu. Men det lilla fåtal som sitter och slipar knivarna kan förstöra så enormt för Kenya. Det vore förödande om bilder på upplopp och brinnande hus än en gång spreds över världen.

Vid ett större utbrott av våld hotas investeringar och Kenya riskerar att förlora sin roll som det stabila och pålitliga landet i Östafrika. För att inte tala om vilken katastrof det vore för Kenyas stora kassako turistnäringen. Turismen är enormt känslig för rapporter om våld. Bara under året som gått har Kenya i perioder tappat upp emot 50 procent av turisterna från väst på grund av några mindre bomber i kyrkor och moskéer vid kusten.

Presidentvalet i Kenya är inte ett politiskt val i vanlig mening. Det är inte främst sakfrågor som burit fram de två huvudkandidaterna Uhuru Kenyatta och Raila Odinga, utan deras etniska tillhörighet. Och det viktigaste valet står nu mellan våld och inte våld. Efter valet väntar rättegång i Internationella Brottmålsdomstolen i Haag för Uhuru Kenyattas del. Han är misstänkt för att ha organiserat attacker vid förra valet. Med honom som president väntar alldeles särskilda utmaningar för Kenya. Men det är en annan historia.


”They shot him, you didn´t know?”

En av de första reportagen som jag gjorde efter att jag landade i Kenya den 14:e februari förra året handlade att brottsligheten går ner i den stad som brukar kallas ”Nairobbery” eller ”Nairobme”.

En poliskontakt som hette John skulle hjälpa mig. När jag kom till stationen mötte en glad polisman mig på trappan.

”Hi, I am Johan. Are you John?”

”Yes I am… I am Julius.” svarade han glatt och visade in mig till receptionen där vi började prata. Jag har faktiskt ännu inte träffat John som var den som egentligen skulle bistå mig. Julius var så oerhört på det klara med att det var han skulle hjälpa mig att jag då inte insisterade på att få träffa John. Faktum är att Julius var så självklar att jag ett tag trodde att jag tagit fel på namn och att det var John som satt där. John-Julius kanske.

Sedan den dagen har Julius ringt mig minst ett par gånger i veckan för att höra hur livet och jobbet tar sig ut. Han har berättat om sina små barn i mina barns ålder och lite om vad jobbet som polis bär med sig här i Kenya är. En riktigt trevlig prick den där Julius helt enkelt. Men en dag slutade han plötsligt att ringa och tog inte emot mina samtal. Efter ett tag stängdes hans telefon av och vi tappade kontakten.

Sedan dess har jag gjort reportage från många olika hörn av denna väldiga afrikanska kontinent. Jag har mött TBC-döende i Swaziland i söder, träffat nystenrika i Angolas huvudstad Luanda i väst, jag har flytt etiopiska agenter i öst och jag har sett kriget i Kongo-Kinshasa i mitten. Och framförallt har jag lärt känna Afrikas New York – Nairobi. Från somaliernas Eastleigh, till indiernas Parklands, från de vita kenyanernas Karen till Luo- och Nubi-befolkningens slumområde Kibera.

IMG_0371

Kivusjön på gränsen mellan Kongo Kinshasa och Rwanda

Sheraton

Kvalitetshotell i norra Uganda

GUGU.Sub.01

Gugu och hennes vän Xolisile, som är döende i den farligaste varianten av multiresistent TBC

Det är så mycket som skiljer Sverige från Kenya. Sverige är en glidande skala, Kenya är kontraster. Jag kan på en och samma dag, på en och samma plats träffa en person som bor i ett plåtskjul och inte är läskunnig och en annan som bor på en herrgård och har läst på Harvad och en tredje som bor i ett plåtskjul och har läst tusen böcker och en fjärde som bor på en herrgård och inte kan skilja upp och ner på en bok.

För så många människor här är varje dag på allvar. Om det går åt helvete för någon slutar inte fallet i en social åtgärd, det slutar med döden i nåt dike. Ingen räknar med att få något från staten. Det enda folk kan räkna med är att de måste betala under bordet för att få sina rättigheter tillgodosedda. Jag tror på allvar att det är det som gör att trafiken här är fullkomligt livsfarlig för alla som kommer i närheten. Kenyanerna har fått med modersmjölken att man måste ta varenda chans man får. Det inkluderar en att med livet som insatts jag den lucka mellan två bilar som uppstår under bråkdelen av en sekund. Det är inte ovanligt att tre köer bildas bredvid varandra i rusningstrafik. Uppe på trottoaren trängs matatuerna med gångtrafikanterna, i mittenfilen på den egentliga vägbanan puttrar jag och på min högra sida, i motsatt körfält dundrar de stora bussarna som inte fruktar mötande trafik.

IMG_0177

En buss som prövade lyckan att köra om oss nere i diket

Den närmast panikslagna körstilen som kenyanerna praktiserar står i bjärt kontrast mot de milda och vänliga personligheter som annars präglar samhället här. Om det inte är val förstås. Och om en knapp månad, den fjärde mars, går kenyanerna till urnorna. Förra gången, 2007, stacks Kenya i brand och över tusen människor fick sätta livet till. Mängder av människor sitter fortfarande i läger och vågar inte återvända hem. Etniska och klassmässiga motsättningar eldades på av korrupta och maktfullkomliga politiker.

Vi får se hur det går den här gången. Många européer lämnar nu landet och valutan faller. Folk ber till Gud, men oroväckande signaler kommer dagligen från olika håll i landet.

Själv tror jag på enskilda sammanstötningar runt om i landet. Någon bomb här och var. I övrigt ska det nog gå bra. Jag har en exitplan för familjen, som går över savannen mot flygplatsen och vi kommer förstås att bunkra upp med kontanter, mat och fylla telefonerna med krediter. Men jag tror och hoppas på det bästa.

Jag tror inget val kan stoppa den enorma utveckling som pågår här. Endast total härdsmälta och inbördeskrig kan välta de östafrikanska ekonomierna. Om tio år kommer investerade att avundas sina konkurrenter som är här nu. I stort sett alla sektorer står inför väldiga uppsving. Marknaden är enorm. Valet nu står mellan en fungerande (nåja) demokrati med snabbt ökande välstånd mot kaos och elände under några veckor månader, som riskerar att kasta den kenyanska ekonomin åratal tillbaka i tiden. Men de kommer tillbaka i vilket fall. Var så säker.

Häromdagen beslutade jag mig förresten för att försöka få tag i polismannen Julius för att höra hur läget var. Jag gick via Isaiah som jobbar på samma polisstation. När jag nådde Isaiah stod han längs någon vägkant och försökte tjäna lite extra genom att rycka en och annan matatu på några hundra shilling i taget. Jag frågar honom om Julius är i närheten.

”No, I´m sorry. He was gunned down.”

”He was what?”

”Yes, it seems like he was involved with some thugs. They took him to this place and they obviously surrounded him and shot him.”

”I didn´t know.”

”You didn´t know. Sorry.”

Två barn till på jorden som kommer att växa upp och undra om vem den där personen egentligen var som de minns endast som en diffus gestalt från den tidiga barndomen. Tack för alla intressanta samtal Julius.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 33 andra följare