Några dagar i Sverige

Jag kom från Swaziland och mellanlandade i Kenya bara ett par dagar innan jag satte mig på planet till Stockholm för en sexdagarsvistelse. Med afrikansk oreda i kroppen kom jag till Valhallavägen där jag möttes av ett mindre kaos. Sirener tjöt och lampor blinkade. Någonting allvarligt tycktes ha hänt. För en kortare sekund tänkte jag på terrordåd. Eller hade någon kanske blivit överkörd och skadats svårt?

Det visade sig att det var 4:ans buss som hade fått motorstopp.

Den blå jättelarven låg lång och livlös på busshållplatsen. Passagerarna hade gått av och tvingats vänta i dryga tre minuter på nästa buss. Att SL:s trafikledning kommer tutande och blinkande i utryckningsfordon runt hörnet så fort en buss får stopp i stan berättar något centralt om Sverige tycker jag.

Vid första anblicken ser det ju lite fånigt ut att SL:s skäggiga gamla skinntorra gubbar fräser runt i polisbilsliknande fordon. De räddar ju inte liv direkt, snarare minuter i den kollektiva trafiken. Om en buss tjuvstannar här i Nairobi, och det händer i stort sett i var tredje korsning, får passagerarna helt enkelt kliva av och putta på. Skulle en bil närma sig med påslagna sirener hade nog folk sakta och omärkligt försökt rinna iväg från platsen. För att slippa muta en barsk polis med godtyckliga anklagelser förstås.

Men det är inte fånigt att SL-gubbarna får tuta i sirener när de far fram mot sina punkteringar och trasslande startmotorer. Så ser helt enkelt ett samhälle ut som invånarna ställer mycket höga krav på. Vi gör det för att vi kan göra det. Vi har möjligheten att hålla det för sannolikt att deltagarna i mötet som börjar kvart över tolv, faktiskt anländer någonstans kring kvart över tolv. SL:s skäggiga låtsaspoliser är en av kuggarna som gör det möjligt.

Folk som tillbringat tid utomlands brukar nämna att det är typiskt svenskt att snyggt och prydligt stå i kö eller att vi bländar av billjusen vid möten. Kanske också att vi inte skräpar ner och att vi faktiskt är tysta när skylten säger så. Men det är på något sätt detaljer i vad det egentligen handlar om. Nämligen att det svenska samhället fungerar, att det är så komplett och så homogent.

Vi svenskar är experter på att leva tillsammans. Vi visar enorm hänsyn gentemot varandra. Baksidan av den här väloljade samvaron är vi ställer närmast orimliga umgängeskrav på de som ännu inte tränats i åratal i det svenska beteendet. Och nu tänker jag faktiskt inte enbart på invandrare utan också på att vi till exempel på restauranger kräver att barn från en månads ålder borde veta bättre än att ligga och väsnas när grannbordet får in sina kotletter.

Jag tror inte att människor egentligen blir så där nämnvärt störda som individer av detta, utan mer som medlemmar av kollektivet. Vi vill att alla ska följa det snillrika mönster av sociala regler och dogmer som vi satt upp för vårt umgänge. På restaurangen beter vi oss sansat. Ska vi bröla går vi in på krogen bredvid, eller ännu hellre åker ner till Cypern och kräks i baren.

Det är inte konstigt att uppträda i bikini nere på badplatsen, men att anlända till Rotarys vårfika i samma kläder är att självmant skriva under sin uteslutning ur sällskapet. Ett ganska klumpigt exempel kanske, men poängen är att vi så gärna vill ha det som vi har kommit överens om att ha det. Och i allmänhet ser det ut just så. Vi tycks nästan besatta av att följa reglerna för varje givet tillfälle. Och vi behöver inte ta till övertoner för att förmå andra att hålla sig till samma regler. Det kanske är därför som en biltuta betyder något helt annat i Sverige än i exempelvis Kenya, där jag bor.

Någon tutar kort på en annan bilist vid Slussen i Stockholm, det betyder:

”Men vad i helvete tar du dig till din inkompetente fan!”

Någon hänger på tutan mot en annan bilist i Nairobi, det betyder:

”Psst”

Det svenska samhället sitter rent fysiskt ihop. Elledningarna från ställverken vid stora och lilla Luleälven ner till södra Sverige går inte av titt som tätt i höststormarna. De håller. Här i Kenya måste alla ha back up-generator. I Sverige blandar vi vällingen i kranvattnet, här skulle samma tilltag betyda åska på pottan i flera dagar.  I Sverige tar vi bilen vartannat år till ett ställe där de besiktar den med snudd på kirurgiska instrument. Häromdagen mötte jag en buss på Uhuru highway som var så sned att den kom åkande på diagonalen. Jag kunde i princip vinka till chauffören och tonårsgrabbarna längst bak samtidigt.

På flyget hem till Nairobi tänker på vad Sverige är.

Jag tänker på den svenske mannen som aldrig någonsin yttrar ett ord av kärlek till sin fru, men som efter några öl blir rörd till tårar och öser varma, nästan heta, ord över den gamla bolltrollaren Nacka Skoglund. Jag tänker på kvinnan som blir ilsket förnärmad när hon ertappar fel manliga kollega med att i lönndom snegla ner i hennes Enorma urringning. Men som blir samtidigt skickar ett skälmskt leende som kvitto tillbaka till den andre kollegan som gör samma sak. Och lämnar den förstnämnda kollegan i total förvirring. Jag tänker på Modeskaparen som högljutt avskyr Medias snaskigheter, men som i andra luren själv ringer upp tidningarna och berättar pikanta detaljer om sitt liv. För att få vara med och inte glömmas bort.

Jag tänker på Solen som behagar visa sig över trädtopparna knappt fyra månader om året. Jag tänker på att man får böta femtiotusen kronor om man sågar ner en tall som skymmer solnedgången över fjärden i juli. Trots att vi har miljoner tallar och så få sommarsolnedgångar.

Jag tänker på taxichauffören som körde mig till flygplatsen, som muttrade något om ”det här jävla vädret”. Han sa sig vara iranier, men var på sätt och vis mer svensk än mina barn. Jag tänker på julsångerna vi sjunger av glädje, vars melodier är sorgligare än något av Bachs rekviem. Jag tänker på att vi svenskar alltid tycks längta till något. Jag tänker på alla oss som lärt oss sedan barnsben att det enda rätta är att bita ihop och hålla käften. Jag tänker på alla svenskar som gick och röstade på Palme, sen på Carlsson, sen på Persson och nu på Reinfeldt. Jag tänker på att Sverige är ett land i förändring. Och att det alltid har varit så, fast det ibland känns som att allt står still.


6 kommentarer on “Några dagar i Sverige”

  1. K skriver:

    Bra skrivet, det är så härligt med svenskar vi vill ju bara passa in var vi än är. Här saknas lite av respekten som finns i Sverige så i Washington DC visas reklamfilm om hur man ska ge sin plats på bussen till äldre eller gravida men samtidigt är barnen är alltid välkomna på resturangen.

  2. En dag på Zanzibar ville en kille (del av ett gäng vi hängde med i gränderna) vet skillnaden mellan Sverige och Z. Jag ritade en smiley för att visa på ”det här är Z” och en rätade jag munnen för att säga ”det här är Sverige”. Perfektionen är det första som träffar en i ansiktet vid ankomst till Sverige. Allt fungerar, det varnas för allt, det är prydligt, stringent och välordnat. Inte alls som i östra Afrika =)

  3. Helena Liden skriver:

    Underbart väl iakttaget. Sverige är just så homogent så man ibland vill skrika – även om man bara reser dit från London som ändå bedöms ligga så nära Sverige kulturellt. Dessutom klagar alla svenskar själva över att man ”inte får vara annorlunda” samtidigt som de aldrig skulle våga själva och klagar på alla som faktiskt vågar vara annorlunda, suck.

    Två andra observationer.
    1. Om man skrapar på ytan – åtminstone i en liten svensk småstad som jag kommer ifrån, finns det precis hur mycket originalitet och ”ståutande” som helst, och allt fungerar visserligen där också, men egentligen för att folk bryr sig om varandra och ställer upp och tar hand om, kollar till och skjutsar. Inte för att samhället fungerar, eller sjukvården, äldreomsorgen eller infrastrukturen…det där med att bussar och tåg faktiskt kommer och går som de ska är nog ett storstadsfenomen – Jag säger bara SJ…
    2. Och ibland blir jag sååå trött på perfektionen och det homogena Sverige….det blir så attans förutsägbart. Är inte det väldigt tråkigt? Tryggt och säkert, eftersom vi hatar att göra bort oss, men ack så trist.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 38 andra följare