Gugu och Xolisile

Jag står på knä i sanden och filmar strax utanför staden Manzini i Swaziland i södra Afrika. De två tjejerna har väntat sedan tidig morgon på att jag ska komma. De har roliga namn – Gugu och Xolisile. Det känns som att båda är i min ålder, men Xolisile är 29 år, nio år yngre än jag. Med det som är kvar av synen försöker hon hitta mina konturer i solskenet.

De är spända, men inte nervösa. Spända därför att de tror att jag kanske har kommit för att hjälpa, men min kamera gör dem inte nervösa. De är inte intresserade av hur de kommer att se ut i tv, de vill veta om jag som kommer från Väst kanske har hört talas om något som kan stoppa det flöde av liv som sakta lämnar Xolisile.

De bor på en sluttning, med en vidsträckt vy ut över dalen. Det är vinter i Swaziland och därför är allt grönt nu brunt. Morgonsolen tänder ett gyllene skimmer längs de västra bergskammarna. Det är kallt, inte mer än 15 grader.

Xolisiles munskydd kliar och då och då måste hon lätta på det. Hon bär på den värsta sortens multiresistenta TBC som finns på jorden. Den kallas XDR – Extensively Drug Resistent.

Hon är på väg in i sitt eget ensamma svarta tysta rum. Hon är helt döv och snart fullständigt blind. Om inte så länge kommer medicinerna även att ha tagit hennes förmåga att gå. Där i hennes inre mörka sjuksal ska hon vistas tills hon dör. Det finns ingen väg tillbaka för Xolisile. Det finns inte mycket hopp.

Vid den här tiden förra året dog Xolisiles mamma i TBC. Det var Xolisile som smittade henne. Trots att mamman visste att det var förenat med döden ville hon inte att Xolisile skulle ligga ensam i sängen. Hon låg och höll om sin dödssjuka dotter om natten. Och så klart blev hon också sjuk. Och så klart dog hon.

”Xolisile är som min syster, eller dotter. Vi brukade prata om allt. Nu kan vi inte göra någonting längre.” säger Gugu.

Egentligen är de kusiner men uppvuxna nära varandra. Om allt skulle ha varit som vanligt hade de varit ute och haft kul tillsammans. Försökt hitta varsin pålitlig man. Men så kommer det aldrig att bli. Xolisile ska sitta av återstoden av sitt liv blind och döv på gården. Och när hon inte längre kan gå heller, vad finns då kvar?

Varje dag klockan tio kommer en sköterska och ger Xolisile en spruta. Det måste ske samma tid varje dag, eftersom hon också måste äta piller mot sjukdomen i jämna intervall. Framåt lunch måste hon ta sina piller mot den HIV hon också bär på. Blir tidsschemat stört kan hon drabbas av kraftiga kräkningar och förlora en dags viktig medicinering.

Xolisile vill svara på mina frågor. Gugu sitter bredvid och skriver med stora bokstäver på ett papper och hon pratar med övertydlig mimik. Men det är nog så att Xolisile redan är så svårt synskadad att hon inte kan kommunicera med omvärlden mer än om rutinerna på gården. Hon försöker se oberörd ut, men när hon inte förstår varken mig eller sin kusin kommer tårarna. Hennes försök att vara stark översvämmas av hopplös förtvivlan.

Jag känner igen i situationen. När min mamma drabbades av ALS och långsamt förtvinade rådde samma tomma vakuum som här. En människa som tynar bort är saknad redan innan hon är död. Man saknar den människa som en gång fanns. Innan Sjukdomen spände sina klor i henne. I ett hus där en dödskamp pågår är bara de små barnen lyckliga på riktigt. Lyckliga för att de är ovetande. Vi andra koncentrerar oss på att sköta vardagens rutiner så gott det går.

Dagen efter sitter jag och äter frukost på hotellet. Tagen av flera dagars jobbiga inspelningar. Plötsligt står hotellets föreståndare vid mitt bord. Bakom honom står en rund hjulbent liten man och liksom vaggar åt sidorna genom att böja på ett knä i taget.

”Sir, this is the royal poet, brother of the King!” deklarerar föreståndaren pampigt.

Jag blir så tagen på sängen att fullständigt tappar målföret. Detta mänskliga flöte som står och guppar på golvet bakom honom är alltså kungens brorsa, tillika hovpoet. Swaziland är ett kungadöme och kungen Mswati III är en avancerad bigamist. Han har 14 fruar och 23 barn. För tillfället har han skickat iväg samtliga fruar till London för att köpa kläder. Uppenbarligen har han en bror också. Jag förstår att det hela nog kommer landa i att jag ska filma karln när han drar några av sina alster.

”My name is Chapman.” säger Hovpoeten leende från öra till öra och sträcker fram handen.

”Snälla Gud Fader i himmelen. Om du finns, rädda mig bort från det här.” tänker jag.

Det visar sig mycket riktigt att jag förväntas filma Chapman hojtande sina dikter iklädd traditionell dräkt. Men det är mer än jag i det läget skulle klara av. Jag försöker på alla sätt betona hur mycket jag har att göra och att jag åker hem tidigt dagen därpå. Men ingen tid är för arla för Chapman att möta mig. Han vill ses följande morgon klockan halv sex på hotellets parkering. För en kort sekund känns det nästan rimligt att börja störtgråta för att klara mig ur situationen. Att stå tidigt på morgonen i mörkret och låtsasfilma den här smällkaramellen känns för tungt efter allt lidande. Detta sagt utan att känna den mannens litterära kvaliteter över huvud taget.

Jag tillbringar dagen med att spela in gripande berättelser. Framåt femtiden ringer telefonen och Chapman är i andra änden. Han har ändrat sig. En sådan viktig inspelning ska inte hastas fram. Jag måste helt enkelt komma tillbaka en annan gång. Chapman undrar när.

”Oh, I will call you as soon as I know.” säger jag lättad.

På flyget tänker jag på den unga Xolisile som sitter på sin trappa döv och nästan blind. Jag tänker på hennes kusins ångest och hjälplöshet. Jag tänker på mig själv. Man tenderar ju att göra det när man möter andras elände.


4 kommentarer on “Gugu och Xolisile”

  1. […] Gugu och Xolisile Jag står på knä i sanden och filmar strax utanför staden Manzini i Swaziland i södra Afrika. De två tjejerna har väntat sedan morgon på att jag ska komma. De har roliga namn – Gugu och Xolisile. De…… […]

  2. Tove skriver:

    Vilka gripande människoöden. Väl skrivet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 37 andra följare