Mean Mr. Benson

För säkerhets skull har jag maskat den här berättelsen en smula.

En fläkt i taket virvlar runt den heta luften och enorma getingar äter hål i väggarna. Mr. Benson sover tungt med huvudet på pappershögarna på skrivbordet. I dörröppningen står en polisman givakt och viskar. Han vill inte bringa sin chef alltför abrupt från sömnen. I den här byn är det Mr. Benson som är lagen.

Någon gång på sextiotalet asfalterades vägen mellan den större byn och den mindre byn. Sedan dess har absolut ingenting gjorts för att hålla vägen i skick. Nu är det ingen väg längre. Det vore faktiskt mer korrekt att säga att man tar diket till den mindre byn, än att man tar vägen dit. Nio mil tar två och en halv timme. Om man kör i livsfarlig hastighet.

World Food Programme finns på plats i dammet med två baracker. En pojke kastar sten på några oförstående getter som letat sig in i de temporära plåthyddorna som ställts upp för ditresta hjälparbetare. Jag går till polisstationen som består av ett litet vitt stenhus. Utanför sitter poliserna i skuggan och petar naglarna. En av dem leder mig till Mr. Bensons kontor. Det är han som nu står och viskar för att följsamt väcka sin chef.

När Mr Benson vaknar visas jag in på hans kontor.

”My name is Mrchensson” pustar han ut mellan sina gulbruna glesa tänder. Mr. Benson är antingen full eller hög, eller både och. Vid ena näsborren finns ett öppet rött sår som vätter ner mot munnen. Han kliar i såret precis innan han sträcker fram handen för att hälsa. Jag måste komma ihåg att tvätta händerna tänker jag.

Eftersom jag inte hör vad han säger när han presenterar sig, säger jag:

”My name is Johan”. Det skulle jag inte ha gjort.

”MY NAME IS MR. BENSON. You are Mr.?” gurglar Mr. Benson plötsligt ilsket mot mig.

”Ripas… I am Mr. Ripas”

”You see Mr…..Ripas, I didn’t expect you until this evening. I have been on a very exhausting trip. WHICH I AM JUST BACK FROM”. Mr. Bensons blick är oprecis, men flammande av vrede. Jag tänker att här är det bäst att hålla låg profil. Men lika snabbt som Mr. Benson flammar upp, lika fort sjunker han ner i ett förvirrat tillstånd, fumlande med händerna bland pappren på bordet. Då och då kliar han i såret under näsan. En geting surrar tungt genom rummet med sin last från väggen och försvinner ut genom dörren.

”You need KPR… That is what you are here for. You are not going anywhere without armed escort. That is for sure.” mumlar Mr. Benson.

Dit jag ska måste man ha väpnad eskort. Vägen är ökänd för bilkapningar och rånmord.

”What do You think the SWEDISH GOVERNMENT WOULD SAY IF YOU GOT SHOT?” Mr. Benson hittar tillbaka till sin omotiverade vrede. Det känns som att han med sitt tonfall anklagar mig för att vara på väg ensamcyklande och visslande in i de farliga områdena, trots att polisstationen är min första anhalt.

För en sekund tänker jag på vad Fredrik Reinfeldt skulle ha att säga om att jag klampat in ensam i en livsfarlig obyggd och lyckats få mig själv skjuten. Ingenting högst sannolikt.

”Sir, You are right. I need an armed escort.”

Mr. Benson skriver ner ett telefonnummer i sitt anteckningsblock och river av till mig. Han kliar sig slött i såret under näsan.

”Now, you see. You are in big problems. You can’t come here without an appointment. You have to go back and call this number. If you come back without an appointment I have to give you a blackout.” Mr Bensons grumliga blick hittar min. Vad han menar med ”blackout” är lite otydligt i sammanhanget. Jag tolkar det som ”ett blankt nej” snarare än att han ska börja veva med nävarna. Förmodligen tog han bara till ett lite för starkt ord. För att visa vem som bestämmer.

Vi skakar hand och jag går tillbaka till bilen. När jag öppnat pappret och obetänksamt stoppat in en kola i munnen med samma hand som jag hälsat på Mr. Benson med känns det som all världens sjukdomar flyter in i mina ådror.

På baksidan av lappen med telefonnummer finns fragment ur en mordutredning. Jag kan tydligt läsa vem som har blivit mördad av vem och när.

Taxiföraren Patrick gasar på i strax över nittio på och vid sidan av vägen. Han är tystlåten, kattögd och en av de skickligaste förarna jag någonsin har stött på. Vilken ralllyförare som helst skulle bli imponerad.

Tillbaka i den större byn möter vi en enorm naken man, som obesvärat dinglar fram längs vägen.

”He is a little bit crazy” säger Patrick.

Vi åker hem till den person som ska hjälpa oss runt. Han sitter med ett gäng kompisar och tuggar kat, eller mirra som det kallas här. Det är ett evigt gnagande på små pinnar i rummet. Först petar de bort de små bladen, sen gnager de av ett litet stycke av den smalare delen av pinnen. Sen liksom skalar de pinnen med tänderna och slänger resten av pinnen i en hög på golvet. Sen nästa pinne.

”It makes you see visions” säger vår guide.

Behöver man verkligen det i de här trakterna tänker jag. När vi senare promenerar fram längs bygatan inser jag att jag själv är ett slags vision. I synnerhet för barnen. Antingen faller de i gråt när de ser mig, eller så gömmer de sig. De lite modigare kommer framspringande skrattande. Men ändå lite rädda. Den nakne jätten bryr de sig inte om.

Jag åker inte tillbaka till Mr. Benson. Vi löser våra inspelningar på annat sätt. På flygfältet på väg hem går jag in i avrese/ankomsthallen. Den består av ett plåttak på fyra störar. Checkin-disken utgörs av något som liknar ett betongaltare. Biljetterna skrivs för hand.

Vid en mellanlandning kliver en liten, men kalasrund tant på. Hon bär svarta solglasögon à la Bono på Zooropaturnén. Hatten består av flortunna rosa tygbitar som reser sig likt tuppkammar. Hon är en av Kenyas senatorer.

”Hello evererybody! How are you! This is the senator! Hahaha!” ylar hon när hon kränger sig fram mellan sätena.

”It’s senator Madula” viskar en medpassagerare till mig. Stavningen har jag ingen aning om.

Jag tänker på några ord Peter Nordström på den svenska ambassaden i Nairobi sa en kväll när vi tog ett par glas ihop med DN:s stringente Afrikakorre Erik Esbjörnsson. Peter ska precis flytta tillbaka till Sverige efter ett par år i Kenya.

”Jag vet inte hur jag ska acklimatisera mig till ett liv i Sverige.”

Jag tror att jag börjar förstå vad han menar. Det är tätt mellan fascinerande möten här. Samhällskroppen är liksom full av hål, vilket gör att mängder av människor trängs och letar efter just sin väg att ta sig in. Det här skapar ett virrvarr av avsikter och ansatser. Ett robust och pålitligt system som det svenska har så mycket mer jämna förutsägbara flöden av människor som försöker etablera sig.

Vi som av en eller annan anledning är utsända här kan möta kaoset med tryggheten av vår fasta höga lön. För givetvis är fattigdomen baksidan av virrvarret som vi trivs i. Mannen som sålde på mig en isterbehållare som en trumma till mina barn var inte elak. Han försökte överleva.

About these ads

3 kommentarer on “Mean Mr. Benson”

  1. [...] Mean Mr. Benson För säkerhets skull har jag maskat den här berättelsen en smula. En fläkt i taket virvlar runt den heta luften i rummet och enorma getingar äter hål i väggarna. Mr. Benson sover tungt med h… [...]

  2. Carina skriver:

    Åh säger jag och känner igen mig med längtan ;)

  3. [...] Mean Mr. Benson För säkerhets skull har jag maskat den här berättelsen en smula. En fläkt i taket virvlar runt den heta luften i rummet och enorma getingar äter hål i väggarna. Mr. Benson sover tungt med h… [...]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 37 andra följare