Nattligt loungeliv på Sheraton i Kampala

Det börjar skymma när vi åker längs Lira road i norra Uganda. Då och då korsar människor vägen, utan att se sig för. Men Ricky som kör säger att han inte tänker stanna om han råkar köra på någon.

”No you can’t stop. They would beat us to death. Starting with me, the driver”

Ricky säger att invånarna tröttnat på fartdårar. Så de slår helt enkelt ihjäl en om man kör på någon. Jag tänker att det vore skönt om vi inte körde på någon.

Bak i bilen tjattrar de sju hönorna som Ricky envisades med att köpa av en pojke som kom cyklande med dem hängande upp och ner från styret. När vi passerar bron över Nilen möter vi två snabbkörande splitter nya bilar utan nummerplåtar. En ganska vanlig syn i trakterna. Bilarna körs över gränsen till Kongo och importeras sedan tillbaka igen. Av skatteskäl.

Ricky är före detta barnsoldat i Joseph Konys LRA, Herrens befrielsearme. Som barn tvingades han se på när hans föräldrar och syskon fördes in i en hydda och brändes levande.

”First there was a lot of screeming. Then silence. Then there was these mute bangs. I believe it was there heads or bellies that exploded. ”

Det är med de minnena och samvetskvalen över morden som han själv har utfört som barnsoldat som Ricky nu lever sitt liv, dag för dag.

Vi anländer till Kampala, strax över fyra timmar försenade. Mest på grund av att Ricky nästan alltid är hungrig. Vi har stannat vid varje by och köpt grillade majskolvar, kassava och lamm på pinne.

                                                    Ett av hotellen jag valde bort till förmån för Sheraton

Mitt reportage om LRA och Joseph Kony ska sändas dagen efter. Jag måste klippa och skicka det under natten. Så mina alternativ på hotell med solid internetuppkoppling är nere på två – det dyra Sheraton och det svindyra Serena Hotel.

När jag kliver in i receptionen på Sheraton är jag oduschad, orakad och luktar höna. De säger direkt att hotellet är fullbokat. Men efter mycket trugande fanns det visst ett rum. Det är inte billigt, men det är också just nu mitt enda alternativ. När jag får nyckeln är jag så där trött så att det känns som att jag är i drogat tillstånd. Men jag måste jobba.

Upp snabbt på rummet, in med materialet i datorn, duscha, konstatera att Internetuppkopplingen är obefintlig, kolla på klockan som visar halv elva, känna desperation, ner i lobbyloungen, finna att de har bättre lina, upp med datorn.

I loungen sitter det bara ett fåtal människor. En chilensk mager sångerska släpar sig blasé igenom evergreens med hjälp av sin laptop och en förstärkare. Hon klickar slött på datorn samtidigt som hon sjunger samtliga sånger liggande en halvton fel. Jag sätter på mig lurarna och höjer volymen.

Fram emot halv ett på natten har jag klippt ett jobb som jag tycker ser bra ut.  Jag går upp på rummet och spelar in mina spikertexter. Sedan ner igen och försöker sända iväg det färdiga inslaget.

Nu däremot, är Internet på någon helt annan plats. Uppkopplingen är stendöd. Jag inser att min natt kommer bestå av att sitta vid datorn och ständigt uppdatera för att försöka få iväg jobbet. På rummet skulle jag somna på två röda. Därför blir jag kvar.

Efter ett tag kommer den chilenska sångerskans italienskaustraliske pojkvän in i loungen. Klädd i vit kavaj och högerhanden i bandage. Han slår sig ner i en fåtölj vid mitt bord, utan att bekymra sig nämnvärt över vad jag tycker. Lika självsvåldigt beställer han in en öl till mig och en läsk till sig.

”I’m not allowed to drink bear.” säger han och skålar med vänsterhanden. Varje gång han dricker öl tvingas han linda en ny del av kroppen morgonen efter.

Han visar sig vara en glad och sorglös pajsare. Den senaste fem åren har han luffat runt i världen. Den chilenska ”sångerskan” träffade han på Zanzibar. Då var hon ”dykinstruktör”. Själv är han ”restauratör”. För tillfället driver han Sheratons turkiska buffé.

Flickvännen tröttnar snart på att sjunga för oss och kommer istället till bordet. Det är bara vi tre i loungen. De är ett vinddrivet par. Ingen av dem kan på ett förståeligt sätt förklara hur de hamnade i Uganda. ”It´s just happened” är det tydligaste svaret jag får.

Efter att hans flickvän i snabb takt vält i sig fem Martini rosso beställer han in två öl. En till sig och en till mig. Flickvännen byter snabbt språk till spanska och börjar skälla ut honom. Hon pekar på hans lindade hand. Stämningen vid bordet blir tryckt. Jag koncentrerar mig på att uppdatera för att försöka få iväg inslaget.

Vi sitter tysta tio, femton minuter. Hon med benen och armarna i kors. Han fingrande på den orörda ölen med sin friska hand. Jag uppdaterande på datorn. Stämningen lättar först när han skickar tillbaka ölen. Det verkar ha skänkt henne sinnesfrid, för hon stegar upp till laptopen och river av ”Me and Bobby McGee” och träffar ton förvånansvärt bra.

Strax efter tre seglar hotellets Grand Madame in i en tajt aprikosfärgad klänning beströdd med paljetter. Hon är lika enorm framtill som baktill. Frisyren är enorm den också. Båda mina bordsgäster hälsar vant på henne. Hon heter Mildred och är ute på jobb. Mildred tar en lov förbi vårt bord och klipper med ögonen mot mig. Hon landar mjukt en fåtölj och får in ett glas rödvin utan att behöva beställa.

”Don´t worry, you are safe. She is like a vampire. She can´t come here without an invitation.” säger min italienskaustraliske bordsvän och flinar brett. Det visar sig att han är en man som gillar att använda liknelser. Jag frågar honom hur länge de tänker stanna i Uganda och Afrika.

”Africa is like an infection…that you cure with more Africa.”

Vid fyrasnåret på morgonen öppnas plötsligt en smal springa i Internet över Uganda och mitt inslag slinker iväg till Sverige. Jag tackar tackar mitt sällskap och nickar åt Mildred, som knappt bemödar mig med ett lillfinger nu när jag utgår som potentiell kund.

Apropå liknelser tänker jag på vad Rickys sa om krig med tanke på några vänner som dog precis när kriget i norra Uganda hade upphört.

”Krig är som regn. Det droppar alltid lite till just när man tror att det har slutat.”

About these ads

7 kommentarer on “Nattligt loungeliv på Sheraton i Kampala”

  1. [...] Nattligt loungeliv på Sheraton i Kampala Det börjar skymma när vi åker längs Lira road i norra Uganda. Då och då korsar människor vägen, utan att se sig för. Men Ricky som kör säger att han inte tänker stanna om han råkar kö… [...]

  2. [...] Jag träffade både barnsoldater och loungeglidare. Här kan den som vill läsa om det: http://johanripas.wordpress.com/2012/05/02/nattligt-loungeliv-pa-sheraton-i-kampala/ [...]

  3. denfulahunden skriver:

    Du skriver fullkomligt bländande, Johan. Personligt, respektfullt och med en stor dos inkluderande av mig som läsare. Tack!

  4. Micke Jansson skriver:

    Kul och insiktsfullt Johan, ser fram mot nästa blogg.
    Micke


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 33 andra följare